Under sommaren 1622 arbetade Per Månsson Utter i Riksarkivet med handlingarna från Mitau. Han beskrev sin genomgång av ak-terna i ett antal brev till rikskansler Oxenstierna, och ordnandet av dem framkommer i några inventarier gjorda över Riksarkivets bestånd vid samma tid. Enligt Utter innehöll den första kistan, till-sammans med delar av den andra, pergamenthandlingar, medan resterande kistor och tunnor upptogs av pappersdokument. Uti-från Utters beskrivningar går det inte att fastställa om handling-arna från Mitau var ordnade efter proveniens eller efter något an-nat system. Däremot skilde den som hade packat ner handlingarna mellan materialen pergament och papper, vilket även Utter gjorde när samlingen inventerades av honom. Handlingarnas materiella egenskaper påverkade därmed hur handlingarna hanterades, vär-derades och beskrevs.217
Utter baserade dessutom sin egen genomläsning av dokumenten på det material som de bestod av. I augusti 1622 skrev han till Oxen-stierna att han hade läst igenom alla pergamenthandlingar, de som låg i den kista som rikskanslern själv hade låtit bryta upp i sällskap av sekreteraren. Den andra och tredje kistan var, tillsammans med de två tunnorna, nästan uteslutande fyllda av handlingar skrivna på papper. Utter skrev att pappershandlingarna mestadels bestod av missiver och koncept, vilka var mer tidskrävande att läsa igenom än pergamenten.218 Hans läsning grundades därmed troligen både på materiella och innehållsliga faktorer. Eftersom han valde att foku-sera på pergamenthandlingar prioriterade han de äldre och mest 217. Camilla Mordhorst har betonat betydelsen av olika material för Ole Worms
samlande, se Mordhorst 2009, s. 84–86.
218. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 2/8 1622, E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg.
värdefulla handlingarna, från åtminstone tidigt 1200-tal och fram-åt. Användningen av papper i arkiven ökade lavinartat först under senmedeltiden. Pergament var i jämförelse med papper ett dyrbart material som användes för de allra viktigaste texterna. Före papprets genombrott gjordes enklare anteckningar istället på vaxtavlor, tabula cerata. Med den ökande tillgången till papper i det senmedeltida Europa ökade viljan och möjligheten att dokumentera. En skrivare begagnade sig alltså av pergament i fråga om viktigare handlingar:
då var han i regel extra tydlig, använde färre förkortningar och en större storlek på skriften. Papper lämpade sig däremot för alla andra texter som producerades i ett kansli, som kunde skrivas med en mer svårläst kursiv och förkortningar – helt enkelt slarvigare.219
I brevet till Oxenstierna räknade Utter upp ett antal handlingar som han bedömde som de mest ”förnäma” i sammanhanget. För-näma handlingar var ett centralt begrepp för Utter och något som genomsyrade Riksarkivets organisation under hela 1600-talet. Det skapade en tydlig hierarki för de handlingar som klassificerades som förnäma och de handlingar som inte var det, det vill säga allt det andra. Bland de förnäma handlingarna från Mitau pekade Utter ut den danske kungen Valdemar IV Atterdags brev, skrivet av Atter-dags egen hand angående landskapen Harrien och Wierland som såldes till den livländska riddarorden 1346. Brevet hade citerats i den danske historieskrivaren Arild Huitfeldts krönika, men enligt Utter hade danskarna bara en kopia av detta i sitt riksarkiv. Ge-nom förvärvet av handlingarna från Mitau hamnade alltså origina-let i den svenske kungens ägo. När den livländska riddarorden föll samman 1561 ställdes Estland med landskapen Harrien, Jerwen och Wierland under den svenska kronan genom Erik XIV:s ingripande.
Det förklarar Utters uttalade intresse för handlingar som berörde de nämnda landskapen, då de svenska kungarna sedan länge hade 219. Jag har haft möjlighet att titta på ett mindre urval av de kvarvarande
Mi-tauhandlingarna i Riksarkivet, vilka bekräftar detta generaliserande arkiv-historiska resonemang. Se Schirren 1, 6, 7, 11 och 13, Livonica, utländska pergamentsbrev, RA Marieberg; Livonica II; Blair & Milligan 2007, s. 293.
intressen i Livland. Atterdags brev var tillika en pusselbit i spelet mel lan de svenska och danska kungarna och i den propagandistiska historie skrivningen rikena emellan som Huitfeldts krönikor hade orsakat från slutet av 1500-talet.220 Sammantaget är Atterdags brev ett exe m pel på en enskild handling som tillskrevs ett mycket högt värde i den initiala hanteringen av bytet.
Utter fortsatte sin värdering och rangordning av handlingarna från Mitau genom att räkna upp brev från Tyska ordens stormästa-re i Pstormästa-reussen och deras instruktioner till mästarna i Livland, jämte deras rättigheter till landområden, slott och städer. Han hade ditin-tills inte funnit några privilegiebrev men däremot flera viktiga be-kräftelser utfärdade av kejsare, påvar och ordens stormästare. Här fanns också recesser mellan ständerna och olika sorters gränsbrev.
Allt annat, som Utter dittills inte hade kunnat bedöma, var lagt på hög för framtida genomläsning. Han nämnde till sist ett stort kungabrev, som tillsammans med några andra enligt honom viktiga handlingar tyvärr var trasiga.221 Av allt att döma bevarades även de trasiga breven i Riksarkivet. Efter Utters genomgång av handling-arna framkom andra former av dokument som inte direkt kunde kopplas till riddarordens kansli, såsom släkten Tiesenhausens hand-lingar och flera klosterbrev.222 Som nämnts fanns bland handlingar-na från Mitau en del skrivelser av svensk proveniens, diplomatiska brev och liknande som skickats från bland annat Gustav Vasa och hans söner till furstliga personer i Livland. Dessa handlingar mot-svarade de handlingar som enligt 1618 års kansliordning skulle föras 220. Huitfeldts beskrivningar av Gustav Vasa upprörde Karl IX så pass mycket att han befallde Erik Jöransson Tegel att skriva den förste vasens krönika, se företalet i Erik Jöransson Tegel, Then stoormechtige, högborne furstes och christelighe herres, her Gustaffs, fordom Sweriges, Göthes, och Wendes konungs etc.
historia …, Stockholm 1622.
221. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 2/8 1622, E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg.
222. Nya skåpet, förteckning A:2 1622, Uppställningsförteckningar och inventa-rier 1618–1627, D II b a vol. 1, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg.
Ett exempel på vad som gjordes till byte i Mitau 1621, en pergamenthandling från 1200-talet. Foto:
Riksarkivet.
till Riksarkivet. De var rikets akter och hörde alltså till dess historia.
Överlag vittnade Utters brev till Oxenstierna och arkivsekreterarens förteckning över arkivet om hans noggrannhet och detaljkännedom.
Utter tog sig igenom ett omfattande material och när han gjorde det var det tydligt att han hade förväntningar på vad för slags in-formation han skulle finna. Han demonstrerade god kännedom i äldre europeisk historia. Som ämbetsman kunde han utan tvekan sin genealogiska praktik.
”som en själ Uti en kroPP”: arkiVrUm
När handlingarna från Mitau kom till Tre Kronor gjordes de genom Utters arbete till en integrerad del av Riksarkivet. Utter var sedan tidigare upptagen med att inventera och ordna rikets handlingar som ett led i anpassningen till rådande kansliordning. Mitauhand-lingarna fördes därmed in i ett sammanhang som präglades av rums-lig och epistemologisk förändring. För att förstå hur Riksarkivet materialiserades och hur förändringsarbetet i arkivet bidrog till att omformulera bytet från Mitau är det viktigt att titta närmare på de kansliordningar som reglerade arkivets verksamhet och rum under 1620-talet i jämförelse med de förhållanden som var gällande innan
”riksens arkiv” instiftades 1618.
Innan Gustav II Adolf blev kung 1611 hade inte kronans hand-lingar någon bestämd plats eller ort. Istället följde dokumenten kungen då denne reste mellan kronans olika slott, och därför upp-stod det dokumentsamlingar på olika platser där kungen och hans administration vistades. Det värdefulla arkivet var på så sätt all-tid till hands för kungen. Eftersom rikets handlingar var geogra-fiskt spridda över landet fanns det en konkret anledning för Oxen-stierna att samla in dem. Att samla arkivhandlingarna till en och samma plats var ett sätt för kungen och rikskanslern att underlätta ämbetsmännens arbete i kansliet, att få överblick och kontroll. I arkivet samlades även böcker, i synnerhet lagböcker och politiska krönikor, bland annat från Vadstena kloster. Klostret stängdes 1595
av hertig Karl men värdeföremål och egendom hade konfiskerats av Gustav Vasa redan under 1540-talet. Intressant nog var det först 1619 som boksamlingarna togs därifrån, och då av ingen mindre än Per Månsson Utter.223 Handlingar efter de avrättade riksråden Erik Sparre (d. 1600) och Hogenskild Bielke (d. 1605) är två andra exem-pel på samlingar som inte hörde till kronan men som konfiskerades och fördes till arkivet.224 På så sätt kunde både klostrets och de politiska motståndarnas juridiska rättigheter och historia hamna under kronans kontroll och införlivas med kungens arkiv.
På Tre Kronor flyttade ämbetsmännen arkivsamlingarna mellan slottets olika delar. Av brandsäkerhetsskäl placerades i regel hand-lingarna i välvda rum och i särskilda kistor. Under 1500-talet finns talande exempel på hur osäker tillvaron kunde vara för rikets hand-lingar: akter brann upp i en mindre brand 1525 och under Johan III:s regering flyttades rikets handlingar från det valv där de förva-rades för att ge plats åt drottningens klädkammare.225 Först 1626 utfärdades en kansliordning enligt vilken Riksarkivet och det dagli-ga kansliet uttryckligen skulle vara lokaliserat på slottet i Stockholm och i minst tre välvda rum, men exakt vilka rum var fortfarande ospecificerat. I det innersta och säkraste valvet skulle de viktigaste och mest förnäma handlingarna förvaras i skåp och lådor. Nästa rum skulle rymma osorterade brev som förvarades i kistor, och i det yt-tersta rummet skulle arkivsekreteraren ha sin arbetsplats. I de två inre rummen rådde förbud mot att använda stearinljus eller någon annan form av eld och rummen skulle vara försedda med järnföns-ter och järndörrar, även sinsemellan.226 I ordningen framhöll kung och rikskansler att ett välskött kansli var en viktig prioritet, ”Ty 223. Per Månsson Utter till Axel Oxenstierna, 12/3 1619, E 746, Oxenstiernska samlingen, RA Marieberg; möjligen kan böcker och annat ha hämtats från Vadstena vid flera tillfällen.
224. Vilhelm Gödel, Sveriges medeltidslitteratur: proveniens: tiden före antikvitetskol-legiet, Stockholm 1916, s. 281ff; Bergh 1916, s. 374–376.
225. Bergh 1916, s. 248–249. Denna händelse vittnar om hur värdefulla kläderna var.
226. Styffe 1856, s. 310–311.
alldenstund Kansliet icke annat är uti ett Regemente än som [en]
siäl uti en kropp”.227