Mitauhandlingarnas biografi skall avslutas med en välkänd tragedi och ett mindre välkänt mysterium. På eftermiddagen den 7 maj 1697 utbröt en kraftig brand på slottet Tre Kronor som direkt bedömdes omöjlig att släcka. Det dåvarande kungliga rådet Axel Wachtmeister skickades tillsammans med ett antal män för att rädda Riksarkivet, som enligt befallning skulle flyttas till ett stall på Helgeandsholmen.
De hade inte tid att rädda allt, utan fick hastigt ta det som i stundens hetta ansågs vara viktigast. Elden nådde det övre valvet först och därför gjordes de största förlusterna där. Stora delar av handling-arna från Mitau överlevde branden, men då en del av handlinghandling-arna successivt hade blandats med andra dokument i de olika kungarnas skåp är det troligt att vissa av dem brann upp.
Några dagar efter förödelsen beslutade man att Riksarkivet skulle flyttas till den avlidne greven Per Brahe den yngres hus, som även det låg på Helgeandsholmen. Huset anpassades för ändamå-let: onödiga fönster och dörrar murades igen, fönster försågs med järnluckor och ingångarna med järndörrar, hyllor och skåp inskaf-fades. Riksarkivet tog åtta välvda rum i greve Brahes hus i anspråk och därmed hela bottenvåningen. Så fort som arkivet hade fått tak över huvudet påbörjades arbetet med att ordna samlingarna. In-ventariet var färdigt år 1702 och undertecknades 1703. I samband med arbetet efter branden frångicks den genealogiska arkivordning som hade formulerats av Utter och hans efterträdare, det vill säga att arkivet först och främst skulle organiseras efter respektive kung och i förlängningen utgöra dennes krönika. Istället kom handling-arna framförallt att sorteras efter vad för typ av handling det rörde sig om: rådsprotokoll, riksregistratur, kungliga koncept och så vidare.
Kungarna försvann förstås inte från arkivordningen, men deras be-tydelse underordnades en annan organisatorisk idé. Systemet med att urskilja särskilda förnämliga handlingar övergavs i samband med detta. Enligt Severin Bergh uppstod nu en ordning som sedan har bevarats in i modern tid, och denna omständighet är en lämplig
av-rundning för Mitauhandlingarnas biografi. Kungarna fick kliva åt sidan för en ordning som utgick ifrån vad för typ av handling det rörde sig om.266
Ett tillägg skall ändå göras, eftersom handlingarna från Mitau kort efter slottsbranden blev indragna i en serie märkliga händel-ser. Dessa möjliggjordes av den oreda som uppstod i samband med branden, och avspeglar även det faktum att det svenska riket i bör-jan av 1700-talet var indraget i ännu ett krig. Det var stora nordiska kriget som innebar att riket 1710 förlorade sina områden i Livland till Ryssland, en förlust som fastställdes i freden i Nystad 1721. I Riksarkivet finns en förteckning över ”livländska akter” bevarad, gjord av en Richard von der Hardt. Denne var en tyskfödd bok-tryckare som var verksam bokauktionist i Stockholm och Uppsala i början av 1700-talet. När han dog lämnade han efter sig ”sam-lingar rörande Livlands historia”.267 En ledtråd till vad för slags liv-ländska samlingar det rörde sig om går att finna i den redogörelse som skrevs av Gustaf Peringer Lillieblad i von der Hardts förteck-ning i Riksarkivet.268 Lillieblad var lärd orientalist och ansvarade för granskningen av böcker i början av 1700-talet. Han var därtill kunglig bibliotekarie, och hade efter slottsbranden i uppdrag att ut-reda de bok- och arkivförluster som uppstått vid branden.269 Dessa förluster utgjordes inte bara av böcker och handlingar som brunnit upp. Värdefulla skrifter och akter tycks ha försvunnit på andra sätt i samband med röran.
Den 26 oktober 1701 fick ämbetsmännen i det kungliga kansliet kännedom om att von der Hardt utan lov hade gjort ett register över livländska handlingar och att han hade fört ut detta ur arkivet.
266. Bergh 1916, s. 309ff, 318–319, 326–327.
267. Svensk uppslagsbok 1932, band 12, s. 658.
268. Se längst bak i ”Förteckning öfver de Lifländska Acter som förvaras i Kungl.
Sv. Antiq. Archivo af M. Richard von der Hardt”, Förteckningar över hand-lingar rörande Sveriges forna besittningar och över Extranea, D II eg, vol.
2, 1701, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv.
269. ”Lillieblad”, Svenskt biografiskt lexikon [elektronisk resurs], http://sok.riks-arkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=10316 (26/4 2014).
Här skall register förstås som ett slags kopiebok, en sammanställ-ning som tog upp utdrag ur historiska handlingar. Registret i fråga summerade livländska akter i kronologisk ordning, från slutet av 1000-talet och framåt, och utan tvekan inkluderade det handlingar som hade tagits i Mitau 1621.270 Förteckningen var inte det enda suspekta material som Lillieblad fann hos von der Hardt. Där fanns både tryckta och handskrivna arbeten, varav de senare beslagtogs av Lillieblad.
Enligt Lillieblad hade von der Hardt planer på att ge ut de liv-ländska mästarnas historia. Det var samlandet av material till detta arbete som Lillieblad fann misstänkt. Hur hade von der Hardt kom-mit över den information som återfanns i hans register och anteck-ningar? Var hade han läst handlingarna? Måste han inte ha gjort det i akter ur det kungliga arkivet? Hade von der Hardt haft tillträde till dessa? von der Hardt svarade att han framförallt hade haft nytta av ämbetsmannen Thomas Hiärnes livländska historia, som vid denna tid var tillgänglig som manuskript.271 Han sade sig vidare ha haft tillgång till en överstelöjtnant von Kloots (trol. Johan Adolf Clodt von Jürgensburg) samling och en, lägligt nog, avliden tysk students anteckningar. Efter påtryckningar erkände von der Hardt att han hade rekommenderats till kungens arkiv, men förnekade bestämt att han skulle ha kopierat handlingar där. När Lillieblad frågade von der Hardt var överstelöjtnant Kloot hade fått sin samling av livländska akter ifrån svarade von der Hardt ”att gamla dokument och akter kunna väl finnas när man sig därom bemödar”.272 Han 270. En äldre akt inleder förteckningen, enligt von der Hardt skall denna ha
varit från 1093. Om dateringen stämmer är förstås omöjligt att veta.
271. Thomas Hiärnes Ehst- Liv- und Lettländische Geschichte gavs ut postumt i Mitau 1794. Verket bestod av sju böcker, varav den sista inte hann avslutas före författarens död. Se Sixten Humble, ”Thomas Hiärne”, Personhistorisk tidskrift, 26 (1925), s. 28 ff, 42–46.
272. ”Förteckning öfver de Lifländska Acter som förvaras i Kungl. Sv. Antiq.
Archivo af M. Richard von der Hardt”, ”Förteckningar över handlingar rörande Sveriges forna besittningar och över Extranea, D II eg, vol. 2, 1701, Huvudarkiv byrå, Riksarkivets ämbetsarkiv, RA Marieberg.
berättade därpå om en kvinna som hade försökt sälja en korg full av gamla pergamentakter till en bekants betjänt för endast 12 riks-daler. von der Hardt nämnde särskilt en handskrift, som skulle ha varit inbunden i röd sammet. Men betjänten saknade skolning och hade därför tackat nej till det otroliga erbjudandet. Arkivhandlingar cirkulerade och såldes alltså precis som böcker i rariteternas eko-nomi i vilken värdefulla föremål var i omlopp, för att återknyta till William Clark.273 Detta skedde uppenbarligen även under mer tvi-velaktiga former. Det faktum att ett furstligt riksarkiv var en sluten samling och på så sätt skilde sig från andra slags samlingar hindrade inte handlingarna från att cirkulera. De var med andra ord både be-gärliga och samlingsbara. I en tid då kunskap ställdes ut i bibliotek, museer och konstkammare skall arkivhandlingars materiella egen-skaper inte underskattas.
Lillieblad ställde fler ingående frågor till von der Hardt. Hade han umgåtts med danskar eller med den kurländske ministern von Sibrand och i de sammanhangen sett några livländska akter? von der Hardt erkände att han hade sett tre eller fyra dokument hos von Sibrand och att ministern skulle ha kopierat dem från övers-telöjtnant Kloots samlingar eftersom de var goda vänner. Men en-ligt von der Hardt var von Sibrand inte i stånd att skriva något om de livländska eller kurländska affärerna. Efter att ha beslag-tagit von der Hardts handskriftssamlingar lämnade Lillieblad en redogörelse för vilka källor denne grundade sin sammanställning på. Lillieblad menade att han i stort hade kopierat uppgifter från Hiärne och andra historiska bearbetningar. Även om boktryckaren inte hade fått direkt tillgång till Mitauhandlingarna vid sitt besök på Riksarkivet så vittnar episoden om hur svårt det var att kontrollera historiker och samlare i arkivet, och att handlingar faktiskt hade förkommit i samband med branden. Intressant är i synnerhet att handlingarna från Mitau ännu var aktuella efter 80 år i det svenska riket. Kurländska sändebud, danskar och tyska boktryckare – alla 273. Clark 2000, s. 191.
kunde de ha användning för handlingarna. För Lilliesköld gällde det att försöka kontrollera vad för slags kopior som cirkulerade, vem som samlade på gamla dokument och vilka som hade intressen i Livlands historia. Och inte minst att återföra handlingar till arkivet.
Slottet Mitau plundrades 1701 återigen av Karl XII:s trupper.
En del av de kurländska furstarnas handlingar hade redan räddats undan kriget, men de som fanns kvar blev byte som fördes till Riga.
När tsar Peter I nio år senare intog staden beordrade han att fur-starna skulle återfå sina handlingar. Som alltid är det svårt att veta om bytet hade hållits och kom att hållas samman. På alla de platser där handlingarna någon gång har befunnit sig har i regel något bli-vit lämnat kvar.274 Om några av de handlingar som återlämnats från Riksarkivet 1635, 1660 eller 1686 fanns bland det som togs i Mitau 1701, och om något än en gång fördes till Riksarkivet i Stockholm är höljt i historiens dunkel.
Mitauhandlingarna kom även efter von der Hardt att möta nya samlare: enskilda personer som av olika anledningar beviljats till-gång till Riksarkivet och där kom i kontakt med akterna. Under 1860-talet gjorde historikern Carl Schirren en omfattande inven-tering av baltiska handlingar i svenska arkiv och bibliotek och stu-derade då handlingarna från Mitau. Många av de dokument som han fann i Riksarkivets samlingar försvann sedan under ”outredda omständigheter”.275 Trots godtyckligheten i Schirrens inventarium och misstankarna om stöld är det hans arbete som ligger till grun-den för Riksarkivets nutida organisation av Mitauhandlingarna i avdelningen utländska pergamentsbrev. Den dragningskraft som handlingarna har utövat på ett antal människor löper som en röd tråd genom hela dess biografi: alltifrån Axel Oxenstiernas och Per Månsson Utters ivriga öppnande av kistorna från Mitau i Stock-274. Krajevska & Zeids 1993, s. 17–18, 23.
275. Riksarkivets beståndsöversikt. Del 1. Medeltiden Kungl. Maj:ts kansli Utrikesför-valtningen, Stockholm 1996, s. 38; Riksarkivets beståndsöversikt. Del 1. Med-eltiden Kungl. Maj:ts kansli Utrikesförvaltningen, Band 2, Stockholm 1996, s.
611–612, 617–618.
holm 1622, via Richard von der Hardts suspekta kopierande under det tidiga 1700-talet, fram till Carl Schirrens förmodade stölder kring mitten av 1800-talet. I början av 1900-talet uppmärksammade och traderade Otto Walde ”arkivet” som ett ”svenskt krigsbyte”.
Men som framgått av denna biografi var Mitauhandlingarnas öde mer komplicerat än så.