Med jordbrukare avses i den här avhandlingen husbönder med nyttjanderätt till mantalssatt jord. Begreppsomfånget begränsas alltså inte av uppfattningar om social status, utan av kapital. Ribban har dock lagts lågt. Bondebegreppet ges i annan forskning sällan ett omfång som täcker området under denna ribba, och när man inte kan tala om bönder så finns det inom ramarna för denna undersöknings syfte heller ingen anledning att tala om ståndspersoner.120 Jordbrukarbegreppet har använts i tidigare forskning, men är knappast starkt förknippat med någon bestämd
120 Mats Morell menar att bonden politiskt ansåg sig representera alla obesuttna, rimligen på hans ägor. Enligt det resonemanget skulle bondetiteln vara främmande för torpare på samma sätt som för andra hushållsmedlemmar än husbonden. Att kalla husmodern för bonde menar Morell exempelvis ”vore att dölja en grundläggande maktrelation i bondehushållet och det dåtida jordbruket”. Morell 2001, s. 26.
40
ion.121 Användande av jordbrukarbegreppet kräver en kommentar på jordbruk som beteckning på den bedrivna näringen. Liljewall menar att jordbruk ”använt som samlingsbegrepp för agrar verksamhet tenderar att osynliggöra inte bara arbetsför-delningen mellan kvinnor och män utan också väsentliga sektorer inom agrarpro-duktionen som t.ex. skogsbruk och fiske.”122 En variant där man istället talar om
”jordbruk och boskapsskötsel” avfärdas av Sigvard Montelius.123 Jag ser, trots pro-blematiken, ingen nackdel med att använda termen jordbrukare. Sammanhanget jag gör det i har egentligen inte med det praktiska arbetet att göra, utan handlar primärt om nyttjanderätt till fast egendom, det vill säga jord, och då framstår termen rentav som lämpligare än när den annars använts.
2.1.1 Hushållet
Det förindustriella agrarsamhället var på mikronivå organiserat i hushåll.124 Hus-hållsinstitutionen anses ha legat till grund för produktion, försörjning, religiositet, könskonstruktion, vissa juridiska förhållanden m.m., och kan ses som ”samhällets grundläggande enhet”.125 Varje individ skulle vara en del av ett hushåll. Institutionen förklarades och motiverades i hustavlan, en avdelning av Luthers lilla katekes, och upprätthölls genom individens obligatorium att kunna katekesen utantill. Under 1800-talets lopp förlorade hustavlan mer och mer av sin ställning som norm, något som kan förklaras med att de maktförhållanden som presenterades i den inte var förenliga med de individualistiska idéerna.126 Vad jordbrukarna anbelangar bestod dock systemet, åtminstone sett till produktionen, perioden ut.127 Individualiseringen tog sig, som jag visar nedan, snarare uttryck i att avvikelserna från normen blev fler, än att normen i sig förändrades.
Hushållets medlemmar verkade vid en bestämd brukningsenhet, här kallad gård.
De skötte den, försörjdes av inkomster från detta arbete och från externa eller interna löner samt åt och sov på plats. Termen gård användes i samtiden i relaterade men
121 Christer Winberg använder jordbrukarbegreppet, men lägger inget besuttenhetskrav i det.
Maths Isacson använder det som en underavdelning till bondeståndet, snarare än tvärtom.
Winberg 1977, s. 42−45. Isacson 1979, s. 31ff.
122 Britt Liljewall, ”Det agrara arbetet och de analyserande orden”, i ”Jordbruket som system.
Arbetet och gården i ett historiskt perspektiv”, red. Örjan Kardell & Janken Myrdal, opublice-rad arbetsrapport (Uppsala: Institutionen för landskapsplanering, Sveriges Lantbruksuniversi-tet, 1999), s. 21.
123 Sigvard Montelius, Metropol i Mälardalen. Västerås ekonomiska historia 1620−1860 (Västerås: Västerås stad, 1993), s. 101.
124 Orvar Löfgren, ”Familj, släkt och hushåll” i Land och stad 1994, s. 226f.
125 Östman 2000, s. 31. Rosemarie Fiebranz, Jord, linne eller träkol? Genusordning och hushållsstrategier, Bjuråker 1750−1850 (Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2002), s. 30.
126 Jfr: Pleijel 1965, s. 91f.
127 Seyler 1983, s. 86−87.
41 helt olika betydelser i olika sammanhang.128 I landskapsbilden kunde det vara en klunga hus. I byn kunde det vara ett sätt att beteckna fastigheten, det samägda mark-omfånget. I byinterna namn som ”Norrgården” och ”Mellangården” kunde termen ofta kopplas även till grundfastigheter, det vill säga flera fastigheter tillsammans, som bildats genom delning av en enda och som därför kunde ha, men långt ifrån alltid hade, sina byggnader under samma tak.129 Jag har valt att inte begränsa mig i hur jag använder begreppet, utan låter sammanhanget definiera det.
Husbonden var hushållets företrädare utåt. Det var i regel en gift man, vars äkten-skap med husmodern, hushållets andra huvudperson, låg till grund för hushållets existens och organisation.130 Fanns inom hushållet ingen gift man i lämplig ålder kunde änkan efter förra husbonden fungera som husbonde, tills hon antingen gift om sig eller överlåtit hushållet till nästa generation.131 Husmodern hade i regel ansvaret för det som skedde på gården, såsom djurhållning och bakning. Husbonden var an-svarig för åkerbruket och allt annat som skedde utanför gården, inklusive den poli-tiska representationen.132 Eftersom ståndsindelningens och de jordbrukande hushål-lens beröringspunkter i huvudsak ligger hos detta gifta par kan paren sägas utgöra populationen för denna avhandling, men eftersom de i källmaterialet representeras av husbonden, är det strängt taget denne som räknas som jordbrukare. Med detta följer att kvinnor och ogifta män i populationen är få, och vanligtvis endast tillfäl-liga. De kvalitativa studier jag företar på tätgruppen behandlar i förekommande fall även husmodern.
2.1.2 Hemmanet
De flesta av landsbygdens fastigheter var hemman, vilket innebar att de var satta i mantal.133 Mantal, även kallat hemmantal, var134 en enhet som låg till grund för
128 Dalins lexikon ger en god bild över i vilka sammanhang termen användes på 1850-talet.
”Gård”, i Ordbok öfver svenska språket af A. F. Dalin, bd 1 (Stockholm: eget förlag, 1850−1853), s. 651.
129 Ett exempel från Västeråsbygden är byn Forsby i Skultuna, där ”Mellangården” och Sör-gården” länge var två gårdar respektive. Sigurd Erixon, Skultuna bruks historia, bd 1:1 (Stockholm: Svenska metallverken, 1921), s. 492ff. Sigurd Erixon, Skultuna bruks historia, bd 1:1, kartbilagor (Stockholm: Svenska metallverken, 1921), pl. 46.
130 Jan de Vries, The industrious revolution. Consumer behavior and the household economy, 1650 to the present (Cambridge: Cambridge University Press, 2008), s. 15−16. Morell 2001, s. 26, 48ff.
131 Holmlund 2007, s. 18−19.
132 Morell 2001, s. 48ff. Wiking-Faria 2009, s. 51.
133 Begreppet hemman är problematiskt. Det intar en mellanställning mellan att vara syno-nymt med mantsalssatt fastighet och att vara synosyno-nymt med mantal. Det var, kan man säga, mantalets objektiverade form, och stod därmed nära begreppen fastighet och gård. Samtidigt hade det ifråga om antal ett begreppsomfång som stod nära mantalets; en gård som var satt till ett halvt mantal betraktades som ett halvt hemman. Med anledning av denna problematik använder jag inte hemmansbegreppet när det inte är särskilt påkallat.
42
många av de rättigheter och skyldigheter som följde med jordinnehav: röststorlek vid sockenstämma, norm för bevillningar, norm för en del av grundskatten, väg-sträcka att underhålla m.m.135 Värdet ändrades i princip aldrig, men om fastigheten delades så delades värdet proportionerligt. Sådan delning skedde vanligen vid arv-skiften och brukar kallas hemmansklyvning.136 När värdet en gång bestämdes mot-svarade det någorlunda, men i mycket grova drag, jordens ekonomiska potential − ju lönsammare gård desto högre mantal −, men eftersom värdet var låst medan jord-bruket stod fritt för förbättringar, är det ett förhållandevis dåligt mått på förmögenhet för en period som var så starkt präglad av jordbrukets utveckling som den här aktu-ella.137 Däremot får man anta att mantalet länge hade ett stort symboliskt värde, inte minst eftersom det genom sina olika funktioner band samman ekonomisk bärkraft med politisk representation. Det förvånar därför knappast att bondebegreppet är så pass förknippat med distinktionen mellan mantalssatt och annan jord.
Den som brukade mantalssatt jord ansågs i regel besutten. Det finns anledning att kommentera även de obesuttna. Som sådana räknades alla de agrarsamhällets mer eller mindre fattiga invånare som antingen brukade icke mantalssatt jord eller som inte brukade någon jord alls.138 Till de obesuttna räknades även de som innehade torp. Ett torp var en del av en mantalssatt gård, vanligen en perifer nyupptagen åker-plätt eller dylikt, som brukaren tillfälligt mot ersättning upplät åt en annan, utan att någon del av mantalsvärdet följde med.139 Soldater och andra meniga militärer i det ständiga knektehållet avlönades i form av torp.140
Exempel från den bygd som studeras i avhandlingen visar att besuttenhet i gräns-landet mellan jordbrukare och torpare inte var någon garanti för bättre ekonomisk ställning. På gårdar som i formell mening brukades från någon annan gård, och som därför inte beboddes av brukaren, kunde det förekomma att torpare hade mindre perifer jord och följaktligen inte behövde bygga egna hus, eftersom det fanns på gården.141 Torparna var då fortfarande obesuttna, fastän jordbrukaren själv alltså i
134 Mantalsvärdet finns visserligen kvar än idag, men har förlorat nästan alla funktioner.
135 Lars Herlitz, Jordegendom och ränta. Omfördelningen av jordbrukets merprodukt i Skara-borgs län under frihetstiden (Lund: Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet, 1974), s. 197. Winberg 1977, s. 39. Exakt hur mantalet användes vid sockenstämman varie-rade över tid. Malmström 2006, s. 67ff. Tomas Högberg, Ett stycke på väg. Naturaväghåll-ning med lotter i Västmanlands län ca 1750−1850 (Uppsala 2015), s. 77.
136 Gadd 2000, s. 64f.
137 Winberg 1977, s. 38f. Persson 1992, s. 146−150.
138 Gadd 2000, s. 85.
139 Gadd 2000, s. 86f. Morell 2001, s. 31. Även fastigheter som inte åsatts mantal kunde kallas torp. ”Torp”, i Ordbok öfver svenska språket af A. F. Dalin, bd 2 (Stockholm: eget förlag, 1850−1853), s. 555. Winberg 1977, s. 40−43.
140 Gadd 2000, s. 91. Morell 2001, s. 32−33.
141 Så var fallet med två gårdar i byn Svånö i Stora Rytterns socken. År 1800 angavs gårdar-nas bebyggelse vara ”förfallen men tarfvelig och tilräckelig för torpare som them bebor”.
Gården Husta i Dingtuna socken hade inte ens någon bebyggelse i mangården, eftersom den brukades med torpare. Mantalslängder för Dingtuna och Stora Ryttern 1801 (se bilaga 1).
43 praktiken inte hade något på gården att göra. Samtidigt, men betydligt oftare, före-kom det att gårdar genom arvskiften delades i så små delar att de rent fysiskt var mindre än torp, men ändå gjorde sina brukare besuttna. Mot periodens slut ökade antalet små men mantalssatta fastigheter i bygden avsevärt.142 Detta var sannolikt inte ett resultat av arvspåkallade hemmansklyvningar, utan torde kunna tillskrivas egnahemsrörelsen. Statistiken över hur många besuttna jordbrukare som funnits i bygden blir därför för periodens slut på sätt och vis missvisande, särskilt som manta-let från början av 1860-tamanta-let saknade politiskt värde.143 Gränsen måste emellertid dras någonstans, och då låter jag fördelen av att vara konsekvent styra.
2.1.3 Nyttjanderätten
Det var människan som var besutten, inte jorden. Besuttenhet kan därför inte be-stämmas helt utifrån jordens egenskaper, utan måste också innefatta en relation mellan människa och jord. Detta är den i särklass svåraste aspekten av att urskilja jordbrukaren, eftersom den i jämförelse med de båda redan presenterade genomgått förhållandevis många såväl juridiska som mentalitetsmässiga förändringar av de slag som påverkar undersökningen.144 Problemet består i att det alltid fanns fler än en part som hade någon typ av relation till samma jordstycke.145 Det fanns dock ett rättsför-hållande som jag hävdar både passar undersökningens syfte och i princip kan sägas ha fyllt samma funktion under hela perioden: nyttjanderätten.146
För varje jordstycke fanns det perioden igenom i regel alltid ett enda hushåll, en enda husbonde, som hade nyttjanderätten, och som jag därmed räknar som jordbru-kare.147 Den gemensamma nämnaren mellan alla jordbrukare är att de disponerade
”UPGIFT Till Beskrifning å Hemman och Lägenheter” för Dingtuna och Stora Rytterns sock-nar, 1800, i: Länsstyrelsens i Västmanlands län arkiv (ULA), landskontoret, vol. GIIIe:2, synehandlingar 1800.
142 Detta skedde när enstaka större fastigheter, exempelvis Vångsta nr 2 i Dingtuna socken, splittrades i många små. Mantals- och taxeringslängder för Västeråsbygden 1870−1900 (se bilaga 1).
143 Malmström 2006, s. 71−72.
144 Hushållssystemet förändrades visserligen också, både juridiskt och mentalitetsmässigt, under perioden, men dessa förändringar påverkar inte undersökningen på samma sätt.
145 Maria Ågren, Jord och gäld. Social skiktning och rättslig konflikt i södra Dalarna ca 1650−1850 (Uppsala: Uppsala universitet, 1992), s. 17ff.
146 Ulla Rosén tillskriver den samma funktion, men under namnet ”bruknings- och disposit-ionsrättigheten”. Ulla Rosén, ”Mantals- och taxeringslängder som källor för studier av sociala relationer i lokalsamhället”, i ”Landsbygdens omvandling efter 1800. Föredrag hållna vid ett lokalhistoriskt symposium i Örebro den 6 december 1991”, opublicerad arbetsrapport (Stock-holm: Stads- och kommunhistoriska institutet, 1992), s. 23.
147 Här avses dock jordstycket som abstrakt enhet, det vill säga hemmanet eller hemmansde-len. Även torpare kan sägas ha haft nyttjanderätt, men strängt taget snarare till lös egendom, jorden i dess fysiska eller geometriska form, än till en del i fastigheten i dess abstrakta form.
44
över de produkter som den jord de hade nyttjanderätten till gav.148 Många enstaka människor och hushåll som var verksamma vid en jordbruksenhet försörjdes genom lön, stat eller dylikt, och då var det jordbrukaren som tillhandahöll detta. Det kunde röra sig om jordbruksbefäl, statare och mycket annat. Andra försörjdes genom att jordbrukaren betalade en viss årlig avgift för att kunna fortsätta vara brukare. Betal-ningsmottagaren satt på någon av en mängd olika rättsliga relationer till samma jord:
besittningsrätt, frälserätt, indelning m.m. Det fanns många olika varianter, men det var jordbrukaren som hade ansvaret för utbetalningen. Med detta följer någonting som inte kan understrykas nog, nämligen att jordbrukaren inte nödvändigtvis var den som utförde kroppsarbetet. Skulle undersökningen fokusera på kroppsarbetet skulle frågan om stånd ta en helt annan vändning. Det viktiga är istället rollen som nä-ringsidkare. Större jordbrukare kunde till och med anställa tjänstemän till att i prak-tiken sköta om detta ansvar, men så länge dessa personer var avlönade och inte for-mellt sett disponerade över källan till lönen, så räknar jag dem inte som jordbrukare.
I praktiken kunde steget alltså vara kort från att vara anställd till att vara jordbrukare, men vad denna avhandling anbelangar är det en avgörande skillnad.
Som med alla perfekta definitioner finns det undantag. Under den berörda peri-oden hölls många gårdar i hälftenbruk. Det betyder att den som ägde nyttjanderätten på viss tid upplät hälften av denna − rätten till hälften av inkomsterna och skyldig-heten till hälften av utgifterna − till en så kallad hälftenbrukare, mot att den sist-nämnde ansvarade för allt arbete.149 Hälftenbruk användes som alternativ till att helt och hållet leja ut nyttjanderätten, men innebar alltså rent formellt att nyttjanderätten innehades av två husbönder, fastän gården i alla andra hänseenden drevs som en enda enhet. I dessa fall räknar jag endast hälftenbrukaren som jordbrukare, men har förutsättningarna i åtanke när jag diskuterar rikedom i form av jordstorlek, eftersom hälftenbrukaren befann sig i en ekonomisk mycket sämre situation än en som for-mellt hade hela nyttjanderätten till motsvarande mängd jord.