Med Gustav II Adolfs intagande av Riga 1621 inleddes ett plundran-de som i efterhand har beskrivits som systematiskt och målmedvetet av historiker från Otto Walde till våra dagar.139 Men som framgått fanns många olika tillvägagångssätt och det var inte alltid möjligt för befälen att kontrollera händelseutvecklingen, inte ens för kung Gustav II Adolf själv. Att bibehålla kontrollen över plundringar av fästningar och städer gav förstås Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna, drottning Kristina, Karl X Gustav och Carl Gustaf Wrangel en stör-re möjlighet att själva behålla så mycket som möjligt av det poten-tiella bytet. Men istället för att generalisera kring hur skapandet av byten gick till under 1600-talet kommer diskussionen i det följande att gå in på de enskilda fallen och därmed betona variationerna.
Hur gick då skapandet av byten till i Riga 1621, då kungen tog jesuitkollegiets samlingar där? I en skrivelse till det svenska riksrå-det berättade Gustav II Adolf om den fredsuppgörelse som han hade gjort med det styrande rådet i det protestantiska Riga, kort efter det att staden hade intagits av kungens armé. Enligt uppgörelsen skulle privat egendom respekteras av kungens soldater och stadens privilegier bekräftades av den svenske kungen. I utbyte fick Gustav II Adolf jura maiestatis, vilket innebar att han övertog den polske kungens rättigheter och inkomster, och därtill all egendom som hade tillhört jesuitkollegiet i Riga.140 Det första kända exemplet på ett jesuitkollegiums samlingar som gjordes till den svenske kungens byte var alltså ett resultat av en uppgörelse som kungen förhandlade fram. Däri var händelsen ovanlig. I ett typiskt fall skulle kungen helt enkelt ha beordrat att staden skulle plundras när den hade fal-lit. Strax efter överenskommelsen utfärdade kungen ett memorial
139. Walde 1916, s. 16, 44–45; Lars Munkhammar, ”De många och stora bok-roven”, i Ann Grönhammar & Carl Zarmén (red.), Krigsbyte, Stockholm 2007, s. 89.
140. Gustav II Adolf till riksrådet, 17/9 1621, RR, RA Marieberg.
för sin nye skattmästare i Riga, Jesper Mattson Kruus, och dennes medhjälpare som löd:
Skole de låta Confiscere allt vad som i Jesuitklostret finnas både till boskap, spannmål, hö, ved, böcker och allehanda bohag, och K M:tt därpå sedan en viss Rulla [register] giva. De skole och låta Jesuiterna ifrån sig giva vad brev och besked de på kloster gods de have.141
Jesuiternas ”böcker och allehanda bohag” från Riga får så småning-om sin biografi i kapitlet ”Biblioteksvariationer”. Här nämndes de tillsammans med mer vardagliga saker som kunde användas för den svenska härens dagliga försörjning på plats. Den vanliga sor-tens plundring för männens akuta försörjning blandades alltså med kungens samlande. Gustav II Adolfs användning av verbet ”con-fiscere” underströk att egendomen på ett till synes självklart sätt tillhörde honom och därmed kronan. Det latinska verbet confiscare syftade under antiken till egendom som beslagtogs för den romerska republikens skattkammares räkning, eller något som mer allmänt fördes till skattkammaren eller togs i förvar, i korgar eller kistor.142 Gustav II Adolf begärde dessutom en lista över sin nya egendom.
Hans användning av verbet ”konfiskera” uttryckte till skillnad från
”plundring” en annan och mindre våldsam sida av bytesskapan-det. ”Att lägga i kistan” var bokstavligen det som soldaterna sedan gjorde: när böcker och andra föremål hade skilts från livets nödtorft packades de i kistor för att på så sätt kunna skickas till Stockholm.143 Kistor var vid denna tid både en vanlig och sofistikerad möbel för förvaring och förflyttning, och hade varit så sedan medeltiden.144 Ge-141. Gustav II Adolf till Jesper Mattson Kruus, 19/9 1621, RR, RA Marieberg.
Min kursivering, versal i original.
142. P. G. W. Glare (red.), Oxford Latin dictionary: 1–4: A–libero, Oxford 1968, s.
401.
143. Troligen de kistor som kungen nämnde 4/11 1621, RR, RA Marieberg; jfr Walde 1916, s. 48.
144. William Karlson, Ståt och vardag i stormaktstidens herremanshem, Lund 1945,
nom att samla byten i kistor skapades möjligheter till ordning, kon-troll och mobilitet. Kistan som ett portabelt förvaringsrum i rum-met är ett återkommande tema i avhandlingens samtliga biografier.
I samma memorial till sin skattmästare befallde Gustav II Adolf att hans krigskommissarie Peder Banér skulle ha möjlighet att söka efter de ”Caduker” som kunde finnas både i ”tullen och annorstä-des” i Riga och som därmed rätteligen tillhörde konungen.145 Sub-stantivet kaduk hade, precis som verbet konfiskera, en koppling till romersk rätt där det användes för att beteckna borttestamenterat gods som av olika anledningar tillföll någon annan än den person som det först hade testamenterats till. Ordet kommer från latinets caducus som även betecknade något som har fallit eller fallit ifrån.146 I äldre svenska användes det som benämning på herrelöst gods som hade hemfallit eller konfiskerats av kronan.147 Denna etymologis-ka bakgrund visar alltså hur etymologis-kaduker inte var något som togs med våld, utan var övergivet gods som beslagtogs under lagliga former.
Kungen skickade ytterligare skrivelser som berörde kaduker i Riga.
Då gav han ett antal överstar, officerare och hovtjänare tillstånd att ta för sig av de kaduker som fortfarande förvarades där. Ytterligare två liknande tillstånd utfärdades samma månad.148
Eftersom Gustav II Adolf gjorde en överenskommelse med de styrande i Riga så var samlingarna som togs från jesuitkollegiet i Riga inte byten som tagits genom plundring. De kunde konfiske-ras av kungen eftersom de styrande i Riga gav honom den rätten.
Men då samlingarna inte var herrelösa när de beslagtogs beskrevs de heller inte som kaduker.149 I praktiken kan det knappast ha funnits
s. 168–170.
145. Kungen till Jesper Mattson Kruus, 19/9 1621, RR, RA Marieberg, versal i original.
146. Oxford Latin dictionary 1968, s. 248–249.
147. ”Kaduk”, SAOB, http://g3.spraakdata.gu.se/saob (11/12 2013).
148. Kungen till Jesper Mattsson Kruus, 8/12 1621, RR, RA Marieberg; 4/12 1621, RR, RA Marieberg; 20/12 1621, RR, RA Marieberg.
149. Otto Walde gör vad jag förstår ingen skillnad mellan kaduker och byten, se Walde 1916, s. 17, 46, 61.
några strikta avgränsningar mellan kaduker, konfiskerade ägodelar och byten som tagits genom plundring. Snarare fanns det en analogi mellan betydelserna, precis som mellan plundring och spoliering.
Riga hade som nämnts protestantiskt styre under 1620-talet och je-suitkollegiet hade etablerat sig där med den polske kungens hjälp i syfte att missionera.150 Kanske var det inte så konstigt att staden gav den svenske kungen rätten till jesuiternas gods, då det inte direkt drabbade någon i det styrande rådet personligen.
Efter Riga intogs staden och borgen Mitau, som var belägen 45 kilometer bort. Det skedde i början av oktober 1621 och enligt Gustav II Adolf stod staden öppen och tom vid härens ankomst, men slottet höll ut ytterligare en natt.151 Där gjorde kungen den livländska riddarordens efterlämnade dokument tillsammans med andra slags arkivhandlingar till ett byte. Här togs även föremål från de kurländska furstarnas rustkammare. Arkivhandlingarna blev senare en del av Riksarkivet på slottet Tre Kronor i Stockholm.
Mitauhandlingarna har inte lämnat några uttryckliga spår efter sig i riksregistraturet under den tid då de togs. De kungliga skrivelser som lämnade Mitau dagarna efter att ockupationen hade inletts berörde vare sig konfiskation, plundring eller sökande efter kadu-ker. Walde har noterat att ett antal kistor skeppades till det svenska riket i november 1621, vilka möjligen skulle kunna ha rymt arkiv-handlingarna från Mitau tillsammans med samlingarna från Riga.152 Arbetet med samma handlingar, som analyseras i nästa kapitel, på-börjades dock inte förrän under sommaren 1622. Hur argumenta-tionen fördes inför beslagtagandet av handlingarna i oktober 1621 är därför omöjligt att veta, men det som skedde i Mitau var typiskt, till skillnad från Gustav II Adolfs förhandlingar med rådet i Riga.
Den befästa borgen Mitau intogs av soldaterna – och plundrades sedan på kungens order.
150. Walde 1916, s. 45.
151. Gustav II Adolf till Jesper Mattson Kruus, 4/10 1621, RR, RA Marieberg.
152. Kungens lejdebrev för Hans Winschench, 4/11 1621, RR, RA Marieberg;
jfr Walde 1916, s. 48, 51.
Under fälttåget i Preussen sommaren 1626, som var kopplat till samma dynastiska krig som det i Livland, gjorde kungen ett antal boksamlingar till byten. I en order till överstelöjtnant Zacharias Pauli i Braunsberg beordrade Gustav II Adolf att Pauli ”in och Uti sitt Värn taga allt vad såsom på slottet och Uti Jesuiternas Collegio är”.153 Allt som fanns på dessa platser skulle därmed skyddas av Pauli, troligen från de rekryterade soldaternas mer planlösa plund-ring. Vidare befallde kungen att Pauli, tillsammans med en kamrer, skulle undersöka vad för slags kaduker som eventuellt kunde finnas i staden, i synnerhet i form av gods som tillhörde den polske kung-ens trogna undersåtar.154 Varken slottets eller Braunsbergskollegiets ägodelar kallade kungen för kaduker.
Kort efter Braunsberg intogs stiftsstaden Frauenburg, och hela eller delar av kapitelbiblioteket som tillhörde domkyrkan gjordes till byte.155 Kungen gav Bengt Oxenstierna befäl över staden, och befallde honom att allt det gods som hade tillhört jesuiter, biskopar eller kaniker skulle kartläggas och registreras. Som ordern sedan formulerades var det tydligt att kungen avsåg fasta ägodelar såsom gårdar, men böcker och liknande lös egendom omfattades även av ordet ”gods”. I staden Elbing, som Oxenstierna förde befäl över, skulle han samla och inventera alla kaduker som förmodades finnas där.156 Sammantaget visar alltså fallen Riga, Braunsberg och Frau-enburg att ordet kaduker inte användes av Gustav II Adolf när han skrev om boksamlingar som tillhörde jesuiterna eller domkyrkan. I de här fallen använde han inte heller ordet plundring. I Riga ledde en fredsuppgörelse till en legalt godkänd konfiskering som drabba-de jesuiterna. Samma sorts konfiskering återupprepadrabba-des senare på kungens order i Braunsberg och Frauenburg, men utan föregående förhandlingar. Plundring och konfiskation smälte därmed samman.
153. Kungen till Zacharias Pauli, 1/7 1626, RR, RA Marieberg. Min kursivering.
154. Kungen till Zacharias Pauli, 1/7 1626, RR, RA Marieberg.
155. Walde 1916, s. 96–99.
156. Kungen till Bengt Oxenstierna, 10/7 1626, RR, RA Marieberg.