De båda jagberättarna är tydliga produkter av sin samtid, vuxna starka människor som är relativt oberoende och produktiva efter samhällets nor-mer. Även om de har en mängd individuella drag menar jag att detta är en viktig och grundläggande faktor. Sjukdomen bryter ner en välfungerande ung kvinna mitt uppe i familjeliv och akademisk karriär, och en visserligen något äldre och ensammare, men starkt individualistisk och självständig man. Det är bland annat på grund av detta som de fungerar som sin tids
Morientes och kan bli fungerande rapportörer för ”oss andra”: de lever sin
samtids idé om den moderna människan. I alla fall fram tills sjukdomen slår till, och de tvingas acceptera att livet innehåller beroende och oförmågor. Det finns en skillnad mellan gestalterna, där Nina i kraft av sin modersroll och kvinnoroll inte är lika renodlat individualistisk som Hasse. Ändå är det framför allt hennes individualistiska och enskilda dödskamp som kom-mer till uttryck i Svart dam. Hon förstår sig själv som den svarta damen på schackbrädet, nästintill oövervinnerlig, som klarar av allt och kan röra sig ”hur långt som helst i en rak linje, alla riktningar” (s. 5). Hon ”[h]atar overk-samheten och ovissheten. Var så aktiv innan” (s. 7) och går in på toaletten för att i smyg försöka återerövra sitt aktiva, starka jag: ”gör armhävningar och situps på det renskurade golvet. Skuggboxar sedan mot spegeln” (s. 11). Senare är samma toalett i stället platsen för kroppens sammanbrott: hon svimmar och ”[s]tirrar rakt in i den gummerade listen vid toalettkanten. Känner lukten av citronajax och urin” (s. 36).
Titeln Stundande natten är ett citat ur en dikt av Erik Gustaf Geijer, ”Natthimmelen” från 1840. Geijers korta och innerliga dikt kontemplerar döden utifrån en ensam människas position; första ordet i dikten är ordet ”Ensam”. Den lyder i sin helhet:
Ensam jag skrider fram på min bana, Längre och längre sträcker sig vägen. Ack! uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden. Snart blott de eviga stjärnor jag ser. Men jag ej klagar flyende dagen. Ej mig förfärar stundande natten. Ty av den kärlek, som går genom världen, Föll ock en strimma in i min själ.58
Flera av de element som är viktiga i romanen samspelar med denna intertext. Liksom Geijers diktjag är Hasse en i grunden ensam människa, som skrider fram på sin levnadsbana. Diktintertexten betonar flera av de drag i romanen som redan diskuterats: romanjaget som en existentiell Envar, livet och döden som en resa mot något okänt, den vardagliga levnadsbanan symboliskt ut-formad. Livets slut symboliseras av natten som sänker sig över diktjaget, och det som gör att han inte förfäras är en strimma kärlek, som förbinder honom med världen. I ett koncentrat är detta också romanens riktning. Strimman kan tolkas religiöst eller kristet, men måste inte nödvändigtvis göra det, vilket också det är i samklang med romanen. I en artikel i Den svenska lit
teraturen lyfter Lars Lönnroth fram att dikten skrevs för att sjungas, och att
Geijer också komponerade musiken. Melodin ”börjar dovt och entonigt i basen för att sedan klättra upp i diskanten när det blir tal om stjärnor och ’den kärlek som går genom världen’”, för att sedan kulminera i sista radens ”i”: ”Detta jublande kliv uppåt på tonskalan motsvaras på det textliga planet av strimman som genomtränger nattvandrarens själ med sitt kärleksfulla ljus, besläktat med syndens eviga stjärnor”.59
Titeln Stundande natten är kongenial med romanens förlopp. Det finns något hoppfullt i romanen, som på ett liknande sätt ser en strimma ljus, en gemenskap bortanför den ensamma mänskliga existensen. Wijkmark beto-nar i en essä sina litterära gestalters grundläggande ensamhet: ”Det är nog typiskt för huvudpersonerna i mina böcker […] att de har svårt att bryta igenom jagets skal, de är inte riktigt kläckta ut i världen”.60 Även om de ”rätt energiskt” försöker spräcka skalet och ta sig ur instängdheten är de fast i ”[d]en existentiella ensamheten, fångenskapen inom jagets skal, det i någon mening ofödda tillståndet”.61
Det är en karakteristik som beskriver också Hasse. Han är som Moriens en extrem form av den individualistiske människan. Hasse stannar dock inte kvar i det ”jagets skal” som Wijkmark beskriver. Han gör i viss mån upp med sin individualistiska människosyn; kanske når han dit på grund av den kroppsliga svagheten, som tvingar fram en större ödmjukhet.
Han beskriver hur han aldrig trott på idén om ”att personligheten blir till i samspelet med andra”. ”Ända sen jag började reflektera”, konstaterar han, ”har jag tvivlat på det där”. För den friske Hasse skapades i stället personligheten ”i den ständigt pågående oscillationen eller tysta dialogen mellan jaget och medvetandet” (s. 70f). Han tänker sig alltså en rörelse som
sker helt inom honom själv, och som gör honom i princip oberoende av omvärlden. När han ligger i ett eget rum på sjukhuset, efter att hans rums-kamrater dött, börjar han omvärdera den grundhållningen. Han saknar sina medmänniskor, och sjuksköterskorna och de andra döende blir viktiga för honom: det är deras ansikten och röster som förankrar honom i tillvaron och inte låter honom sväva bort i sin egen värld. Sjukdomsupplevelsen tvingar honom till en omvärdering av synen på människans autonomi, och han närmar sig en uppfattning som betonar mänskliga relationer. Också denna förändrade syn kan knytas an till Geijer, och till den personlighetsfilosofi som denne utvecklade. Henrik Lagerlund beskriver filosofin, som hävdar att en personlighet inte kan uppstå ”utan relationen mellan ett Jag och ett Du […]. Ett medvetande om sig själv uppstår aldrig utan en relation till någon annan, och det är i mötet med en annan som man finner sig själv”.62 Geijer skriver: ”Ingen personlighet, utan i och genom en annan. – Intet Du: – intet
Jag. Varför också den högsta motsatsen ingalunda är Jag och IckeJag, utan Jag och ett annat Jag – Jag och Du”.63 Självmedvetandet förutsätter en re-lation till någon annan, och Torgny Segerstedt påpekar att för Geijer ger också dikten, fiktionen, en sådan omedelbar jag-du-relation, där människan känner ”kontakt med andra människor och lever sig in i deras själsliv”.64 I förlängningen leder Geijers begrepp honom också till det gudomliga, där Gud är den högsta personligheten.65
Berättelsen om döendet, om fallet från det normala livet och in i ett be-roende, kan man säga blir särskilt stort för en äldre man som levt sitt liv som oberoende och sig själv nog. I linje med detta kan man läsa Hasses berättelse om ett grundläggande minne han har, som han låtit bilda ett slags centrum i både sina minnen och sin personlighet. Han berättar det en kväll för sin rumskamrat Harry. Minnet handlar om en ungdomlig vistelse i Paris, då han i en skog såg en man skjutas till döds utan att göra någonting: han gick inte ens till polisen. Det grundläggande i detta minne, som naturligtvis kan tolkas på flera sätt, är avskildheten från medmänniskorna och oförmågan att nå fram till andra. ”Jag svek den döde och mitt ansvar som medmänniska”, säger han (s. 49). I det ögonblicket, när han inte reagerade eller gjorde något för den döde, ”blev jag till ett ting i mina egna ögon. Jag var inte längre mänsklig, en del av människosläktet” (s. 51). Minnet blir en hemlighetsfull mittpunkt i hans förståelse av sig själv, och kan tolkas som att det gestal-tar hans alltför stora oberoende av eller avskurenhet från andra människor. Hans synder är underlåtenhetssynder, ”en bekvämlighet inför andra män-niskor” och ett undvikande av att ta ansvar, och han beskriver hur han inte lyckats hindra vänner från att begå självmord och en gång flydde från en väns dödsbädd (s. 50). Likaså återkommer han till minnet av när han svek sin moder genom att inte vara vaken när hon dog (s. 50, 128).
Döendet förefaller tvinga Hasse till en förändrad syn på livet, genom att bryta ner föreställningen om det oberoende jaget. På så sätt ger
döen-det honom en möjlighet till ökade insikter, en ”personal growth” som man ibland talar om kan ske i döendet66 – även om han värjer sig mot tanken att acceptera döden. När krafterna tryter ser Hasse att det oberoende förhåll-ningssättet inte är en ideal position att inta gentemot världen. Först i och med det kan han acceptera den förlust av jaget som han diskuterar genom hela romanen, och nå fram till den upplevelse av något större som blir hans slutliga livs- och dödssyn.
Nina värjer sig också hon mot tanken att döden är utvecklande: ”Trodde nog att jag i det här skedet skulle tänka vackra tankar, nå en djupare insikt, bli mer medveten om det viktiga i livet, förstå dimensioner som jag tidigare bara snuddat vid. Känner mig lurad” (s. 73). Förväntan är inte bara hennes, utan också samhällets och vännernas: ”Några som kommer förväntar sig nästan något övernaturligt. Överjordiskt. Blir rädd att göra dem besvikna” (s. 63). Slutet antyder också i Ninas fall en förändring i synen på döden och livet, och möjligen en kontakt med nya dimensioner, trots deklarationerna mot en sådan utveckling.
Dessa förändrade synsätt till trots är det mest utmärkande för romanerna hur de gestaltar de sjukas försök att hålla fast i kontinuiteten med det tidi-gare, friska livet. Samtidigt som jaget skrivs fram undertrycks själva krop-pens berättelse, vilket bland annat syns i motviljan mot att definieras inom en specifik diagnos.