Bönder med karaktärsbyggnad

Dalins definition av herrgård, som jag citerar ovan, visar att det så sent som på 1850-talet fanns en tanke om att viss bebyggelse var ämnad för ståndspersoner. Den på byggnader överförda distinktionen mellan bonde och ståndsperson framträder tydligt i följande annons ur Post- och Inrikes Tidningar från 1825.

Sjelfwa Säteriet är bebyggt med Boningshus för Bönder och nödige Ladu-gårdshus, och å lägenheten Sjöborg, hvarintill går en större insjö, äro uppförde ett Corps de Logis för Ståndspersoner, twå flygelbyggningar, Ladugård, Stall, Wagnbod samt nödige uthus.⁶⁹⁹

Det rör sig här om en försäljningsannons, och det är därför viktigt att komma ihåg att det torde ha legat i författarens intresse att framhäva ståndsmässigheten. Det intressanta är dock att man skiljer på byggnader genom att hänvisa till människors sociala status. Det var knappast förbjudet för bonden att bo vid ”lägenheten Sjö-borg”, inte heller för ståndspersonen att slå sig ner vid ”Sjelfwa Säteriet”. I vilken utsträckning ståndspersoner i Västeråsbygden bebodde gårdar som kunde anses bebyggda för bönder är svårt att säga säkert, men inom tätgruppen kan det endast beläggas för sådana statstjänstemän som hade mindre boställen och bodde där.

Länsmans-, underofficers- och komministerboställena var, som jag nämner ovan, i regel inte särskilt ståndsmässigt bebyggda, men i dessa fall torde bebyggelsen just därför ändå ha motsvarat förväntningarna på denna typ av ståndspersoner. Det är

695 Erixon 1921, s. 504.

696 Se bilaga 5.

697 Se t. ex.: Wrangel 1886, s. 167. Elisabeth Westerdahl, Enskild väg Kusta. En västman-ländsk herrgårdsresa genom 1900-talet (Västerås: Kusta säteri, 2009), s. 24. I vissa fall bygg-des äldre hus om i ny stil. Se t. ex. Wrangel 1886, s. 128−129 (bild), 133−134.

698 Jfr: Svenska gods och gårdar 1940, s. 295−298.

699 Annons rörande försäljning av säteriet Ölsåkra i Kronobergs län, Post- och Inrikes Tid-ningar 28/11 1825.

176

lättare att säga något om i vilken mån bönder bebodde hus som var ämnade åt ståndspersoner.

I byarna Tibble och Vångsta i Badelunda respektive Dingtuna socknar fanns under perioden gårdar som var högt taxerade och redan tidigt försedda med karak-tärsbyggnader. Båda gårdarna inhyste adel vid 1700-talets slut.⁷⁰⁰ Ändå förekommer de inte i en enda ortsbeskrivning. Gården i Tibble övertogs av en bonde 1801, går-den i Vångsta 1839, men sådana köp förhindrade i regel inte förekomsten i dylika verk.⁷⁰¹ En rimlig förklaring till detta är att gårdarna låg i byar, och därför inte pas-sade in i den moderna, individualistiskt färgade bild som ortsbeskrivningarna för-medlar. Vångstagården nybyggdes senast 1816, men sannolikt i slutet på 1700-talet, på en höjd utanför byn.⁷⁰² I ett syneprotokoll av år 1870 beskrivs ett stort tvåvå-ningshus och ett par flyglar.⁷⁰³ Den manbyggnad som än idag står kvar på Tibble-gården förekommer i en annons i Post- och Inrikes Tidningar 1788:

Den 21 innew. November, blifwer friwillig Auction på Tibble Skatte Rusthåll, under N:o 23, Lif-Regementet och Öfwerste-Lieutenantens Compagnie, be-lägit i Westmanland och Badelunda Sokn [...]; åbyggnaden är i godt stånd, Caracters-byggnad under spåntak med 13 rum, ny. Sedan alla sorter nödiga hus, med goda källrar och iskällare, trägården stor med fruktträn, och gifwer årligen omkring 100 lisp. tobak [...]⁷⁰⁴

Att gården de närmaste decennierna inte förlorade sin glans visas av att den i sam-band med laga skifte 1849 hade ”Boningshus i twå wåningar, innehållande fjorton rum och twå förstufwor, under tegeltak”, ”stor trädgård med många och dyrbara fruktträd och bärbuskar jemte andra planteringar, och intill trädgården en wacker park”.⁷⁰⁵

Tibble och Vångsta tillhörde tidvis särskilt intressanta jordbrukare. Tibble köptes 1801 av bonden Anders Isaksson Norberg, den ende bonden i Sverige som instiftat

700 Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:5, husförhörslängder 1796−1805, s. 145. Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:12b, husförhörslängder 1795−1804, s. 414.

701 Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:5, husförhörslängder 1796−1805, s. 145. Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:16b, husförhörslängder 1835−1845, s. 353.

702 Karta över Vångsta, 1816, i Lantmäterimyndighetens i Västmanlands län arkiv (VSA), handl. 19-DIN-116, reproducerad av Lantmäteriet på: etjans-ter.lantmateriet.se/historiskakartor. Karta över Vångsta, i Västmanlands län arkiv (VSA), handl. 1877, 19-DIN-193.

703 Paul Larsson, ”Syn å Wångsta”, opublicerad uppsats (odat.), s. 12f., i Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. PII:1, Historiska anteckningar 1942−1981.

704 Annons rörande försäljning av Tibble i Västmanlands län, Post- och Inrikes Tidningar 17/11 1788.

705 Laga skiftes-protokoll, 1/10 1849, i Lantmäterimyndighetens i Västmanlands län arkiv (VSA), handl. 19-BAD-119, reproducerad av Lantmäteriet på: etjans-ter.lantmateriet.se/historiskakartor.

177 ett fideikommiss.⁷⁰⁶ Sedan han som änkeman donerat sin förra gård med fideikom-missrätt till sin vuxna son Gustav, hade han gift om sig med sin hushållerska och blivit far en gång till, så köpet av Tibble var ett sätt att trygga den nye sonens fram-tid. Innehavet av Tibble tycks inte ha påverkat Anders status av att vara bonde, men hans änka skrevs senare med statusepitetet madame i husförhörslängden.⁷⁰⁷ Tibble ägdes senare av en rik nämndeman vid namn Erik Ersson, vars allmogemässiga sociala status aldrig tycks ha varit ifrågasatt.⁷⁰⁸ Vångsta brukades i början av 1800-talet av Gustav Vilhelm Hedin, en av de ståndspersoner som i brist på tidigare inne-havd position benämndes sekreterare.⁷⁰⁹ Kring 1840 ägdes och brukades gården av bonden Johan Fredrik Fredriksson, måg till Erik Ersson i Tibble och tidigare bonde-riksdagsman, men representerande bönder i Uppland. Det fanns alltså en anknytning mellan dessa på flera sätt likvärdiga gårdar.

Tibbleböndernas bouppteckningar visar att de inte använde sin karaktärsbyggnad på det sätt den byggts för. Anders Isaksson och Erik Ersson hade båda en hel del inventarier i sina dödsbon, men när det kommer till möbler och dylika saker som hör

706 Carl Mikael Carlsson, ”Filio Unico Moesta Mater. En landsman för 200 år sedan”, i Väst-manlands-Dala nations skriftserie, bd 18 (Uppsala: VästVäst-manlands-Dala nation, 2014), s. 217f.

En genomgång av boken Svenska fideikommiss, som tycks vara heltäckande på området, visar att Anders Isakssons Gumlösa i Uppland är det enda fideikommiss som instiftats av en bonde. Segerstråle 1981.

707 Carlsson 2014, s. 217ff.

708 Jfr: Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:8, husförhörslängd 1824−1833, s. 216.

709 Se avsnitt 9.1.

Figur 10. Tibble storgård i Badelunda socken ca 1900. Gåramålning av Hed Olof Olsson, privat ägo. Foto: Gustaf Widell.

178

hemma i bostaden, så var beståndet tämligen knapert.⁷¹⁰ I Eriks bouppteckning nämns bland annat ”Öfra rummet” och ”Bränvinskammarn”, vilket dels tyder på att det inte var så mycket av övervåningen som användes, dels att åtminstone ett rum i karaktärsbyggnaden användes för verksamhet som i annat fall hade skett i en annan byggnad. Det jag vill komma till är att Erik Ersson i Tibble visar prov på att ha ett kapital som potentiellt sett skulle kunna vara ståndsmässigt − en karaktärsbyggnad − och samtidigt ekonomisk förmåga nog för att göra det ståndsmässigt, men ändå använde kapitalet ifråga för praktiskt, allmogemässigt arbete.

Bönderna i Tibble och Vångsta var inte ensamma i sitt stånd om att ha manbygg-nader som inte var anpassade för bönder. Ryttmästarbostället Hallsta i Dingtuna beboddes under i princip hela 1800-talet av arrenderande bönder, och där fanns en karaktärsbyggnad från 1780-talet med brutet tak och den på sex utrymmen delade plan som karakteriserade mindre karaktärsbyggnader både vid herrgårdar och bostäl-len. Huset var emellertid vanskött, beboddes inte, och stod vid 1800-talets mitt end-ast kvar för att källaren därunder behövde ett vindskydd.⁷¹¹ Arrendatorn Anders Nilsson på Brunnby säteri hade en ståtlig gårdsanläggning, men huserade själv i en flygel.⁷¹²

Det finns alltså exempel som tyder på att bönder under 1800-talets första hälft, trots att de hade tillgång till karaktärsbyggnader, ändå inte använde dem på samma sätt som ståndspersoner gjorde. Det ståndsmässiga sättet att bebo en gård, där alla bekvämligheter var samlade i ett hus och skilda från arbetsfunktionerna, var alltså inte bundet till huset, utan till jordbrukaren som bebodde det. Det finns emellertid också exempel på motsatsen. Den tidigare nämnde Nils Jansson i Ingeberga bebodde fullt ut den förhållandevis lilla karaktärsbyggnaden, och den bouppteckning som 1844 upprättades efter hans son Johan Nilsson i Malma listar möbler i tolv rum.⁷¹³ Hur de tre generationerna Thunberg på säteriet Mälby bodde har jag inte lyckats ta reda på, men de byggnader som finns där idag ger intryck av att vara byggda under sent 1800-tal och är, jämfört med andra herrgårdars, förhållandevis små.⁷¹⁴

Under 1800-talets andra hälft hade det allmogemässiga sättet att bebo karaktärs-byggnader spelat ut sin roll. Ingenting i bouppteckningsmaterialet tyder på att det

710 Bouppteckning efter Anders Norberg i Tibble, 2/10 1806, Siende häradsrätts arkiv (ULA), vol. F II:7, bouppteckningar 1805−1807, s. 241. Bouppteckning efter Erik Ersson i Tibble, 4/1 1836, i Siende häradsrätts arkiv (ULA), vol. FII:16, bouppteckningar 1833−1836.

711 Syner över Hallsta, 28/7 1834, 2/7 1840, 25/7 1859, 10/7 1868, i Länsstyrelsens i Väst-manlands län arkiv (ULA), landskontoret, vol. GVIcc:1−3, handlingar rörande Livregemen-tets grenadjärskårs boställen, 1800-talet. Ulväng 2004, s. 133, 178.

712 Bouppteckning efter Anders Nilsson i Brunnby, 11/12 1837, Siende häradsrätts arkiv (ULA), vol. F II:17, bouppteckningar 1837−1842, s. 22.

713 Bouppteckning efter Nils Jansson i Ingeberga, 9/10 1811, i Siende häradsrätts arkiv (ULA), vol. F II:9, bouppteckningar 1809−1811, s. 408. Bouppteckning efter Johan Nilsson i Malma, 26/3 1844, i Siende häradsrätts arkiv (ULA), vol. F II:18, bouppteckningar 1843−1847, s. 116.

714 Jfr bilden vid ”Mälby 1” i: Svenska gods och gårdar 1940, s. 268. Där dateras de dock annorlunda.

179 skulle finnas jordbrukare som inte bebodde sina manbyggnader fullt ut. Detta är i sig ett tydligt tecken på den studerade distinktionens upplösning.