Denna biografi har visat hur universitetsbiblioteket möjliggjordes av byten, och hur bytenas geografiska identitet med tiden omvandla-des till epistemologiska, temporala och universitetsorganisatoriska samlingsordningar. Genom att organisera samlingarna och upprätta kataloger över dem försökte bibliotekarierna kontrollera och till-gängliggöra samlingarna så gott det gick, vilket ofta var lättare sagt än gjort. Detta avsnitt fokuserar på bevarandets praktiker och de fa-ror som samlingarna utsattes för i det gamla biblioteket. Biblioteket skulle vara en säker plats för förvaring och bevaring, och böckerna skulle helst inte lämna bibliotekets rum. Men hur framgångsrik var ambitionen att hålla samman och konservera samlingarna på sikt?
Vilka materiella påfrestningar utsattes samlingarna för?
Tidigare forskning om det äldre biblioteket har framförallt beto-nat samlingarnas undermåliga kunskapsinnehåll jämte biblioteks-husets många brister.396 I det akademiska konsistoriets protokoll är det möjligt att följa diskussionerna om allt som inte stod rätt till i biblioteket. Syftet med konsistoriet var just att diskutera de problem som dess medlemmar ville ventilera, medan det som fungerade väl 395. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets
pro-tokoll. 6, 1661–1663, Uppsala 1971, s. 164.
396. Hornwall 1981, s. 66–69; Margarete Andersson-Schmitt, ”Biblioteksde-batten i Akademiska konsistoriet 1627–1694, i Gert Hornwall (red.), I uni-versitetets tjänst: studier rörande Uppsala universitetsbiblioteks historia, Uppsala 1977, s. 20–21, 28, 30. Andersson-Schmitt nämner överhuvudtaget inte de byten som kom till biblioteket när hon diskuterar förvärv.
med bibliotekets verksamhet inte berördes.397 En del ärenden åter-kom år efter år utan att åtgärdas och kan därför inte ha varit så akuta som diskussionerna låter påskina. Men utifrån ett objektbio-grafiskt perspektiv står det klart att konsistorieprotokollen berättar om samlingarnas historia som ett långsiktigt materiellt problem.
Här framträder en relationell kamp mellan ämbetsmän, föremål och rumsliga förhållanden. En liknande problematik illustrerade det ständiga ordningsarbetet med samlingarna i Riksarkivet om.
Med bibliotekets materialiseringar följde krav på utrymme, vård och överblick som de ansvariga vid universitetet försökte hantera. Det är därför relevant att titta närmare på några av konsistoriets diskus-sioner om samlingarnas bevarande utifrån ett materiellt perspektiv.
I samband med en inventering 1676 påpekade dåvarande kon-sistorieledamot Gartman att ingen ordning var att finna, vare sig i det övre eller i det nedre biblioteket. Och hur skulle han göra med det nedre, ”efter[som] de böckerna är så fulla med mögel och oren-lighet att ingen dem kan till sina titlar beskriva?”398 Konsistoriet bestämde att de böcker vars titlar inte kunde läsas skulle numreras, och på så sätt löste man problemet och inventeringen kunde gå vi-dare. Historien om de mögliga böckerna i det nedre biblioteket vitt-nar om två slags materiella verkningar. Den första var en rumslig effekt, där biblioteksbyggnaden uppenbarligen misslyckades med att förvara sitt innehåll på ett säkert sätt. Den andra verkan låg i att böckernas mögliga materia tvingade bibliotekarierna att ändra sina arbetsmetoder.399 Mest slående av allt är kanske att de mögliga böck-erna inventerades och behölls i biblioteket, istället för att gallras ut.
Det äldre universitetsbiblioteket var placerat i en byggnad som påverkade sitt innehåll på framförallt två sätt: genom sin bristande storlek och genom sitt klimat. Redan kring mitten av 1600-talet 397. Hornwall 1981, s. 65.
398. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets proto-koll. 12, 1676–1677, Uppsala 1973, s. 139.
399. Jfr Ruud & Planke 2011, s. 52–53. Författarna har diskuterat hur Rolstads-loftet uttryckt ett slags agens genom sin materiella kollaps.
påpekades att biblioteket var för trångt och att ett annat hus bor-de upprättas till ”mebor-delmåttig bekostnad”. I samband med diskus-sionen av bibliotekshusets storlek framhöll universitetskanslern att biblioteket var den rätta förvaringsplatsen för böckerna. Ville man läsa en bok så skulle man göra det i biblioteket ”men icke bära henne hem”.400 Biblioteket var alltså den plats där böckerna skulle förvaras för att kunna bevaras, och endast i undantagsfall skulle konsistoriet tillåta hemlån. När bibliotekarien Johannes Loccenius klagade på att bibliotekets besökare ”så promiscue” kom in i bibliotekets alla rum och försåg sig själva med böcker ur hyllorna beslutade kon-sistoriet att flytta alla böcker från bibliotekets yttre rum och sedan begränsa studenternas tillgänglighet till de inre rummen. Senare försågs alla bokhyllor med mässingsgaller.401 För att förhindra att böcker försvann från biblioteket vidtog alltså konsistoriet åtgärder som förändrade biblioteksrummen.
Att det var viktigt att hålla samlingarna inom bibliotekets väg-gar, och att detta inte alltid efterföljdes, är ett genomgående tema i protokollen fram till 1691. När universitetskanslern Magnus Gab-riel De la Gardie skänkte en värdefull handskriftssamling till biblio-teket 1669 gjorde han det med motiveringen att de på sikt var säk-rare där än i hans familjs ägo. Bland dessa ”gamla och rara böcker”
framhävde De la Gardie Codex Argenteus (eller Silverbibeln) som den mest värdefulla. Codex Argenteus hade kommit till det svenska kungariket som byte från Prag 1648, men lämnade riket bara några år senare genom drottning Kristinas bibliotekarie Isaac Vossius. De la Gardie köpte senare handskriften och gjorde den på så sätt till en del av sina samlingar.402
400. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets pro-tokoll. 4, 1650–1655, Uppsala 1970, s. 154.
401. Det är oklart vilket av biblioteken som diskuterades, troligen det övre, Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets pro-tokoll. 5, 1656–1660, Uppsala 1970, s. 187; Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 8, 1667–1670, Uppsala 1971, s. 488.
402. Akademiska konsistoriets protokoll. 8, 1667–1670, s. 241–242.
Historien om de mögliga böckerna med oläsliga titlar visar att man kunde ifrågasätta bibliotekshuset som säker förvaringsplats.
Det var inte bara det nedre biblioteket som hade problem med fukt utan även det övre. Där åtgärdades läckage från det torvtäck-ta, ”elaka” taket flera gånger.403 Redan 1641 påtalades problemen med byggnaden i konsistoriet; huset krävde då reparationer och torvtaket behövde täckas. Så fortsatte diskussionerna om en stän-digt krävande och för liten byggnad i dåligt skick fram till dess att samlingarna flyttades till Gustavianum 1691.404 Eftersom bibliote-ket materialiserades med hjälp av byten som vid flera tillfällen kom i stora kvantiteter var det inte konstigt att byggnaden snabbt blev för liten. Bara böckerna som kom från Braunsberg var fler till an-talet än vad som köptes in under hela 1600-an-talet.405 Mot slutet av decenniet införlivades dessutom två stora adliga boksamlingar med biblioteket, De la Gardies redan nämnda handskrifter samt Claes Rålambs böcker.
Trots byggnadens fuktiga miljö hölls det gamla universitetsbib-lioteket mer eller mindre oeldat. Vid ett par tillfällen diskuterade konsistoriet behovet av dörrar och fönsterluckor av järn, vilket även var föreskrivet för Riksarkivet i Stockholm, för att skydda samling-arna mot eld. Det fanns eldstäder i biblioteket men de tycks knappt ha använts. År 1685 ville konsistoriet till och med riva en eldstad, både på grund av brandrisken och därför att böcker inte tålde
”eldvärme”.406 Samtidigt som de ansvariga var medvetna om att fukt och väta hotade samlingarna undvek man alltså att hålla huset varmt, 403. Se t.ex. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska
konsist-oriets protokoll. 3, 1641–1649, Uppsala 1969, s. 35, 173; Uppsala universitet.
Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 10, 1673, Uppsala 1972, s. 271; Akademiska konsistoriets protokoll. 13, 1678–1679, s. 117; Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets protokoll. 17, 1685, Uppsala 1975, s. 35.
404. Akademiska konsistoriets protokoll. 3, 1641–1649, s. 35; Akademiska konsistoriets protokoll. 5, 1656–1660, s. 26, 488, 491.
405. Jfr Trypućko 2007, s. 21 och Hornwall 1981, s. 69.
406. Akademiska konsistoriets protokoll. 17, 1685, s. 163.
eftersom även värme ansågs äventyra bevarandet av samlingarna.
I juni 1685 skrev Magnus Gabriel De la Gardie till konsistoriet angående den donation av handskrifter som han hade gjort sexton år tidigare. Det hade kommit till hans kännedom att en stor del av böckerna hade förkommit, och att ”Ulphiae Codex argenteus av väta fördärvas, efter hon icke vädras”. Universitetskanslern krävde därför en inspektion av biblioteket, och att de böcker som var utlå-nade omedelbart skulle bäras tillbaka till samlingarna.407 Kort efter De la Gardies skrivelse inspekterades biblioteket av bibliotekarien, vicebibliotekarien, rektor och ytterligare några av ledamöterna i konsistoriet. Ett stort antal av handskrifterna från De la Gardies donation var mycket riktigt utlånade till Olof Rudbeck och anti-kvitetskollegiets assessor Johan Hadorph. Själva Codex Argenteus undersöktes noga och befanns vara varken våt eller illa medfaren.
Boken låg i sitt särskilda schatull, som i sin tur förvarades i en ny, välgjord och vacker ekkista. Bibliotekarien intygade att han under det gångna året hade vädrat volymen tre gånger genom att torka av bladen med ett tygstycke då boken varken tålde solljus eller annat väder.408 Inspektionen visar inte bara att en del av de klagomål som togs upp i konsistoriet var överdrivna eller osanna, utan även hur mycket omsorg bibliotekarierna kunde visa ett föremål som man ansåg vara en raritet.
Inspektionen av och omsorgen över Codex Argenteus leder till vi-dare frågor kring hur man i universitetsbiblioteket behandlade de handskrifter och äldre tryck som inte ansågs vara rariteter och sär-skilt betydelsefulla. Margareta Hornwall har till exempel menat att
”hatet mot katolicismen skapade förakt för medeltida handskrifter och inkunabler”.409 Men denna undersökning har visat hur episte-mologiska tolkningar och religiös polemik var något situationsbun-407. Akademiska konsistoriets protokoll. 17, 1685, s. 145.
408. Akademiska konsistoriets protokoll. 17, 1685, s. 162.
409. Hornwall 1981, s. 68; jfr Claes Annerstedt som 1894 menade att föraktet mot medeltidens handskrifter hängde samman med en bitterhet mot ”allt som smakade af den papistiska surdegen”, Annerstedt 1894, s. 30–31.
det och föränderligt. Det belyses av bibliotekariernas hantering av de konfessionella böckerna. Det fanns inte bara ett förhållningssätt till handskrifter och inkunabler, och vad som räknades till dessa kategorier var inte heller självklart. Handskrifter och äldre tryck tol-kades ibland utifrån sina materiella egenskaper, ibland utifrån sitt kunskapsinnehåll. Däremot var alltför stora samlingar ett problem i relation till byggnadens begränsade ytor och det ständiga behovet av att införskaffa fler nya böcker.
I konsistoriet kopplades genomgående två problem samman:
dels det som rörde dupletter och dels det som gällde gamla ”munk-böcker”. När frågan om hur dupletter av samma edition skulle han-teras togs upp till diskussion 1644 beslutade konsistoriet att såda-na böcker skulle bytas in mot andra verk.410 Då och då förekom förfrågningar om att få byta universitetsbibliotekets böcker med andra biblioteks, både från konsistoriets medlemmar och från andra ämbetsmän.411 Frågan om vad som skulle göras med dupletterna dis-kuterades åter 1662. Universitetskanslern menade då att de borde flyttas till det nya universitetshuset för att där bilda ett studentbib-liotek, så att professorerna kunde ha ett ”selecta Biblioteka”, det vill säga en utvald boksamling, i det gamla.412 Diskussionen om att skapa ett studentbibliotek återkom innan samlingarna flyttades 1691, men ledde aldrig till något konkret.413
De diskussioner som fördes i konsistoriet om försäljning och annat slags avyttring av dupletter visar tydligt att bibliotekssam-lingarna innehöll böcker och inte immateriell kunskap. Under 1681 410. Akademiska konsistoriets protokoll. 3, 1641–1649, s. 136; 278. Exakt vad som
menades med edition är oklart.
411. Olof Rudbeck, se Akademiska konsistoriets protokoll. 4, 1650–1655, s. 91; Sche-ring Rosenhane, se Akademiska konsistoriets protokoll. 5, 1656–1660, s. 278.
412. En utförlig diskussion om det utvalda kontra det universella biblioteket förs i ”Krigsmuseer” nedan. Kanslerns uttalande tyder på att universitets-biblioteket inte ansågs vara ett utvalt bibliotek.
413. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet. Akademiska konsistoriets pro-tokoll. 6, 1661–1663, Uppsala 1971, s. 94; Akademiska konsistoriets propro-tokoll.
12, 1676–1677, s. 92.
fördes flera intressanta diskussioner i konsistoriet som illustrerar hur komplex och ytterst materiellt orienterad frågan om gallring var. Dåvarande rektor Olof Verelius ville först och främst att alla gamla och odugliga pergamentböcker skulle säljas till bokbinda-ren, vidare ansåg han att de dupletter och tripletter som inte var användbara för biblioteket borde säljas. När denna diskussion togs upp senare samma år påpekade rektor än en gång att gamla böcker borde säljas så att nya, nyttiga böcker kunde köpas in. Ärendet skulle snarast diskuteras med universitetskanslern De la Gardie, som inte var närvarande vid konsistoriets möte. Men denna gång fick rek-tor mothugg, och universitetets kvesrek-tor påpekade att ”ibland des-se munkböcker, torde finnas något angående historiam et res patriae antiqvas”, det vill säga böckerna kunde vara källor till fäderneslan-dets historia och forna förhållanden. Det var därför nödvändigt att någon från antikvitetskollegiet var med och godkände de böcker som gallrades ut. Dessutom skulle professorerna ha möjlighet att köpa pergamentböcker innan de gick till bokbindaren.414 Det fanns alltså ett intresse bland konsistoriets medlemmar att betala för de böcker som beskrevs som odugliga. Alla byten och gallringar som gjordes i biblioteket kunde gynna privata samlingar. När univer-sitetskanslern blev underrättad om gallringsplanerna manade han till största försiktighet så att inget användbart skulle förstöras. Han underströk att om det så fanns något betydelsefullt på ett blad eller en endaste sida så var det skäl nog att bevara hela boken. De la Gardie underströk att det inte bara var antikviteter som var vik-tiga att bevara, utan även ”själva materien vore rart och tjänligt att bibehålla”415 Gamla böcker – däribland byten och konfessionella böcker – kunde vara värdefulla just för att de var gamla föremål.
När frågan om munkböckerna togs upp igen 1682 framkom det att den vid det laget avlidna rektorn Verelius de facto hade skurit ut
414. Uppsala universitet, Akademiska konsistoriet, Akademiska konsistoriets pro-tokoll. 14, 1680–1681, Uppsala 1974, s. 369, 371–372.
415. Akademiska konsistoriets protokoll. 14, 1680–1681, s. 373, 375. Min kursivering.
blad ur böcker. Diskussionen som följde denna lilla skandal avslö-jar hur flera professorer i konsistoriet ansåg att utskurna blad tap-pade sin historiska autenticitet, eftersom sidorna skulle bekräftas av sammanhanget, den gamla materiella helhet som de var en del av.
Utrivna blad kunde misstänkliggöras eller bedömas som förfalsk-ningar. För att bladfragmenten inte skulle mista sin trovärdighet så skulle ”de sitta i sitt förra band, och bland de gamla materier, som de av ålder varit inbundna med”.416 Den genomgång som gjordes av du-pletter och munkböcker 1681–1682 resulterade inte i någon försälj-ning. Däremot fann man många antikviteter bland de undersökta böckerna.417 Inte förrän 1702 kom den första försäljningen av du-pletter till stånd i Uppsala, elva år efter det att samlingarna hade flyttats från det gamla bibliotekshuset till Gustavianum.418