När platserna är intagna av fienderna upphör alla ting att vara heliga.102
Här brukar berättelsen om byten ta sin början. I sitt berömda verk Om rätt i krig och fred (1625) legitimerade naturrättsfilosofen Hugo Grotius segrarens rätt att ta byte i krig, genom att hänvisa till en rad antika författare. Grotius skrev till exempel att Cicero hade framhål-lit att inte ens heliga platser behövde respekteras under pågående krig. När en plats väl hade erövrats så upphörde fredens lagar att gälla. Grotius satte ord på något som sedan länge var välbekant och en etablerad del av krigföringen. Plundring och spoliering, det vill säga förstörelse, var något konstant och praktiserades på olika sätt i krigen i det förmoderna Europa.103 Under 1600-talet var möjlighe-101. Pomata & Siraisi 2005, s. 1–17.
102. I original Cum loca capta sunt ab hostibus omnia desinunt sacra esse, min över-sättning av Hugo Grotius, De jure belli ac pacis libri tres, In quibus jus naturæ
& gentium, item juris publici præcipua explicantur, Paris 1625, s. 605. Grotius skrev redan 1604 om De Jure Praedae men verket publicerades inte förrän 1864.
103. För olika exempel på plundringens aktörer, se t.ex. Bo H. Lindberg, ”Spoils
ten till plundring så pass värdefull att den räknades till en av krigets starkaste drivkrafter. Alla, från den gemene soldaten till högsta be-fäl, hade rätt att ta byte som ersättning för sitt militära arbete. För de flesta inblandade var kriget ett levebröd. Fram till åtminstone 1600-talets mitt var furstarnas trupper varken nationellt eller religi-öst homogena, utan utgjordes till största del av legosoldater. Många yrkessoldater var inte särskilt bekymrade över vilken sida de stred för, och det var även kutym att segraren efter ett slag tog över den besegrades soldater under mer eller mindre frivilliga former. Dessa omständigheter betydde däremot inte att vare sig furstarnas eller soldaternas övertygelser skall underskattas, utan visar snarare hur materiella, politiska och religiösa motiv med lätthet kunde förenas och ta olika uttryck.104
Krig var ekonomi och övertygelse på en och samma gång. I prin-cip kunde vem som helst med kapital – från officerare och genera-ler till handelsmän och finansmagnater – investera i en konflikt i förhoppningen om att få ta del av den vinst som plundringen gav.
Den enskilde soldaten gjorde också en investering genom att betala för sin egen utrustning. Om han var framgångsrik i sitt bytesta-gande kunde han förse sig själv med ett bättre vapen, och på så sätt förändra sin militära rang och sociala ställning. För en enkel infan-terist fanns därmed möjligheten att med hjälp av sitt tagna byte stiga i rang, och kanske bli en musketerare eller dragon.105 Allt från vardagliga föremål till kläder av dyrbara material och människor av kött och blod kunde göras till krigets byten och bli del av den
and trophies”, i Fred Sandstedt (red.), In hoc signo vinces: a presentation of the Swedish state trophy collection, Stockholm 2006, s. 37; Marcus Junkelmann,
”Den katolska ligans troféer och krigsbyten under trettioåriga kriget”, i Ann Grönhammar & Carl Zarmén (red.), Krigsbyte, Stockholm 2007, s.
137–146; Alfred Hessel, Geschichte der Bibliotheken: ein Überblick von ihren Anfängen bis zur Gegenwart, Göttingen 1925, s. 73–75; Redlich 1956.
104. Geoff Mortimer, Eyewitness accounts of the Thirty Years War 1618–48, Basing-stoke 2002, s. 10–11.
105. Lindberg 2006, s. 38.
våldsbetonade cirkulation av människor och föremål som konflik-terna orsakade.
Från trettioåriga kriget finns flera berättande källor som illustre-rar hur plundring kunde gå till. Peter Hagendorf var en yrkessoldat som förde dagbok över sina upplevelser under hela 25 år. Han tjä-nade furstarna av Bayern i 22 år och en kort tid även den svenska kronan efter att ha blivit tillfångatagen 1633. I sina dagliga betrak-telser har han beskrivit både sitt eget och sin medföljande hustrus tagande av byten: skjortor, sängkläder och vin är några exempel.
Samme soldat tog även en flicka som byte efter det att hans hustru hade dött.106 Under 1600-talet kunde befälhavarna göra skillnad på laglig och olaglig plundring, och det finns exempel på soldater som fördömde båda delarna. Gränsen mellan vad som accepterades och vad som fördömdes framstår för en betraktare av idag som flytande och föränderlig i praktiken. En soldat kunde å ena sidan avrättas för att han hade tagit en häst från en civil person, samtidigt som en flicka uppenbarligen kunde vara lovligt byte.107
Trots de flytande gränserna fanns det under tidigmodern tid regelverk som syftade till att kontrollera plundring, de så kallade krigsartiklarna som upprättades av varje enskild furste. För det svenska riket var Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621 det när-maste exemplet.108 Soldaterna var tvungna att svära ed vid artiklarna och ett brott mot dem kunde bestraffas med döden. Fritz Redlich har i sin studie av byten under denna period hävdat att det mest
in-106. Jan Peters (red.), Ein Söldnerleben im Dreissigjährigen Krieg: eine Quelle zur Sozialgeschichte, Berlin 1993, s. 47, 62–63; Mortimer 2002, s. 18.
107. Mortimer 2002, s. 30–31, 160–161; Redlich 1956, s. 26. Exempel på en soldat som fördömde plundring diskuteras vidare nedan.
108. Gustav II Adolf, Krijgs articlar som fordom then stormechtigste furste och herre, herr Gustaff Adolph, then andre och store, Sweriges, Göthes och Wendes konung, storfurste til Finland, hertig vthi Estland och Carelen, herre vthöfwer Ingerman-land, etc. loffwärdigst i åminnelse, hafwer låtit göra och författa, Stockholm 1621; 1632 tillkom även Gustav II Adolfs artikelbrev, se Eugen von Frau-enholz, Das Heerwesen in der Zeit des dreissigjährigen Krieges, 1: Das Söldnertum, München 1938, s. 388 ff.
tressanta inte var det faktum att bytestagandet reglerades genom ar-tiklarna utan snarare hur det reglerades. Före cirka 1500 var plund-ringen okontrollerad och förödelse en självklar del av krigsföplund-ringen, men från och med 1500-talet försökte Europas furstar kontrollera dessa företeelser. Det gjorde de knappast av humanitära skäl, utan snarare för att skydda sina egna intressen och sin kontroll över si-tuationen.109
Denna avhandling handlar som bekant om följderna av ett sär-skilt slags plundring som utövades av Europas furstar och hög adliga män och genererade kulturella byten. Gustav II Adolf och Carl Gus-taf Wrangel gjorde, precis som sina europeiska jämlikar, särskilda föremål till byten för att sedan införliva dem med sina samlingar.
På en analytisk nivå bör så kallad kulturell plundring särskiljas från den som syftade på den nödvändiga försörjningen av trupperna på plats.110 Den förra utfördes av enskilda aktörer och på andra grunder, även om kulturell plundring smälte samman med annan plundring i praktiken. Gustav II Adolfs och Carl Gustaf Wrangels byten måste framförallt kopplas samman med deras vilja att samla. 1600-talet var en tid då furstar och aristokrater förväntades skapa rika sam-lingar av olika slag: arkiv, bibliotek, museer, konstkammare och kuriosakabinett. Dessa företeelser var några av den tidigmoderna erans mest karaktäristiska uttryck i Europa.111 Elitens plundring bör förstås i förhållande till detta. För medlemmarna av den innebar krigsplundringen en möjlighet att utöka sina samlingar genom att ta många föremål, att ersätta det som någon annan hade tagit eller att handplocka särskilt begärliga ting. I biografierna över byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster kommer detta argument att utvecklas genom tre konkreta exempel på hur det kunde gå till. Varje undersökning kommer att visa på de praktiska konsekvenserna av kulturella byten som samlingspraktik.
109. Redlich 1956, s. 8, 14–15.
110. Redlich 1956, s. VII–VIII.
111. Paula Findlen, ”Possessing the past: the material world of the Italian renais-sance”, American Historical Review, 103: 1 (1998), s. 86.
Den folkrättsliga diskursen, representerad av framförallt Hugo Grotius, har gjort att de byten som kom till Sverige under 1600-talet har kunnat tolkas som lagliga förvärv.112 Det betyder emellertid inte att det inte fanns personer som beskrev tagandet av byten som krän-kande. Inledningens exempel där diplomaten Charles Ogier fick syn på kyrkliga byten i den kungliga skattkammaren är ett exempel på en sådan historia.113 Ogier visade tydligt sin affekt inför kyrkoföre-målen, och därmed är ett viktigt inslag i bytenas 1600-talshisto-ria identifierat.114 De tidigmoderna furstarnas krigsartiklar förbjöd nämligen i regel plundring av kyrkor och andra religiösa institu-tioner; Gustav II Adolf fredade uttryckligen kyrkor och hospital.
Denna regel efterföljdes dock inte alltid i praktiken.115
Det finns flera berättande källor från trettioåriga kriget som vitt-nar om skillnaden mellan regelverk och praktik. Nunnan Anna Ma-ria Junius levde i ett kloster utanför bayerska Bamberg. Hon har i sin dagbok beskrivit hur hon och hennes medsystrar blev skyddade av den svenske kungens trupper i flera veckor. En annan nunna, Clara Staiger från ett kloster beläget utanför Eichstätt, även det i Bayern, var till skillnad från Junius tvungen att lämna klostret tillsammans med sina medsystrar under samma krig. Staiger beskrev sedan den förödelse som mötte de återvändande nunnorna. Refektoriet hade blivit nersmetat med avföring, soldaterna hade grävt upp gravar för att skända liken och bilder och reliker hade blivit sönderslagna.116 Trots 1600-talets naturrättsliga diskurs om ett rättfärdigt krig och krigsartiklarnas regelverk finns det otaliga liknande berättelser om krigets praktiker vari ögonvittnen framhöll dess förödande effekter.
Den katolska ligans general Johann Tillys ödeläggande av
Magde-112. Se t.ex. Norberg 2007, s. 15–17; Munkhammar 2007, s. 37; Nestor 2007, s.
57.
113. Ogier & Avaux 1656, s. 253.
114. Ogier gjorde en liknande beskrivning när han besåg snarlika föremål i det danska kungariket, se Mordhorst 2009, s. 284–285, 287.
115. Redlich 1956, s. 18; Gustav II Adolf 1621, artikel 99.
116. Mortimer 2002, s. 103–107.
burg i maj 1631 är ett beaktansvärt exempel på det senare. Antalet döda uppgick till omkring 20 000 människor eller nästan hela sta-dens civila befolkning. Det höga dödstalet berodde på att många byggnader hade rasat sedan staden stuckits i brand. De flesta av de svårt tilltygade och brända kropparna slängdes på Tillys order i flo-den Elbe där de flöt omkring under lång tid framöver.117
Ogiers berättelse visar tillsammans med nunnornas historier hur konfessionell polemik kunde materialiseras genom plundring och spoliering. De belyser även, i likhet med förstörelsen av Magde-burg, att krig ytterst handlar om mänskligt lidande. I denna studie är tyngdpunkten förlagd till vad som hände med bytena efter det att slaget var vunnet och när dessa gjordes till en del av segrarens historia. Att ta byten var inte någon neutral byteshandel. Furstarna var ambivalenta i sitt förhållningssätt till plundringen. Å ena sidan ville de skydda sig själva från att bli att utsatta och därför skapades krigsartiklarna. Samtidigt ville de gärna utöva plundring själva om tillfälle gavs. Som framgått tvekade de heller inte att tänja på grän-serna.
På vilket sätt uttryckte sig då svenska kungar och befälhavare när de beskrev de praktiker som skapade byten? Det svensk språkiga verbet ”att plundra” kunde användas för att sätta ord på både lag-liga och olaglag-liga krigshandlingar med en mer eller mindre våld-sam innebörd under 1600-talet.118 Även om plundring var en öppen handling under krig kunde den i efterhand bedömas som felaktig eller återkallas. Det gällde inte bara soldaten som dömdes till dö-den för att ha tagit en häst, utan även de svenska regenterna, som i vissa fall kunde dömas till att återlämna byten vid olika freds-överenskommelser. Enligt den fred som slöts i Oliva 1660 skul-le till exempel det polska kungariket återfå de arkiv och bibliotek som tagits av den svenske kungens trupper.119 Det senare
exem-117. Mortimer 2002, s. 67–70.
118. ”Plundra”, SAOB, http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (8/12 2013).
119. Walde 1920, s. 458.
plet visar dock inte att plundringen hade varit orättfärdig då den utfördes, utan att den upphävdes som en del av fredsuppgörelsen.
Periodens krigsartiklar var ett sätt för furstarna att försöka skärpa kontrollen över plundringarna. I inledningen till Gustav II Adolfs krigsartiklar skrevs det uttryckligen att de tillkommit på grund av den ”ringa Krigs Disciplin och Ordning som här har varit i Bruk”.120 Men mitt i krigets kaos var det inte alltid lätt att kontrollera sina rekryterade soldater. Ett brev från Gustav II Adolf till en överste under det preussiska fälttåget 1626 vittnar om just detta. Fälttåget var en del av en utdragen dynastisk konflikt mellan kusinerna Gus-tav Adolf och kung Sigismund av Polen. I det här fallet befallde den svenske kungen att de byar som löd under staden Danzig under inga omständigheter fick plundras eftersom han stod i förbund med sta-den. Trots kungens tidigare förbud hade soldater både ”utplundrat Stuthoff och flera andra byar alldeles spolierat”. Sedan dess hade kungen fått ta emot dagliga klagomål från de drabbade. Kungen bad översten att spåra de skyldiga så att dessa kunde ställas inför rätta.121
Om kungen i enlighet med överenskommelsen visade de civila en viss omsorg var han mindre barmhärtig mot cistercienserordens kloster i Oliva, beläget i just Danzigs biskopsdöme. Samma dag som föregående skrivelse utfärdades befallde kungen i ett annat brev att klostret i Oliva skulle plundras. Det skulle göras på ett ordentligt sätt, utan att något ”uppkastes eller spolieras”. Alla kyrkoprydna-der skulle packas i kistor, som sedan ordentligt förseglade kunde skickas till Stockholm för förvaring fram till kungens hemkomst.122 Som krigsartiklarna var formulerade skulle inga kyrkor eller hospi-tal plundras av soldaterna utan överordnades befallning.123 I exemplet Oliva var kungens order tydlig, och det är ytterligare ett exempel på hur kyrkliga institutioner de facto plundrades. Kungens invänd-120. Gustav II Adolf 1621, se inledning.
121. Gustav II Adolf till överste Wetzell, 3/8 1626, Riksregistraturet, Riksarkivet (RR, RA Marieberg).
122. Gustav II Adolf till amiral Carl Carlsson, 3/8 1626, RR, RA Marieberg.
123. Gustav II Adolf 1621, artikel 99.
ning mot den okontrollerade plundringen kring Danzig handlade säkerligen om en önskan att behålla en allierad, och kanske om en oro över att själv gå miste om resultaten av plundringen.
Enligt brevet om klostret i Oliva hade det inte hade varit någon ordning på den så kallade brandskatten fram till dess. Brandskatt var den lösen som en by eller stad tvingades betala till fienden för att slippa bli satt i brand, och var en betydelsefull inkomstkälla för de krigande. Enligt Hugo Grotius och den antika tradition som han åberopade behövde inte ens heliga platser skonas, och plundringen av klostret i Oliva är ett exempel på hur den idén omsattes i prakti-ken. En altaruppsats, dopfunt och predikstol från Oliva finns idag i Skokloster kyrka, till vilken de skänktes av Carl Gustaf Wrangel 1674. Det är oklart om de föremålen var en del av Gustav II Adolfs byte 1626, eller om de togs senare av Wrangel själv.124
Under samma belägring av Preussen skrevs en rad intressanta brev om plundring, bränning och brandskattning av Axel Oxen-stierna, som på olika sätt illustrerade praktiker kopplade till byten.
Trots att den svenske kungen hade förhandlat fram ett stillestånd med kung Sigismund förekom nämligen plundring. I januari skrev rikskanslern från Elbing till generalstaternas sändebud om de fient-liga räder (hostis excursionibus) som polska soldater skulle ha gjort sig skyldiga till i trakterna kring Braunsberg.125 Dagen efter skrev Oxen-stierna ytterligare ett brev till en överste Ernreitter för att denne skulle slå tillbaka mot polackerna så gott han kunde, eftersom Oxen-stierna hade förstått att de fortsatt strida och plundra trots det av-talade stilleståndet.126 Men inte bara motståndaren var ett problem.
Vid ett par tillfällen i april skrev Oxenstierna till översten Herman Wrangel, som var Carl Gustaf Wrangels far, och befallde denne att gottgöra för den plundring som hans ryttare olovligen hade ägnat
124. Rangström 1978, s. 15, 18.
125. Axel Oxenstierna, Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd.
1, Band 4, Bref 1628–1629, Stockholm 1909, s. 23.
126. Oxenstierna 1628–1629, s. 24.
sig åt.127 Oxenstierna var intressant nog mer specifik när han skrev om plundring på tyska, då han uttryckligen skrev ”plündern”. Där-till skrev han ”beutemacher”,128 det vill säga ”bytesgörare”, på tyska medan latinets ”fientliga exkursioner” framstod som en mer diskret omskrivning av den plundring som i själva verket pågick.
Något senare, i mars samma år, skrev Oxenstierna till kom-mendanten i Dirschau med en vädjan om att denne inte skulle rui-nera borgarna i Christburg fullständigt vid beskattandet av deras gårdar. Enligt Oxenstierna hade det arma folket redan genomlidit plundring och besvärligheter vid flera tillfällen.129 Om borgarna i Christburg lyckades väcka Oxenstiernas deltagande gick det desto sämre för staden Danzigs invånare. I ett brev till kungen försökte Oxenstierna förklara varför han ”en gång eller två har befallt nå-got att bränna”. Om detta nu hade skett så försäkrade Oxenstier-na att han ville förhindra fienden att missbruka Gustav II Adolfs
”humanitet”.130 Oxenstierna utövade här ett välbeprövat knep: att plundra och bränna vissa byar för att kunna framtvinga brandskatt från andra. En lyckad plundring avslutades ofta med att byn i fråga brändes, och överlag var bränning av byar ett välbeprövat maktme-del i krig.131
Praktikerna och problemen vid plundring känns även igen från Carl Gustaf Wrangels tid som fältherre. Under Karl X Gustavs krig mot den danske kungen 1657–1658 och 1658–1660, och Carl Gus-taf Wrangels deltagande i detsamma, upprepade källorna liknande exempel som hade förekommit i Preussen trettio år tidigare. Enligt samtida danska källor skall den svenska framfarten ha varit synner-ligen destruktiv, särskilt när det gällde att bränna arkivhandlingar som till exempel tingsböcker. Både kungen och Wrangel försökte kontrollera otillåten plundring. Kungen försökte dessutom över-127. Oxenstierna 1628–1629, s. 110–111.
128. Oxenstierna 1628–1629, s. 110.
129. Oxenstierna 1628–1629, s. 76–77.
130. Oxenstierna 1628–1629, s. 139.
131. Redlich 1956, s. 44.
blicka de byten som hans befäl hade tagit för egen räkning. När de nedpackade bytena var på väg att lämna det danska riket krävde kungen förteckningar över samtliga byten.132 Kravet på inventering-ar av det som skeppades iväg indikerade att kungen ville informera sig och kontrollera plundringen, men att fältherrarna uppenbarligen ansåg att de hade rätt att göra som de själva behagade.
I en samtida dansk källa beskrev prästen Anders M. Hjørring Wrangels uppträdande under kriget i förhållandevis positiva orda-lag. Wrangel hade enligt Hjørring respekterat krigets lagar och för-hindrat spoliering av böndernas egendom. Dessutom återlämnade Wrangel vid några tillfällen arkiv- och boksamlingar som han hade tagit som byten i samma krig, stundom i utbyte mot ekonomisk er-sättning.133 Men mot bakgrund av Wrangels utstuderade samlande, som diskuteras utförligt längre fram i kapitlet ”Krigsmuseer”, kan hans återhållsamhet i fråga om bytestagandet snarare ses som ett uttryck för hans distinkta smak, och därtill en vilja att upprätthålla disciplinen, än som tecken på mildhet.
Ett exempel på Wrangels agerande går att finna i ett brev daterat oktober 1658, då det tydligt framkommer att han först och främst bevakade sina egna intressen i samband med plundring och bytes-tagande. I brevet till Karl X Gustav skrev Wrangel om ”åtskilliga kistor och packor” med byten som stod inlåsta i ett rum på slottet i Korsör.134 Möjligen var det här som Wrangel hade kommit över de föremål från familjen Rothkirchs samlingar som senare kom-mer att följas i Skoklosters krigsmuseer. Brevet handlade främst om kungens donation av den danske adelsmannen Gunde Rosenkrantz 132. Walde 1920, s. 215–220; här motsäger källorna det resonemang som Otto Walde förde i inledningen till sin avhandling, nämligen att Karl X Gustav, till skillnad från Gustav II Adolf, skall ha låtit eliten ta för sig mer fritt av bytena, jfr Walde 1916, s. 34.
133. Anders Matthiesen Hjørring, Leyers eller Beleyrings Dagverck (1663): en dag-for-dag skildring af Københavns belejring 1658–60, Köpenhamn 2012, s. 24–25, 84; Walde 1920, s. 212–213, 215, 219 (se not 1).
134. Carl Gustaf Wrangel till Karl X Gustav, 17/10 1658, Brev till Kongl. Majt., RA Marieberg; jfr Walde 1920, s. 217.
boksamling, vilken kungen hade förärat Magnus Gabriel De la Gar-die.135 Böckerna hade tagits som byte under krigets första etapp men samlingen tycks ha splittrats efter det och De la Gardie försökte
boksamling, vilken kungen hade förärat Magnus Gabriel De la Gar-die.135 Böckerna hade tagits som byte under krigets första etapp men samlingen tycks ha splittrats efter det och De la Gardie försökte