Metod

Att som Scott försöka ta reda på de politiska orsakerna bakom kategoriseringen i formulären skulle vara möjligt, men knappast intressant vad denna undersökning anbelangar. Här är det kategoriseringen i sig som står i fokus, och i nästa kapitel dess konsekvenser. I kommissionens arkiv finns serier som visar på regelbunden kontakt med såväl regeringsmakt som prästerskap. Prästerskapets synpunkter på formulären visar att synen på hur specifika fall skulle kategoriseras varierade, vilket innebär att den enskilde prästens omgivning haft inflytande över hans sätt att katego-risera. Att dessa synpunkter i någon mån påverkade formulären är tydligt, men de flesta förändringar av tabellverket som genomfördes bottnade sannolikt snarare i skiftande intressen från statsmaktens sida.²²⁶ Oavsett kan formulärets utformning betraktas som en kompromiss, om än inte en jämlik sådan, mellan de olika parternas synsätt. Statens intressen och prästerskapets behov av förståelse är yttre omständig-heter som indirekt bidrar till att forma tabellformulären.

I detta kapitel kartlägger jag den ständigt föränderliga, officiellt sanktionerade sociala stratifiering som tabellverkets förmedlade. Som källmaterial använder jag de

222 Scott 1988, s. 115.

223 Scott 1988, s. 113ff.

224 Henrik Höjer, Svenska siffror. Nationell integration och identifikation genom statistik 1800−1870 (Hedemora: Gidlund, 2001), just detta exempel på s. 177.

225 Monika Edgren, Från rike till nation. Arbetskraftspolitik, befolkningspolitik och nationell gemenskapsformering i Sverige under 1700-talet (Lund: Historiska media, 2001), s. 95−96.

Att Faggot ingick i kommissionen framgår i: ”Faggot, Jacob”, i Svenskt biografiskt lexikon (SBL), bd 14 (Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1953), s. 767.

226 Jfr: Edvard Arosenius, Bidrag till det svenska tabellverkets historia (Stockholm: A-.B.

Nordiska Bokhandeln, 1928), s. 49f.

64

tryckta formulären av samtliga mot landsbygden riktade upplagor samt tabellkom-missionens bevarade korrespondens med domkapitlen, särskilt de tryckta instrukt-ioner som kommissionen bad domkapitlen vidarebefordra till landsbygdens präster-skap. Materialet kompletteras med tabellkommissionens bevarade utkast till formu-lär. För att undvika missar kompletterar jag korrespondensen med Västerås domka-pitels tryckta cirkulär, men dessa bekräftar i stora drag endast helhetsintrycket: Det förekom inte så mycket funderingar kring kategorisering. De cirkulär som hade med tabellerna att göra uppmanade vanligtvis bara till inlämning.²²⁷

Jag analyserar den sociala stratifieringen i beteckningar på kategorier och grafisk fördelning dem emellan. Beteckningarna belyses med vad som sägs om kategorierna i korrespondensen med prästerskapet. Den grafiska fördelningen är lätt att dra slut-satser kring. Skillnader och samhörighet tydliggörs genom linjer, mellanrum, typ-snitt, ordningsföljd med mera. Vad som är medvetet respektive omedvetet strukture-rat spelar ingen roll. Eftersom den grafiska indelningen inte motiveras i instruktion-erna, och dessutom i sig är orienterande, torde graden av medvetenhet från kom-missionens sida inte kunna urskiljas av prästerskapet. Dessutom hade prästerskapet sannolikt inte något intresse av detta. Tabellkommissionen lanserade under sin drygt 100-åriga levnad nya folkräkningstabeller vid sex olika tillfällen: 1749, 1773, 1802, 1825, 1840 och 1855. Från och med 1802 års upplaga var formulären olika för land och stad. I korrespondensen noterar jag dels vad som lyftes fram som speciellt vik-tigt i svar, dels vilka sociala kategorier som det aldrig förekom frågor kring. Studier-na av korrespondensen avgränsas till åren kring ståndstabellerStudier-nas revisioner.

Tabellverkets källvärde har diskuterats av bland andra Lars-Arne Norborg och Lennart Andersson Palm, men det handlar då uteslutande om trovärdigheten i siff-rorna, inte om representativiten i kategorierna.²²⁸ Jag hävdar att det inte finns något mer representativt material för denna delundersökning än tabellformulären. Det var trots allt den enda detaljerade stratifieringen som spreds till rikets alla hörn, och dessutom till prästerna, som var de som primärt stod för omvärldsinformationen i lokalsamhället.²²⁹ De officiella rangordningarna erbjuder visserligen en stratifiering, en uttalad sådan dessutom, men den berör endast ämbetsmän, och kan därför inte användas i denna delundersökning.²³⁰

227 Se t ex: Västerås domkapitels cirkulär 30/9 1776 (Västerås: 1776) och 12/3 1825 (Väs-terås: 1825).

228 Lars-Arne Norborg, Källor till Sveriges historia (Lund: Gleerup, 1972), s. 186−187.

Lennart Andersson Palm, Människor och skördar. Studier kring agrarhistoriska metodpro-blem 1540−1770 (Göteborg: Historiska institutionen, Göteborgs universitet, 1993), s. 98−100.

229 Tidningar o. dyl. nådde under 1800-talets första hälft bara en liten del av befolkningen.

Höjer menar visserligen att detta även gällde statistiken, som vid den här tiden alltså inte kom allmogen till del, men det är inte väsentligt här. Min poäng är att prästerna var länken till omvärlden, och att deras uppfattning om exempelvis social stratifiering måste ha spridit sig nedåt. Höjer 2001, s. 49, 55.

230 Om rangordningarna, se t. ex.: Ingvar Elmroth, Nyrekryteringen till de högre ämbetena 1720−1809 (Lund: CWK Gleerup, 1962).

65

3.3 1749 års formulär

Den första formulärupplagan var i sin utformning sannolikt inte resultatet av en kompromiss med prästerskapet. Sådan interaktion förekom först när prästerskapet gavs möjlighet att uttala sig om redan använda formulär. Upplagan består av tre formulär, av vilka det som rubriceras ”Tab. III.” innehåller folkräkningen, ”befun-nen efter [...] Ålder, Kön och Giftermål, samt Stånd och Omständigheter”. Kön bokfördes per ålderskategori; giftermål bokfördes per civilstatus, kön och ålder.

Under underrubriken ”Omständigheter” bokfördes antalet hushåll, gästgiverier med mera, med andra ord institutioner snarare än personer.

Större delen av Tab. III. utgörs emellertid av tabellen för ”Stånd”, som i jämfö-relse med senare upplagor är klumpigt designad. Den innehåller 61 rader med olika beteckningar, sorterade i 32 överkategorier, men bara två kolumner: en för män och en för kvinnor. Överkategorierna har sifferbeteckningar, men det framgår i de flesta fall tydligt av sammanhanget vilka faktorer som motiverat dem. Inom de större överkategorierna finns enskilda kategorier för alla barn och ungdomar i respektive överkategori. Vuxna sorteras med andra ord mer detaljerat än barn. Jag exemplifie-rar med ett antal rader. Tvärtemot avgränsningen väljer jag, med anledning av tyd-ligheten i det enskilda fallet, utpräglad stadsbefolkning som exempel.

5. a. Magistrat i Städerne b. Grosseurer

c. Krämare

d. Hökare och Små-Krämare

e. Bodsvänner och Ungdom öfver 15. år f. Barn under 15. år

6. a. Fabriqueurer

b. Ungdom och Arbetare öfver 15. år c. Barn under 15. år

7. a. Ämbets- och Handtvärks-folk b. Gesäller

c. Lärogåssar öfver 15. år d. Barn under 15. år

8. Ringare Borgerskap, Försvars- och Fördelskarlar²³²

Utifrån dessa 14 kategorier och deras inbördes struktur kan ett antal slutsatser dras om stratifieringen: Först och främst kan konstateras att horisontell och vertikal strati-fiering används inom samma tabell, rentav samma axel. Att fyrståndsläran är grund-läggande för tabellens disposition är tydligt, eftersom inga överkategorier överlappar de fyra stånden. Ovanstående utdrag visar till exempel tydligt några av de

231 Såvida inget annat anges hänvisas till: Folkräkningsformulär, 1749, i: Tabellverket (RA), vol. F2A:1, svenska formulär 1748−1860.

232 Folkräkningsformulär, 1749, i: Tabellverket (RA), vol. F2A:1, svenska formulär 1748−1860.

66

gorier som tillsammans utgör borgerskapet. Fyrståndsindelningen är inte utskriven i ord, något som jag menar antyder att den uppfattades som naturlig i sammanhanget.

Att man inom borgerskapet skilde mellan köpmän, fabrikörer och hantverkare förvånar inte. De rättig- och skyldigheter som följde med burskapet skilde sig avse-värt mellan de tre grupperna, men hade stora likheter inom dem. Ordningen mellan grupperna, till exempel att handelsmän står över hantverkare, är heller inte förvå-nande. Talande är dessutom att magistratspersoner, oavsett bakgrund, i och med sin höga position förknippades mer med handelsmännen än med hantverkarna.²³³ Vidare kan konstateras att den lägsta sortens anställda − bodsvenner, fabriksarbetare och lärlingar − samräknades med ungdomen. Kategori 23. a. avser enligt samma mönster

”Menige Almogens Barn och Tjänstefolk, öfver 15. år”. Allt detta tyder på ett syn-sätt där dylikt arbete med förhållandevis låg status är en del i uppfostran eller utbild-ning, i förlängningen också att uppfattningen om en arbetarklass ännu var långt borta.

Av kategoriseringen i allmänhet kan konstateras att hustavlans världsbild lyser igenom: Husbonde med gemål står överst, därefter arbetsföra barn och tjänstefolk och slutligen barn. De som inte passade in i idealbilden − sjuka, åldringar, livstids-fångar med mera − hade egna kategorier. Vikten som lagts vid siffror för arbetsföra kontra icke arbetsföra är förståelig, med tanke på att statistiken i mångt och mycket fördes i syfte att se över rikets ekonomiska förhållanden. I en tidig verksamhetsbe-rättelse beskrevs befolkningsförhållandena i termer av ”lemmar”. Kommissionen rapporterade: ”Till slut uppå denna Articeln har man bordt på en gång anföra hufwud Classerna på inbyggarena i Riket”. Efter detta specificerades: ”Närings lemmar innefatta jordbrukare, slögde ock Bergwärks arbetare”, ”Tienste lemmar innebegripa Kronans Ämbets-män ock betiänter, samt publique ock privata wärks betiänter med deras hustrur”, ”Tärande lemmar, som hwarken tiäna Kronan, näring-arna, eller publique ock privata wärk” och ”Öfwerflödiga lemmar som lefwa af onyttiga handteringar”.²³⁴ Dessa metaforer kan ses som ett uttryck för en förmodern ordning; kategoriseringen påminner om den under ståndssamhällets glansdagar flor-erande bilden av stånden som kroppsdelar i den organism som var riket, men kanske ännu mer om den lutherska treståndskategoriseringen.²³⁵ Ordet ”Classerna” har här ingenting att göra med den laddning som sentida sociologer gett det. I Tabellkom-missionens handlingar användes klassbegreppet flitigt som synonym till kategori av vad art det än månde vara.

Som redan nämnts framträder fyrståndsläran tydligt som grund i tabellverkets sociala stratifiering. Adeln kan avgränsas till överkategori 1, prästerskapet till

233 För en överblick över den sociala skiktningen i städerna under 1700-talet hänvisas till:

Karin Ågren, Köpmannen i Stockholm. Grosshandlares ekonomiska och sociala strategier under 1700-talet (Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2007).

234 ”Tabell Commissions Berättelse om Tabell wärcket”, 1761, 36§, i: Tabellverket (RA), vol.

B2:24, Berättelser till Kungl. Maj:t.

235 Margareta Larsson, ”1800-talets sociala förändringar ur folkmängdstabellens perspektiv”, i Historisk tidskrift 109:4 (1989), s. 537−539.

67 kategori 2, borgerskapet till överkategorierna 5−14 och bondeståndet till överkatego-rierna 15−23. Sistnämnda överkategorier spänner tillsammans över hela vidden av obesuttna landsbygdsbor: torpare, sockenhantverkare, soldater m.m., kategorier som inte utan vidare kan föras till bondeståndet. Kategoriseringen är emellertid tydlig, sett till att ”Menige Almogens Barn och Tjänstefolk” dyker upp först i kategori 23, vilket alltså innebär att den besuttne bondens barn räknades samman med den obe-suttne soldatens barn, men skildes från exempelvis prästens barn. Förklaringen lig-ger utan tvivel i att de besuttna bönderna snarare ansågs vara bondeståndets fullvär-diga medlemmar, än själva utgöra hela ståndet. På samma sätt som en präst repre-senterade sina barn, reprerepre-senterade bonden även de obesuttna på hans ägor.²³⁶ Hus-bondebegreppet kan sägas vara vidare än att det innebar överhöghet i det egna hushållet.²³⁷ Att kalla en obesutten soldat för bonde skulle vara fel, men inte mer fel än att exempelvis kalla prästdottern för präst.²³⁸ Kategori 15 är ”Större och mindre Seminanter på Landet”. Denna formulering är tagen ur sitt sammanhang svårtolkad, men eftersom kategori 16 behandlar ”Tårpare” kan likhetstecken sättas mellan ”Se-minanter” och de faktiska, besuttna bönderna. Det faktum att den enda inom-begreppsliga stratifiering som antyds är den mellan ”Större och mindre”, tyder på att uppfattningen om ägande, om distinktionen mellan självägande bönder och andra bönder, ännu inte slagit igenom.

Kategorierna 24−31 behandlade alla de icke arbetsföra, kategori 32 ”Främmande Religions-Förvanter”. Kvar står kategorierna 3 och 4, som det finns anledning att lyfta fram:

3. a. Stånds-Personer och theras vederlikar b. Crono-Betjänter, Fogdar, Länsmän &c.

c. Ungdom öfver 15. år d. Barn under 15. år

4. a. Ståndens hederligare Betjänter

b. Dito Laquajer och Tjänstefolk öfver 15. år c. Dito under 15. år²³⁹

Dessa kategorier är tydligt ämnade åt den heterogena och ständigt växande gruppen ståndspersoner som varken tillhörde adeln eller prästerskapet. Av det faktum att de samlats i egna överkategorier att döma är det tydligt att de som enhetlig kategori var en realitet i Tabellkommissionens uppfattning om stånd 1749. Detta kan tyckas

236 Morell 2001, s. 26.

237 Gösta Lext, Studier i svensk kyrkobokföring 1600−1946 (Göteborg: Landsarkivet, 1984), s. 179. Sten Carlsson hävdar att varje stånd i samtiden hade en vid och en inskränkt omfatt-ning. För bondeståndet kan man, menar han, tala om en vid omfattning där jordbrukets alla själar ingår, och samtidigt en inskränkt omfattning där endast de hushåll som ägde politisk representation ingår. Carlsson 1949, s. 4ff. Jfr dock: Olsson 1948, s. 54.

238 Jfr: Morell 2001, s. 26.

239 Folkräkningsformulär, 1749, i: Tabellverket (RA), vol. F2A:1, svenska formulär 1748−1860.

68

kontroversiellt, sett till att gruppen i forskningen vanligen lyfts fram som en socialt mycket heterogen grupp. Det är ingenting jag vänder mig emot, men faktum kvarstår att hur heterogen gruppen än var, så var det fortfarande en grupp, det vill säga en konstruerad kategori, som att döma av 1749 års tabellformulär fanns redan 1749, och alltså inte är en konstruktion av sentida historiker. Den heterogenitet som brukar anföras i litteraturen låg snarare på kapitalnivå.

Särskiljandet av privata tjänstemän − ”hederligare” tjänstefolk brukar avse just tjänstemän och andra anställda vars status översteg kroppsarbetarens − från övriga orepresenterade ståndspersoner har sannolikt sin motivering i att den hänvisar till överkategorierna 1−3 genom att vara just ”Ståndens” tjänstemän. Ståndsbegreppet uppträder här, liksom i ordet ståndsperson, i bemärkelsen högt stående, snarare än som variabel.²⁴⁰ Det fanns med andra ord i den bild kommissionen förmedlade ingen plats för att till exempel en förmögen bonde skulle ha haft en bokhållare. Därmed inte sagt att det inte hände, utan det är fråga om den ignorans för avvikande detaljer som Behrisch lyfter fram.²⁴¹

Att överkategori 3 syftade på de näringsidkare och ämbetsmän som i kulturellt hänseende låg närmare de högre stånden än de lägre, torde inte vara kontroversiellt att anta. Det svåra är att avgöra på vilka grunder de kategoriserades − primärt mellan kategorierna 3a och 3b, sekundärt inom kategori 3a mellan ”Stånds-Personer” och

”theras vederlikar”. Om ”Crono-Betjänter” ska tolkas som alla statsanställda eller som enbart landsstatens lokala tjänstemannakår är osäkert, men att döma av samti-dens språkbruk och exemplifieringen med ”Fogdar, Länsmän &c.” är det troligast att det rör sig om det sistnämnda; att ”Fogdar, Länsmän &c.” ska ses som tillägg, som alltså inte räknas som ”Crono-Betjänter”, snarare än exempel, är osannolikt.²⁴² Att landsstaten upptogs i en egen kategori skulle kunna vara statistiskt motiverat, till exempel av att den, i likhet med prästerskapet, hade lokalsamhället som arbetsplats, medan övriga ämbetsmän hade större frihet i val av bostadsort. Att skilja mellan

”Stånds-Personer” och ”theras vederlikar” anser Sten Carlsson vara omöjligt.²⁴³ I sin rapport av år 1761 uppmärksammade kommissionen ett problem med kategorin.

Ämbetsmän ock ringare betiänte af ofrälse ståndet kunna ej så noga utsättas, så wida de äro blandade i Tabellerna, med de jordbrukare på landet, som warde ståndspersoner kallade. [---] Hwar ock en på landet som brukar klädes råck, låter altid wid bewillningstaxeringens förrättande anskrifwa sig för ståndspersoner, ock så wida han skiöter landtbruket, kan han icke bland stat-ens tiänste lemmar räknas.²⁴⁴

240 Jfr: Carlsson 1949, s. 6f.

241 Behrisch 2013, s. 175−176.

242 Jfr: Bo Westerhult, Kronofogde, häradsskrivare, länsman. Den svenska fögderiförvalt-ningen 1810−1917 (Lund: Gleerup, 1965), s. 24−25. Ågren 2006, s. 61−62.

243 Carlsson 1949, s. 10.

244 ”Tabell Commissions Berättelse om Tabell wärcket”, 1761, 36§, i: Tabellverket (RA), vol.

B2:24, Berättelser till Kungl. Maj:t.

69 Kommissionen var intresserad av samhällsfunktionernas, inte den sociala prestigens, fördelning. Det man ville komma åt var ”statens tiänste lemmar”, det vill säga rimli-gen ämbetsmän, men formulerinrimli-gen hade medfört att jordbrukare som uppträdde på ett ståndsmässigt sätt hade följt med i kategorin. Citatet antyder att prästerna tog uppgifter från bevillningstaxeringen, vilket antyder existensen av en syn på status som något som kunde mätas direkt i kapital, men hur väl förankrat detta påstående var är svårt att säga.

3.4 1773 års formulär

Efter 24 år lanserade Tabellkommissionen en ny uppsättning formulär, att börja användas 1775. Den sociala stratifieringen har där separerats från övrig kategorise-ring till ”Tab. IV.”, där människorna kategoriseras ”efter deras Stånd, Vilkor och andra lefnads Omständigheter.” Strukturen i rader och kolumner har i detta formulär utnyttjats till sin fulla potential: I de olika kolumnerna skulle människorna sorteras först som gifta, änkor/änklingar, ogifta över 15 år eller barn under 15 år, därefter som män eller kvinnor. Det finns alltså åtta kolumner. Denna förändring innebar att raderna för barnkategorierna kunde tas bort, medan tjänstefolkets rader lämnades kvar. Huruvida uppdelningen mellan ungdom och tjänstefolk var ett led i strävan att göra statistiken mer detaljerad eller bara en nödvändig följd av den jämnare fördel-ningen mellan rader och kolumner är svårt att avgöra, men oavsett kommissionens syfte torde därmed uppfattningen om att tjänstefolket började ta form som en egen social kategori spridas, samtidigt som uppfattningen om människor som tillhörande familjer vann mark från uppfattningen om människor som tillhörande hushåll.

I uppsättningen rader hade stora förändringar skett. Systemet med överkategorier fanns kvar, men med en klar uppdelning mellan siffernumrerade (1−4) respektive bokstavsnumrerade överkategorier (A−C). De förstnämnda motsvarar tydligt fyr-ståndsläran, medan A innehåller övriga för samhället nyttiga kategorier, B de icke eller knappt arbetsföra och C ”Främlingar”. Sammanlagt är kategoriernas antal 52.

Överkategori A påminner i kategoribeståendet om kategorierna 3−4 i 1749 års for-mulär, vilket innebär att det lätt går att se hur det nya formuläret förhåller sig till det gamla. En enkel men mycket viktig skillnad är att denna överkategori placerats efter borgare och bönder, och att de sistnämnda med hjälp av annorlunda numrering sepa-rerats från övriga överkategorier. Med denna uppgradering av fyrståndslärans bety-delse följer, kanske inte helt oväntat, en viss omfördelning mellan borgare och bön-der å ena sidan och överkategori A å andra. Denna omfördelning kan betraktas som tudelad, enligt följande.

245 Såvida inget annat anges hänvisas till: Folkräkningsformulär, 1773, i: Tabellverket (RA), vol. F2A:1, svenska formulär 1748−1860.

70

För det första skulle landsbygdens hantverkare och soldater kategoriseras i överka-tegori A, vilket gör att man inte längre kan tala om avgränsade överkaöverka-tegorier för de ståndspersoner som varken var adel eller präster. Omfördelningen har sannolikt sin förklaring i att Tabellkommissionen till bondeståndet i dess vida bemärkelse endast ville räkna sådana ”som lägga hand vid Åkerbruket”.²⁴⁶ Detta ska inte tas för orda-grant; i de flesta kategorier − detta gällde inte minst inom borgerskapet − fanns utpräglade jordbrukare, men kommissionen tycks snarare från bondeståndet ha velat lyfta ut sådana, t. ex. soldater, som i första hand hade andra arbetsuppgifter, även om dessa arbetsuppgifter sällan praktiserades. Det faktum att magistratspersoner flytta-des från borgarna till de orepresenterade kan sannolikt förklaras efter samma prin-cip.

För det andra skulle ”Ämbetsmän och Stånds-Personer, som idka Borgare-näring” kategoriseras bland borgarna och ”Stånds-personer på Landsbygden utom Adelen och Clereciet, som idka Landt-bruk” bland bönderna. Denna omfördelning var rimligen kommissionens sätt att lösa problemet från 1761. Behovet av att skilja ämbetsmän och jordbrukande ståndspersoner åt hade lett till tydligare formuleringar,

246 Det tidigaste belägget jag hittat för denna princip är från 1808, men det verkar sannolikt att principen gällt redan innan. Rapport till Kungl. Maj:t, 1808, uppsl. 178, i: Tabellverket (RA), vol. B1A:1, koncept till avgångna skrivelser 1763−1824.

Figur 2. 1773 års formulär. Källa: Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. G:1, statistiska tabeller 1749−1859. Foto: Carl Mikael Carlsson.

71 och i korrespondensen mellan kommissionen och prästerskapet var ståndspersonsde-finitionen därefter knappast något som dryftades i långbänk. Det äldsta belägget för att begreppet behövde diskuteras finns i ett brevutkast, författat inom kommissionen omkring år 1800 som svar på en domprosts å sitt stifts vägnar ställda frågor.

Att Stånds-personer äro efter Tabellernes mening sådane, som äro dubbelt be-skattade, både för Rörelsen och Caracteren, lika med Borgare eller Bonde i anseende till Stads eller Landtmanna Rörelsen, men lika med Ämbetsmän el-ler bättre Betjening i Anseende till Rangen.²⁴⁷

Talande nog har först frasen ”eller bättre Betjening” strukits, sedan hela stycket och ersatts med: ”Att Gamla kungörelsen om Bröllopsgärden §§ 4^de och 5^te tämmeligen väl determinerar, hvilka kunna kallas stånds-personer.”²⁴⁸ Kommissionen hänvisade med andra ord till en äldre, väl inarbetad kategorisering, framarbetad av en annan myndighet. Lustigt nog erbjuder nämnda paragrafer ingen klar definition, men i jämförelse med ovanstående stycke är det tydligt att det som hänvisades till var

Talande nog har först frasen ”eller bättre Betjening” strukits, sedan hela stycket och ersatts med: ”Att Gamla kungörelsen om Bröllopsgärden §§ 4^de och 5^te tämmeligen väl determinerar, hvilka kunna kallas stånds-personer.”²⁴⁸ Kommissionen hänvisade med andra ord till en äldre, väl inarbetad kategorisering, framarbetad av en annan myndighet. Lustigt nog erbjuder nämnda paragrafer ingen klar definition, men i jämförelse med ovanstående stycke är det tydligt att det som hänvisades till var