Jag menar alltså att Enquists berättare samtidigt identifierar sig med den svartklädda manliga åskådarskaran på Brouillets målning och med den vit-klädda kvinnan som betraktas. Berättarens blick och perspektiv är tvetydigt. Det voyeuristiska anslaget finns med i berättarens visuella upprepningar av Blanches skönhet, och de återkommande bestämningarna av henne som
”torson i trälådan” – först ”ännu inte amputerad” och sedan en torso som ”vill förstå där i sin låda” (s. 67, 19, 79). Det är en upprepning som också finns med i delen med titeln ”Den röda boken”, alltså den del av romanen som i fiktionen är skriven i jagform av Blanche själv: ”Denna beskurna torso i sin trälåda på hjul är kanske inte sinnebilden för evig kärlek”, skriver hon (s. 238f).
Detta voyeuristiska drag finns, men framför allt gör berättaren sin använd ning av blick och perspektiv till ett slags etiskt val: att försöka upp-värdera det perspektiv som blivit undanträngt. Över huvud taget markeras i romanen det visuella genom betoningen av olika punkter. Dessa punkter har flera olika funktioner: till en del handlar det om punkter på kroppen, efter Charcots berömda hysterogena punkter eller zoner (se t.ex. s. 105, 28, 161), men framför allt är det punkter från vilka världen och historien betraktas. Så är berättaren en punkt (s. 49), ett möte som det mellan Blanche, Marie och Jane Avril betecknas som en möjlig utgångspunkt för berättelsen (s. 69), och Marie Curies kärleksmöte med Paul Langevin utspelar sig på en mycket specifik punkt, Maries laboratorium (s. 123ff, särskilt s. 125). Om Charcot och Freud skriver Enquist att de ”trodde sig båda finna den punkt i landskapet varifrån berättelsen kunde betraktas, och iscensatte från denna inte endast kvinnans natur, utan också kärlekens, som var en religiös rit, samt ett makt-spel”, och vid ett annat tillfälle kombinerar han Freuds geografiska bildspråk med sin bild av punkten, när han skriver om Freuds insikt att kvinnan ”är ett outforskat landskap där man måste eftersöka den okända punkt i männi-skans stora berättelse varifrån det skrämmande och oförklarliga blir logiskt” (s. 39, 29). Viktigast är att Blanche är en punkt, och en punkt som berättaren försöker inta: ”Man kan också säga: den punkt varifrån vi betraktar berät-telsen är en torso” (s. 26).105
Den synvinkel som är medbrottslingens, där berättaren blir en av de svartklädda männen som betraktar Blanche, är alltså inte den som får ta mest plats i romanen. Berättaren identifierar sig inte bara med den manliga, svartklädda åskådarskaran på Brouillets målning, utan ännu mer med den vitklädda utsatta kvinnan framför dem. En självbiografisk nyckelscen för berättaren – och för författaren, som beskrivit denna scen i intervjuer – är när han själv blev hypnotiserad i sin ungdom.106 I romanen beskriver berät-taren känslan av utsatthet inför åskådarmassan, och av att han kände ett märkligt medansvar för den hypnotiska akten. Publiken uppfattade han som en fientlig massa som riskerade att förvandlas till ”ett aggressivt hotfullt djur, en förnuftsstyrd blodtörstig massa som i nästa ögonblick skulle ha kunnat gå till attack” (s. 159). Han identifierar sig här med den som har alla blickar på sig. Berättaren känner också igen sig i hur Blanche, utan att någonsin kallas sinnessjuk, ändå hamnar på dårhus: ”Hon bröt samman med jämna mellanrum, fördes in, botades, fördes ut, och bröt samman igen. Vad jag känner igen det!” (s. 164).
Identifikationen syns också i den närhet som Enquist låter finnas mel-lan berättarens språkbruk, sina tidigare romaners språkbruk, och Bmel-lanches – deras idiom smälter ihop. Fraser återkommer, i ena stunden i Blanches mun, i nästa i berättarens: ett av de mest tydliga exemplen är den återkom-mande allusionen på Första Korintierbrevet, ”När jag var barn, talade såsom ett barn, och hade barnsliga tankar” (s. 32, 43, 45, 158, jfr äv. s. 162).107 Blanche återberättar en dröm som Marie haft, och den är nära nog identisk med en längre passage ur Enquists Nedstörtad ängel.108 Huvudpersonerna därifrån, Maria och Pasqual Pinon, återkommer i denna roman, och längre stycken ur romanen citeras.109 Bilden av brännjärnet, varianter på att något bränns in ”som brännjärn i ett oskyldigt djur” (s. 244) återkommer många gånger (s. 14, 21, 39, 83, 134, 166, 253). Berättaren börjar med att se Blanche som beläst eftersom ”[c]itatet om brännjärn är från Racine” (s. 14), för att sedan undra om bilden kanske inte är en metafor utan en exakt återgivelse av hur de prosti tuerade brännmärktes: ”alltså brännmärkning på höger skuldra med ett ’V’ eller en ’fleur de lis’ (kanske har hon inte hämtat bilden med brännjär-net från Racine ändå!)” (s. 166). Värt att notera är att bilden inte härrör från Racines Fedra, utan från Enquists omdiktning av pjäsen, Till Fedra. Bilden av brännjärnet har Enquist också använt i Livläkarens besök och Lewis resa. Brännjärnet står i de tidigare berättelserna för kärlek, lidelse och besatthet. I
Boken om Blanche och Marie sätts brännjärnet återigen samman med kärlek
och besatthet, men också med radium: ”Blanche använder ofta bilder. Den med brännjärn, och radium, återkommer” (s. 83).110 Radiumet har en utvid-gad metaforisk betydelse, och står både kärleken, vetenskapen och det nya århundradet nära. Det fungerar också genom att märka sina offer precis som brännjärnet: det bränner in sig i Blanches lemmar så att de måste amputeras, och det bränner in ett tydligt tecken i Maries händer. Detta tecken tolkas som samtidigt ett resultat av kärleken och av vetenskapen: ”händerna, som tidigt blev brännskadade och deformerade av radiumstrålningen. [---] Hen-nes händer var ärriga. Kärleken hade bränt sig in i henHen-nes händer, som vore hon ett djur och detta radium ett brännjärn” (s. 83).
Berättarens identifikation med Blanche syns också i hanterandet av den ”Frågebok” som han konstruerar åt Blanche. Som ett led i försöket att be-skriva kärleken, vilket i stället blir ett nedtecknande av sin och Maries histo-ria, formulerar Blanche konkreta frågor, som hon sedan besvarar. I beskriv-ningen av denna bok drar berättaren in sig själv, och svarar på de frågor som han säger att Blanche ställer sig. En av hennes frågor är ”Vilket var ditt första telefonnummer?”. Berättaren skriver:
Alltid mycket konkreta frågor. De är ibland poänglösa, fram till det mo-ment man själv lockas att svara på dem. Det är då som en lek som plötsligt blir sann och förfärande. Det beror på en själv. Fortsätter man, då rubbas balansen och kontrollen, kompassen snurrar, som vid Nordpolen. Jag har
försökt. Frågan om telefonnummer kan ges ett mycket kort svar: ”Sjön 3, Hjoggböle.” Sedan blir det mycket svårt. […] Det ligger något hotfullt i hennes Frågebok, en lockelse att gå in i det förbjudna, eller öppna en dörr in till ett mörkt rum (s. 12).
I sin självbiografi Ett annat liv beskriver Enquist hur en liknande frågebok har spelat en viktig roll i hans eget liv, när han alkoholiserad och utan att kunna skriva – det vill säga också han sjuk – bodde i en lägenhet i Paris. En morgon, skriver han i boken som genomgående är berättad i tredje person, ålägger han sig att skriva åtminstone en eller två rader om något, vad som helst:
Han skall besvara en fråga. Kan inte vara svårt. Sedan kan han med gott
samvete gå in i dimman.
Den första frågan är: Vilket var ditt första telefonnummer?
Han tittar länge på den nedskrivna raden, och beslutar sig för att besvara frågan enkelt och rättsinnigt. Alltså! ”Mitt första telefonnummer var Sjön 3,
Hjoggböle.”111
Detta enkla faktum, i form av ett gammalt telefonnummer, beskriver han som ”någonting att ty sig till”.112 Den strategi för att klara av en kaotisk situa tion, som han i romanen tillskriver Blanche, hänför Enquist alltså några år senare sig själv. Det är något som kan tolkas som en ytterligare, extern, bekräftelse på den identifikation han i romanen gestaltar mellan berättare och romangestalt.
För att återigen knyta an till Brouillets målning kan man säga att berät-taren tar plats i åskådarkretsen som en nyfiken man som slukar Blanche med sina ögon. Men han prövar också att inta – eller åtminstone tangera – den betraktade kvinnans plats, och försöker skriva fram Blanche Wittmans subjektivitet.