De enskilda fallen som diskuterats ovan har framförallt visat hur byten av böcker skapades genom plundring och konfiskation av kungar och aristokrater. Byten gjordes både genom rationell för-handling och våldsam utplundring. Att ta just arkiv- och boksam-lingar som byten har inom svensk forskning framhållits som något av den svenska elitens specialitet under 1600-talet.157 Denna av-handling undersöker endast fem exempel på byten och kan därför inte tjäna som underlag för några generella slutsatser av den sort som Otto Walde presenterade. Sett utifrån ett europeiskt perspektiv är det dock svårt att hävda att den svenska eliten var ovanlig. Jill Bepler har visat att byten av just arkivhandlingar och böcker var särskilt vanliga under trettioåriga kriget.158 Mot den bakgrunden är det intressant att titta närmare på en mer allmänt hållen instruktion som utfärdades av Axel Oxenstierna 1643, långt efter det att byten hade skapats i Riga och Preussen. I befallningen skrev Oxenstierna att fältmarskalken skulle se till att konfiskera akter, dokument och recesser från förnämliga orter, arkiv och kanslier. Det fanns flera anledningar till varför sådana handlingar skulle göras till byten: de kunde enligt Oxenstierna ge information om fiendens konsilier, de kunde beröra det svenska riket eller helt enkelt tjäna en vidare his-torieskrivning. Det var viktigt att sådana handlingar inte splittrades utan att de förtecknades, packades ner och skickades till Riksarkivet på Tre Kronor i Stockholm. Oxenstierna fortsatte med biblioteken.
Om fältmarskalken skulle inta påvliga städer där det fanns dyrbara och vackra bibliotek, precis som hade skett sommaren innan i Neuss och Olmütz, så skulle sekreteraren eller en ”förtrogen man, som vet till taga den lägenheten i akt, att samla och konservera [rädda, bibehål-la] samma bibliotek”. Enligt rikskanslern skulle böckerna användas för att förbättra akademier och gymnasier i det svenska riket. Om 157. Walde 1916, s. 16; Munkhammar 2007, s. 31.
158. Bepler 2001, s. 953–968.
det skulle uppstå ett trängt läge uppmanades fältmarskalken att en-bart välja ut de mest förnäma böckerna: handskrifter och böcker av de bästa författarna, som troligen avsåg kyrkofäderna. Samlingarna skulle i opåverkat skick läggas i kistor och skickas till Sverige.159
Oxenstiernas skrivelse är intressant eftersom den är allmänt hål-len i förhållande till de tidigare diskuterade falhål-len som alla var knut-na till skapandet av byten på särskilda platser. Här pekade han ut arkivhandlingar och böcker som särskilt betydelsefulla föremål att samla. Han hade till och med särskilda önskemål i fråga om even-tuella urval. Arkivhandlingarna skulle ge information om fiendens strategier, beröra det svenska riket eller allmänt tjäna historieskriv-ningen, medan handskrifter och de bästa författarna var att föredra bland böckerna. Det är värt att nämna en något tidigare instruk-tion från 1638. Då skrev Oxenstierna till fältmarskalken Johan Ba-nér om hertigen av Pommerns arkiv, sedan den senares slott hade intagits. Arkivet skulle tagas i god akt, packas och skickas till kans-lern in salvo. Detta skulle dock enligt Oxenstierna göras utan de lokala rättshandlingarna, eftersom dessa inte var till någon nytta.
Rikskanslern diskuterade även den pommerske hertigens rustkam-mare, som kunde vara trupperna till nytta, och den nyligen avlidna saxiska grevinnans kvarlåtenskap, som han inte var särskilt intres-serad av.160 Arkivhandlingarna var i sammanhanget mer värdefulla än allt det övriga.
I båda fallen framkommer att Oxenstierna hade vissa urvalskrite-rier, även om helheter var att föredra när det handlade om boksam-lingar. Arkivhandlingar och böcker hade onekligen en särställning i hans memorial, men det betydde inte att de som föremål var låsta i 159. Axel Oxenstierna, Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, Avd.
1, Band 16, Brev 1636–1654 (i urval), Del 2, 1643–1654, Stockholm 2009, s. 411–412. Min kursivering. Helmut Backhaus utgåva av brevet tar upp skillnader mellan koncept och RR; Otto Walde följer RR, jfr Walde 1916, s. 345–346.
160. Axel Oxenstierna, Rikskanslern Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, Avd.
1, Band 16, Brev 1636–1654 (i urval), Del 1, 1643–1654, Stockholm 2009, s. 168–169.
en funktion eller en enda betydelse. Det betyder inte heller att age-randet var speciellt för den svenska eliten utan handlingarna vittna-de snarare om en större europeisk samlartenvittna-dens, som bland annat Jill Bepler har diskuterat.161 Oxenstierna underströk hur viktigt det var att hålla samman bytet och bevara det. Det att arkivhandlingar och böcker skulle samlas eller räddas kan tolkas på åtminstone två sätt. Utan tvekan var Oxenstierna orolig för att krigets kaos och spo-lierande kunde skapa oreda. Samlingar kunde förstöras eller sking-ras av både de egna och fiendens soldater på jakt efter byte.
Här finns ytterligare en tolkningsmöjlighet, och för att utveckla den vill jag ta ännu ett exempel i beaktande. År 1642 skrev bisko-pen Laurentius Paulinus Gothus i ett brev till Axel Oxenstierna om konfiskationen av just jesuitiska boksamlingar, som biskopen och rikets lärda var väl bekanta med.162 Paulinus Gothus hade förhopp-ningar om att han och Strängnäs domkyrka skulle kunna ta del av det bokliga byte som sedan 1620-talet kommit till riket. Han skrev:
Uti detta KrigsVäsendet, där Gud ju stundom nådeligen hjälper [oss] att föröffre [ervövra eller förvärva] Våra Fienders namnkun-niga Collegia och sköna Biblioteker, vilka de missbruka till den sanna Religionens Undertryckelse, Men här kunna föras till ge-nuinum usum [rätt eller naturlig användning] igen, som är Gud till ära, Vår Christelige Religions kraftiga försvar samt alla berömliga Studiers nyttiga fortsättning.163
Från Paulinus Gothus ståndpunkt skulle böckerna alltså räddas från jesuitiskt missbruk genom att föras till protestantiskt bruk.
Oxenstiernas uppmaning ”att samla och konservera” kan sättas i relation till biskopens uttalande. Detta skulle kunna förstås som att rikskanslerns önskan om att konservera arkivhandlingar och 161. Bepler 2001, s. 955–957.
162. Walde 1916, s. 25.
163. Laurentius Paulinus Gothus till Axel Oxenstierna, 1/8 1634, E 682, Oxen-stiernska samlingen, RA Marieberg. Min kursivering.
böcker handlade om att han ville rädda dem från deras ägare, från katolska furstar och jesuiter och andra religiösa ordnar. Paulinus Gothus gav röst åt en religiös polemik som annars lyser med sin frånvaro i de empiriska sammanhang som har studerats här. I det här sammanhanget är Paulinus Gothus antydan om att jesuiternas böcker var konfessionellt föränderliga föremål det mest intressanta som kom till uttryck i brevet. Det var det jesuitiska kollegiet, där böckerna hölls fångna, som utgjorde den verkliga faran. I rätt sam-manhang kunde böckerna däremot komma till rätt sorts använd-ning. Ingenting talade för att Paulinus Gothus ansåg att jesuiternas samlingar innehöll fel sorts litteratur, på det sätt som har framhållits av till exempel Otto Walde och Margareta Hornwall.164 Idag betonar bok- och vetenskapshistorisk forskning en mer mångfacetterad syn på konfessionella böcker. Biografierna över universitetsbiblioteket i Uppsala och Wrangels boksamling på Skokloster kommer på olika sätt att ansluta till det senare forskningsläget, som förespråkar en komplex syn på böcker, bibliotek och konfession under tidigmodern tid. Därtill bör det nämnas att även jesuiternas kunskapsproduktion och bidrag till den naturvetenskapliga revolutionen har omvärderats under de senaste decennierna. Vetenskapshistoriker har därmed till-skrivit orden en långt mer progressiv vetenskaplig hållning än vad som har gjorts tidigare.165
Paulinus Gothus antydan om böckernas föränderlighet be-rör därmed ett väsentligt tema: arkivhandlingar och böcker mås-te förstås som föremål vilka hade och har en rad olika egenska-per. Kunskapsinnehållet var förstås centralt, men det var inte de enda kvaliteterna som gjorde dem värda att samla. Den svenska elitens konfiskerande och plundrande av arkiv- och bibliotekslingar kan i det avseendet vara intressant att jämföra med ett sam-tida fall från trettio åriga krigets inledningsfas. Det kalvinistiska
164. Walde 1916, s. 15–16, 18; Hornwall 1981, s. 68.
165. Mordechai Feingold (red.), Jesuit science and the republic of letters, Cambridge Mass. 2003, se särskilt inledningen, s. vii–x.
universitetsbiblio teket i Heidel berg togs som byte av katolska ligan 1623 och skänktes (efter påvens uttryckliga önskemål) av Maximili-an av Bayern till Gregorius XV i Rom. Samtliga befintliga bokbMaximili-and lär ha skiljts från inlagorna inför bytets transport söderut. Banden blev ersatta med gröna pergamentomslag, och varje inlaga försågs med ett tryckt exlibris som löd ”Jag är från biblioteket, som togs som byte i Heidelberg och som Maximilian av Bayern sände till Gre-gorius XV som en trofé”.166 Maximilian av Bayern skänkte därmed sitt storslagna byte till Gregorius XV som en monumental gåva.
Böckerna gjordes till krigets troféer, inte bara genom att de togs utan även genom att deras materia förändrades så att segrarens tri-umf kunde förtydligas. Genom exlibriset fick böckerna dessutom en röst (sum, det vill säga ”jag är”) och ett geografiskt ursprung, och de gjordes till delar av en historisk händelse. När påven skrev och tack-ade Maximilian av Bayern för den spektakulära gåvan underströk han samlingens konfessionella betydelse. Den materiella grunden till kättersk orenhet kunde nu transformeras till vapen för den ka-tolska sidan.167 Böckerna beskrevs följaktligen som något materiellt föränderligt: böckerna kunde här bli till vapen.
Maximilian av Bayern ville att bytet skulle hållas samman och placeras på en särskild plats i påvens bibliotek, så att segermonu-mentet förevigades. Inför flytten av böckerna söderut skickade på-ven en egen lärd ämbetsman som övervakade packningen. Han hade tydliga instruktioner att ombesörja att alla spår av det ursprungliga biblioteket från Heidelberg skulle utplånas och därmed hela dess historia. Det var därför inte bara böckerna som packades utan även alla källor till bibliotekets historia, och det skulle göras en skiss över hur biblioteket hade varit disponerat. Tavlor och andra dekoratio-ner som kunde kopplas till bibliotekets existens skulle omhänder-tas. Beslagtagandet av samlingarna i Heidelberg var därmed mycket 166. Originaltexten lyder: Sum de bibliotheca, quam Heidelberga capta spolium fecit et Gregorio XV. trophaeum misit Maximilianus dux Bavariae, citerad i Hessel 1925, s. 73–74, citat från s. 74, min översättning; jfr Bepler 2001, s. 955–956.
167. Bepler 2001, s. 955.
utstuderat och brukar ses som startskottet för en rad liknande bib-lioteksplundringar.168 Gustav II Adolfs konfiskation av jesuiternas samlingar i Riga ägde rum två år före händelserna i Heidelberg, även om det skedde innan kungen hade engagerat sig i trettioåriga kriget. Det finns en intressant parallell mellan de två fallen efter-som konfiskationen i Riga var mycket omfattande och inkluderade många olika slags föremål, det vill säga alla inventarier som fanns i jesuitkollegiet. Men ingenting gjordes av kungens ämbetsmän för att förändra Rigaböckernas materialitet.
Var bokliga byten speciella, mer laddade än andra värdefulla kulturföremål? Rörande trettioåriga kriget har historikern Geoff Mortimer uppehållit sig vid hur böcker som tillhörde protestanter brändes av katolska ligan, en handling som förstås utfördes för att utöva religiös kontroll.169 En annan skildring som anknöt till förstö-relse av böcker återfinns i den skotske legosoldaten Robert Monros dagbok från trettioåriga kriget. Monro avslöjade en känsla av djup motvilja då han såg hur andra soldater deltog i plundringarna. Han var övertygad kalvinist och beskrev plundring som något förkastligt.
Enligt egen utsago föll han själv en endaste gång för frestelsen att ta byte. Då tog han ett par böcker, och rättfärdigade detta med att de annars säkert bara hade blivit brända av fienden.170 Han ansåg med andra ord att han räddade böckerna från förstörelse. Med tanke på de olika exempel som har diskuterats här är det rimligt att förmoda att de svenska kungarna och deras män kunde förstöra böcker på ett liknande sätt. Men det är värt att notera att fiendens bokbål pe-kades ut i både bild och text i den Gustav II Adolf-propaganda som cirkulerade i början av 1630-talet. I flera kopparstick har just jesuiter avbildats som kungens motståndare, och i ett av dessa var de i färd med att bränna böcker som till största delen såg ut att vara biblar.
168. Bepler 2001, s. 955–956.
169. Mortimer 2002, s. 71–72, 75.
170. Robert Monro, Monro his expedition vvith the vvorthy Scots Regiment (called Mac-Keyes Regiment) levied in August 1626 …, London 1637 [elektronisk re-surs], s. 32.
Ett annat tryck skildrade hur ett evangeliskt bibliotek i Augsburg ockuperades av katolska ligans trupper i augusti 1629.171 I denna propaganda var övergrepp mot protestantiska församlingar sam-manflätade med övergrepp mot böcker. Exemplet från Heidelberg tillsammans med kopparsticken belyser alltså hur böcker kunde få en röst och att de därför kunde utsättas för våld.172