Bilderna som Nina får i sitt huvud blir särskilt intressanta i jämförelsen med Hasses död, eftersom de skiljer sig åt i stor utsträckning. Båda förmedlar en positiv, svindlande gemenskap med något större, men de gör det på olika sätt. Ninas söker sig i dödsögonblicket till nära personliga sammanhang med närstående. Hasse är en ensam man. Den gemenskap han uppfångar ett löfte om handlar inte om en mänsklig gemenskap, utan han vänder sig mot naturen.
I hans drömmar dyker människor ur hans förflutna upp: modern, som är hård och förebrående, en vän som tog livet av sig för flera decennier sedan. I dödsögonblicket är de dock inte närvarande. Precis som för diktjaget i Gei-jers dikt är det Hasse i egenskap av en ensam människa som betonas. GeiGei-jers diktjag finner i den stundande natten en strimma av kärlek som faller in i hans själ, och det är en rörelse som också är Hasses. Han har en stark och uppenbarelseliknande upplevelse som innebär ett möte med naturen genom ett flygande djur, och här framstår en annan dikt som en väsentlig intertext, Rainer Maria Rilkes ”Åttonde elegin” ur Duinoelegierna.96
Hasse beskriver upplevelsen av mötet som ”[e]n sorts högtidlig förkros-selse” (s. 139). En kväll, efter att han förtagit sig och inte ens längre kan kon-trollera sin egen tarm känner han för första gången helhjärtat att han vill dö. Den natten får han ett besök. En fladdermus sätter sig i taket och betraktar honom: ”[e]tt vänligt väsen från en annan sfär; han söker inte skydd, han beskyddar. Och lugn och trygg somnar jag in igen” (s. 139). Hasse väntar på honom ett par nätter utan att han dyker upp, men så den näst sista natten kommer fladdermusen tillbaka.
Han sitter, eller hänger, i taket rakt ovanför mitt huvud. Han är helt stilla, de stora ögonen betraktar mig liksom över axeln, prövande men också för-troligt. Igen får jag tårar i ögonen; det är så mäktigt. Det är kärlek. Jag tycker att naturen blickar in i mig, välkomnar mig tillbaka efter min långa utflykt (s. 151f).
Den blick han möter från fladdermusen är ”från en annan, autonom värld” (s. 152). Därefter upplever Hasse det som om han för en kort stund går upp i fladdermusen, han sugs in i djurets blick och ”är ett med den, den är min återstående närvaro”. Från fladdermusens position ser han sin egen plågade kropp ligga på sängen (s. 153).
Detta naturmystiska uppgående i naturen blir Hasses hoppfulla och tryg-ga förebud om döden. I romanen anger Hasse en mängd läsefrukter, men Rilkes åttonde duinoelegi, som detta händelseförlopp verkar gå i nära dialog med och som han verkar ha hämtat delar av sin livssyn från, nämns inte. Rilke erbjuder just vad Hasse verkar söka: en icke-kristen extatisk vision av döden och livet, som bejakar döden som en viktig del av livet.
I den åttonde duinoelegin gestaltar Rilke en motsättning mellan djur-världen, ”allt kreaturligt” och människan. Elegin börjar, i Erik Lindegrens översättning: ”Med vida ögon ser allt kreaturligt / i öppenheten in”.97 Djuren ser in i öppenheten, ”das Offene”, medan människan inte kan se detta utan bara ser världen, tingen, allt det som skapats. I Rilkes dikt är djuret fritt och människan bunden till världen. Det finns dock tillfällen i människans liv där hon kan närma sig denna kreaturliga frihet. Ett barn kan försjunka i det
kunna se det i sin förälskelse, om de bara inte lät sikten skymmas av den de älskar: ”Men förbi den andra / kan ingen nå, och det blir åter värld”.99 Slut-ligen kan också den döende nå detta öppna, detta intet: ”En annan dör och
är det. / Ty nära döden ser man ej mer döden / och stirrar ut, med storögd
djurblick kanske”.100
Detta är vad Hasse gör, han stirrar ut. Han ser in i – och sedan ut ur – fladdermusens storögda djurblick. I sitt förord till Rilkes elegier noterar Artur Lundkvist att Rilke anger som sin strävan ”att hålla livet öppet för döden”: döden måste inbegripas i livet, annars begränsas livet på ett sätt som ”till sist måste utesluta all oändlighet”.101 Den insikt som kommer till Hasse när fladdermusen besöker honom liknar Rilkes plädering för döden som en del av helheten, och som någonting meningsfullt. Och fladdermusen, som symboliskt sett är en budbärare, är en utmärkt förmedlare av detta. Denna läderlapp förefaller också den vara hämtad ur Rilkes elegi.
Hasse får i själva verket under sina sista dagar i livet besök av tre fly-gande djurarter: fladdermusen, en duva och insekter som kommit in genom fönstret och söker sig till hans lampa. Alla dessa tre djurarter – fladdermu-sen, fågeln och insekten – finns också jämförda i Rilkes dikt, och bär där på olika relationer till öppenheten, ”das Offene”.102 Rilke kontrasterar den varma, instängda tryggheten i livmodern med rymdens fria öppenhet, och beskriver insekten – i hans fall myggan – som ett saligt litet kryp eftersom den aldrig behöver ta steget från den ena världen till den andra. Det fria är redan från början myggans sköte, den enda värld den känner till, ”ty allt är sköte” för myggan.103 Fågeln, å sin sida, har vad Rilke kallat ”dess halva säkerhet”, kommen från ägget.104 Fladdermusen, slutligen, är i sin egenskap av däggdjur inte ens till hälften säker:
Och hur bestört är den som måste flyga, ur skötet kommen. Genom luften skär den som skrämd utav sig själv, likt sprickan då den rämnar i en kopp. Så läderlappen drar fladderspår i aftonens porslin.105
Som Eric Santner påpekar i en läsning av dikten kontrasterar denna bestör-ta fladdermus mot den tidigare uppmålade problemfria relationen mellan djuret och öppenheten. Fladdermusens flykt visar ”a vision of what one is tempted to call a trauma in the realm of creaturely life”.106
Rilkes fladdermus – däggdjuret som trots sin härkomst kastar sig ut i den fria rymden – blir en förmedlande länk mellan den instängda och den fria världen, mellan människan och den stora öppenheten: en föregångare, en budbärare. Det är just som sådan Carl-Henning Wijkmark verkar använda den. Hasse blickar in i fladdermusens ögon och möter någon från en helt annan sfär, från en annan värld. Han får därigenom en skymt av det stora
öppna, en insikt om vad som väntar honom när han dör ”och är det”; ”den
är min återstående närvaro”.107
I denna läsning av Rilke finner vi en syn på naturen där människans självmedvetenhet och roll som betraktare ses som något negativt och alie-nerande, medan det kreaturliga står för den sanna friheten. Många har vänt sig emot en sådan syn, bland annat Heidegger, som i stället vill vända på hierarkin och definiera människan som den som är principiellt fri, medan djuren är bundna i instinkter och utan självreflektion.108
Men Wijkmark låter Rilkes synsätt vara det som vägleder hans jagberät-tares dödsinsikt. Tanken om öppenheten som vi kan möta hos djuren, och som kan lära oss något viktigt om livet och döden, är starkt närvarande i slutscenerna i Stundande natten. Öppenheten som enligt Rilke ”präglar djur-ansiktet. Fritt från död”,109 möter Hasse i sitt omtumlande möte med bud-bäraren fladdermusen. Han har anat det också tidigare i sitt liv. Redan som tolvåring såg han samma blick från ”en annan, autonom värld”, i gestalten av en räv som brukade snedda över familjens tomt (s. 152), och i drömmen har han mött den i gestalt av en katt som följer honom ut i den okända värl-den (s. 105). Något av detta svindlande öppna minns han också, på rilkeskt manér, från en passionerad kärleksrelation (s. 145).
De två författarna gestaltar alltså i sina romaner en livssyn och en döds-syn som på många sätt sammanfaller, framför allt genom hur de undviker att ta en kristen livsuppfattning i bruk, kombinerat med en hoppfull ton av något större och kärleksfullt efter döden. Hur detta gestaltas skiljer sig dock radikalt åt. Där den ena målar upp ett i grunden människoorienterat sammanhang söker den andre ett mer poetiskt präglat sammanhang med naturen och ”alltet”.