Romanerna är inte normativa, det vill säga de föreskriver inte hur man ska dö, utan de gestaltar ett enskilt döende. Trots detta finns det ändå indirekt i romanerna en sådan förebildlighet, just i kraft av att de i en individualistisk tid gestaltar ett individuellt möte med döden. Man kan se romanerna som försök att gestalta en alternativ god, modern död. Det innebär att roma-nerna kan ses som moderna ars moriendi, trots att de inte explicit har den inriktningen.
Ars moriendi, Konsten att dö, är en handbok i konsten att dö som skrevs på
Det elfte och sista träsnittet i Ars Moriendi visar själva dödsögonblicket. Den döendes själ – gestaltad som en liten människofigur – tas emot av änglarna medan djävlarna misströstar över den förlorade själen. Träsnitten är från 1450talet och finns i British Library.
för att hans själ i det eviga livet ska komma till himmelen och inte helvetet.43
Den var mycket populär under medeltiden, och har gett upphov till en lit-terär tradition med samma namn.44 Verket är framför allt berömt för sina illustrationer, och de mest kända och reproducerade är träsnitten från cirka 1450, med latinska banderoller som fungerar som ”pratbubblor”.45 Träsnitten avbildar den döende i ett märkvärdigt överfullt rum: han – det är alltid en han – ligger blek och mager i sin säng och omges av å ena sidan djurlika och spralliga demoner, och å andra sidan av änglar, helgon, jungfru Maria och på några bilder Jesus själv hängande på korset. Verket består av elva träsnitt.
I bildpar gestaltas fem frestelser och fem botemedel mot frestelserna. De fem frestelserna den döende utsätts för är brist på tro, misströstan, otålighet, andligt högmod och slutligen girighet eller en alltför stor bundenhet vid jor-diska ägodelar.46 I den sista kategorin räknas inte bara jordiska ting in, utan också för mycket engagemang i människor – hustru, barn och vänner – som riskerar att störa koncentrationen på det gudomliga.47 De fem botemedlen som motverkar frestelserna är motsatserna: tro, förtröstan, tålamod, andlig ödmjukhet och att avstå från de jordiska ägodelarna. Den elfte bilden visar själva dödsstunden, då själen, gestaltad som en liten människa som kom-mer ut ur den döendes mun, tas emot av änglarna och därmed komkom-mer till himlen. På de rasande och misströstande djävlarnas banderoller står texter som ”Animam amisimus”, ”Furore consumor” och ”Spes nobis nulla”, alltså ungefär ”Vi har förlorat en själ”, ”Jag förtärs av ursinne” och ”Det finns inget hopp för oss”.
Ars moriendi är ett verk fast förankrat i en medeltida kristen förståelse
av världen, där tron på himmel och helvete är givna förutsättningar. Den föreskriver hur den döende bör möta döden och stor vikt läggs vid själva dödsögonblicket; det är då kampen om själen avgörs. Carl Fehrman påpe-kar att ”[s]toikerna ville beröva döden något av dess hemskhet; medeltidens ars moriendi-lärare vill ställa fram döden i all dess fruktansvärda – meta-fysiskt fruktansvärda – realitet”.48 Den särskilda koncentrationen på döds-ögonblicket är, enligt Nancy Lee Beaty, typisk för den senmedeltida kyrkan. Verket är normativt – det berättar hur den ska gå tillväga som vill nå ett evigt liv – och det kom till på kyrklig order i en tid som upplevde döden på nära håll genom den fruktade digerdöden.49
Mycket skiljer synen på livet och döden i Ars moriendi från dagens syn, och det är svårt att göra en reell överflyttning av verkets struktur till en mo-dern version. När försök gjorts att etablera en momo-dern version av ars moriendi utifrån dess mönster framstår de lätt som långsökta både i relation till sam-tiden och till ursprungsverket.50 De kulturella skillnaderna över tid är helt enkelt för stora, och verkets dikotomiska karaktär förefaller inte vara riktigt relevant i vår tid. När termen ars moriendi används med framgång är det med mindre anspråk på att följa originalets struktur, och med mer generella anspråk på att handla om förberedelsen inför döden. De jämförelser jag gör här är inte av strukturell art, utan snarare kontrastiva nedslag.
Ars moriendi hade som funktion att erbjuda en sorts allmänmänskliga,
eller åtminstone allmänkristna, regler för döendet. Samhället idag ser helt annorlunda ut, och den sekularisering och individualism som präglar vår kultur innebär att det är svårt att tänka sig ett definitivt och enhetligt svar på hur döendet ska gå till. Därför framstår i stället individuella berättelser, individuella röster, som väsentliga. De två romanerna berättas i jagform, av den döende själv, vilket är ett viktigt drag. Här är det inte, som i den medel-tida Ars moriendi, en teolog som på order av kyrkan instruerar människor
om hur de ska agera.51 I stället är det en individs berättelse om en personlig väg mot döden. Det är den individuella rösten, och den individuella vägen, som ger resonans, inte det allmängiltiga utifrånperspektivet.
Den mest väsentliga jämförelsepunkten är själva ”den dramatiska mitt-punkten”, för att låna Fehrmans ord: dödsbädden, bilden av den sjuka män-niskan som döende ligger i sin säng.52 Denna fungerar som en grundläggan-de bild för döengrundläggan-det i en sjukdom, och återkommer i många olika tigrundläggan-der och sammanhang. Likheterna till trots skiljer dock de moderna och de medeltida bilderna sig åt radikalt i vad de syftar till. Det är helt olika livssyner som är inbyggda i situationen, och alla säger de något om vad som kan ses som en god, respektive dålig, död. I den medeltida skriften är den döde omgiven av en mängd varelser, djävlar och änglar och helgon. Detta myller är dock helt på det metafysiska planet; i realiteten framstår han som mycket ensam: ”For the most part, Moriens is presumed in this discussion to be a lone warrior,
unsupported by family, friends, or Church”.53 Den medeltida goda döden
är avhängig denna ensamhet; den goda döden är en död inriktad på det eviga livet och Gud, där det mellanmänskliga är något den döende lämnat bakom sig.
I vår tid har vi vänt på den blicken. Zygmunt Bauman påpekar att sedan några århundraden har ”döden upphört att vara det inträde i en annan fas av varat som den en gång var; döden har reducerats till ett utträde rätt och slätt, ett ögonblick av upphörande”.54 Det viktiga är inte på samma sätt det den döende har att se fram emot, som vad han eller hon har att se tillbaka på, det liv och de människor som lämnas. Den goda döden innebär att kunna se tillbaka och summera livet som en meningsfull enhet – inte för att det ger några konsekvenser för ett framtida evigt liv, utan för att det i själva summeringen ska kännas meningsfullt. Vår bild av en idealt god död innefattar, som K. Thornton och C. B. Phillips skriver, att en person ”dies at home surrounded by family and their community at the end of a long and fulfilled life”.55
Romanernas huvudpersoner kan inte uppnå denna samtidens syn på en ideal och god död. De ligger på institution, inte hemma, och de upplever inte att deras liv har varit tillräckligt långa eller är fullbordade. Hasse har ingen familj utan dör ensam; Nina har sin man i närheten men är framför allt omgiven av sjukvårdspersonal och utrustning. De uppfyller olika delar av det som kan ses som dåliga sätt att dö; i en artikel beskrivs detta som ”when the social context of a patient’s death is disturbing, such as when patients die alone, are very young, or leave young families behind”.56 Dessa störande sociala kontexter är Hasses och Ninas: han dör ensam, hon är alltför ung och lämnar en ung familj. Inget eller väldigt lite av det samtida idealet är alltså möjligt att uppnå för romangestalterna. Vad de gör är att ge oss alternativa goda dödar – dödsögonblick som trots att de inte kan uppfylla alla idea-lets kriterier ändå skildras som goda. De återtar också i viss mån den äldre
dödens inriktning framåt, mot vad som händer efter dödsögonblicket, utan att för den skull försaka riktningen bakåt.
Det som uppmålas är, med tanke på omständigheterna, en märkvärdigt naturlig död, på sätt och vis lik den klassiska död som Philippe Ariès en gång benämnt ”den bemästrade döden”, där den döende är medveten om att slutet kommer och har kunnat förbereda sig.57 Man kan se det som att båda romanerna visar hur skräcken för den moderna döden – döden bland slangar och apparater på sjukhus, eller ensam och morfinfylld i en sjuksäng på en terminalavdelning – blir hanterad, och på så sätt förvandlas till en bemästrad död.