De första husförhörslängderna som behandlas inom undersökningens tidsmässiga avgränsning innehåller spåren av ett sätt att skriva om människorna, som tydligt framhäver skillnaden mellan bönder och ståndspersoner: Positionstitel tillskrevs ståndspersoner, inte bönder. Kombinerandet av positionstitlarna med det stånds-mässiga statusepitetet fru betonar skillnaden. ”Capitain Carl N. Örman” levde sålunda med ”Fru Beata Magdal. Christiernin” i Tibble i Badelunda.313 Statusepitetet herr användes inte lika ofta som fru, men skrevs ut när det var fråga om snäppet lägre positionstitlar, och bekräftade då jordbrukarens ståndsmässiga status.314
Dessa äldre positionstitlar har det gemensamt att de inte på något vis anknyter till jordbruk eller någon annan näringsverksamhet. De pekar snarare mot statliga tjäns-ter, varför jag väljer att kalla dem ämbetstitlar. Tätgruppen visar prov på en mängd olika ämbetstitlar: ”Advoc. fiscalen”315 (advokatfiskalen), ”Jägmästaren”316, ”
312 Se bilaga 3.
313 Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:3, husförhörslängd 1777−1785, s. 109.
314 Ett exempel är ståndspersonen Johan Fredrik Holst i Näs, som skrevs ”Fendrichen Hr”.
Hubbo kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:4, husförhörslängd 1775−1785, s. 40.
315 Hubbo kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:6, husförhörslängd 1795−1811, s. 93.
Figur 6. Skillnaden mellan allmoge- och ståndsmässig titulatur kring 1780. Källa:
Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:10a, husförhörslängd 1775−1784, s. 143, 180.
Foto: ArkivDigital.
94
Comm. Landtmätare”317 (kommissionslantmätare) m.m. I de allra flesta fall har jag kunnat härleda dem till statliga ämbeten eller karaktärer. I vissa fall utmanades tit-larnas syfte: Under 1800-talets första hälft hände det vid ett par tillfällen att unga män läste vid universitetet och därefter skrev in sig vid något ämbetsverk, för att sedan återkomma till bygden och kyrkbokföras med titeln notarie, en titel som var vanlig vid ämbetsverken men som ingen av dessa jordbrukare någonsin haft fullmakt på.318 Titeln sekreterare bars i husförhörslängden av enstaka före detta studenter som aldrig haft något ämbete, men också av jordbrukare som helt saknade akademisk utbildning, men som var av utpräglat ståndsmässig härkomst.319 Detta sätt att kon-struera egna titlar har uppmärksammats, men inte diskuterats, i tidigare forskning.
Sten Carlsson menar att det var ett sätt för ur högre sociala strata sprungna jordbru-kare att hävda sin ståndsmässiga bakgrund.320 Mina resultat verifierar alltså Carls-sons påstående, men visar att titeln tillskrevs även andra. Beteendet försvann framåt 1800-talets mitt, och det går att dra en tydlig parallell till jordbrukets och därmed de jordbruksanknutna positionstitlarnas ökande i värde; i och med att exempelvis possessionat lanserades som titel, blev den konstruerade sekreterartiteln obsolet. I en övergångsfas fyllde titeln patron samma roll, vilket jag återkommer till. Sista gången sekreterartiteln användes på detta sätt i det studerade materialet är i Dingtuna sock-ens födelsebok för november 1856, när ”Herr Sekter” Otto Karlssons son registrera-des som född och döpt, för att sedan föras in som ståndsperson i mortalitetstabell-en.321 Karlsson var vid tillfället länsman i Tuhundra härad, men någon fullmakt på sekreterartiteln hade han inte.322 Jag anser att fenomenet inte kan ges en helt till-fredsställande förklaring utan ett djupare studium, och återkommer därför till det i fallstudierna i kapitel 9. De notarier och sekreterare som figurerade i
316 Rytterne kyrkoarkiv (ULA), vol. AIc:1, husförhörslängd 1851−1860, s. 21.
317 Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AIIa:2, församlingsbok 1896−1902, s. 674.
318 Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:15a, husförhörslängd 1825−1835, s. 128. Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:16b, husförhörslängd 1835−1845, s. 421. Irsta kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:8, husförhörslängd 1806−1815, s. 22. Västmanlands-Dala nations arkiv (UUB), vol. U1100b, matrikel 1761−1833. Svea hovrätt (RA), huvudarkivet, vol. DVIaI:3, ”Matrikel öfwer Auscultanter inskrifne i Kongl. Majts och Rikets Swea Hof Rätt ifrån och med år 1801.”, s. 18, 87. Uppsala universitets matrikel, bd 3 1925, s. 363.
319 Jfr: Carlsson 1962, s. 89. Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:10a, husförhörslängd 1775−1784, s. 4. Bouppteckning efter Olof Forsling, 9/6 1825, i Tuhundra häradsrätts arkiv (ULA), vol. FII:3, bouppteckningar 1822−1837, s. 164.
320 Carlsson 1962, s. 89.
321 Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. C:8, födelse- och dopbok 1831−1862, f. nov. 1856.
Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. G:1, statistiska tabeller 1749−1859, f. nov. 1856. Sonen ifråga var historikern Karl Henrik Karlsson, se nedan.
322 Hans dotter Helena Larson anger i sina memoarer att det var p.g.a. tjänstgöring som skri-vare hos en kronofogde som hennes far fick titeln sekter, ”vilken titel han behöll”, men även om så var fallet är det en titel som är förknippad med tjänstgöring i ämbetsverk, och som kronofogden knappast hade formell rätt att ge på fullmakt. Helena Larson, Min släkts öden. II, En krönika om fränder i möderneled (Linköping: 1962), s 24.
95 beller 1831−1859 räknades alla ständigt som ståndspersoner.323 Detta förefaller naturligt, sett till att titlarna skrevs, och därmed accepterades, av samma hand som stod för tabellförandet, men det är ändå värt att poängtera, med tanke på att det visar att kapitalen inte var avgörande för status.
En annan titel som inte gavs genom fullmakt, men som bars mer konsekvent, är ingenjör. Före 1885 bars den bara, och ofta, av bygdens lantmätare. De saknade fullmakt på titeln, men den var allmänt tillskriven lantmätare och ska därför inte uppfattas som konstruerad, i stil med sekreterartiteln.324 Vid nedslaget 1885 före-kommer ”Ingenieur” som titel på en jordbrukare som studerat vid Tekniska institutet i Stockholm, och 1900 bars den i formen ”Civil-Ingeniören” av en jordbrukare som studerat vid Kungliga Tekniska Högskolan där. Båda hade tjänstgjort som kemister:
den förstnämnde vid ett järnverk och den sistnämnde vid flera sockerbruk.325 Ingen-jörstiteln kan alltså sägas ha blivit mer av en akademisk titel än en ämbetstitel. Den kan då jämföras med titeln agronom, som förekommer vid ett tillfälle år 1900 och som utan tvivel kan härledas till det faktum att bäraren genomgått Ultuna lantbruks-institut.326
Ämbetstitlar förekom i tätgruppen perioden ut, länge uteslutande i kombination med statusepitetet fru för den andra parten. Vid 1800-talets mitt började positionstit-larna fältkamrer, ingenjör och kronolänsman uppträda tillsammans med statusepite-tet hustru.327 1870 bars hustrutiteln av gemålen till en av de nämnda notarierna, och 1885 var titeln fru helt borta från tätgruppen.328 År 1900 förekom titeln ”Enkefru”
vid ett enda tillfälle, men då inte tillsammans med ämbetstitel.329 Frutitelns försvin-nande till förmån för en allenarådande hustrutitel kan ses som ett uttryck för stånds-utjämning, oavsett om det fanns en bakomliggande avsikt eller inte. Oavsett motiv hände det likväl, och hade därför potential att skapa uppfattningen om tidigare olika människor som mer lika. Det kan emellertid samtidigt ses som uttryck för ett nytt sätt att använda husförhörslängden på, där uppgifter om social status offrades för stringens i uppgifterna om civilstatus. Positionstitlarna förblev trots allt lika diffe-rentierade som de varit tidigare.
323 Se bilaga 3.
324 ”Ingenjör”, i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB), bd 12 (Lund: A.-B. PH. Lindstedts universitetsbokhandel (distr.), 1933), sp. I 484.
325 Set Karlsson vid Bysingsberg och Herman Abrahamsén vid Stora Ekeby. Svenska tek-nologföreningen 1861−1936. 1. Födelseåren 1811−1884, red. Erik Hylander & Govert Inde-betou (Stockholm: Svenska teknologföreningen, 1937), s. 133, 280.
326 Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AIIa:1, församlingsbok 1896−1902, s. 7. ”Agronom”, i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB), bd 1 (Lund: 1898), sp. 817. Matrikel över styrelsemed-lemmar, lärare och elever vid Ultuna lantbruksinstitut 1848−1932 (Uppsala: Ultuna elevkår, 1932), s. 191.
327 Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:15a, husförslängd 1825−1835, s. 192. Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:19, husförslängd 1866−1876, s. 401. Västerås-Barkarö kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:8, husförhörslängd 1835−1845, s. 185.
328 Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:19, husförhörslängd 1866−1876, s. 119.
329 Rytterne kyrkoarkiv (ULA), vol. AIc:6, husförhörslängd 1896−1900, s. 1.
96
Jordbrukare med ämbetstitlar räknades i regel som ståndspersoner i tabellverket. Ett enskilt fall visar att titeln, eller möjligen rentav det symboliska kapital som i detta fall sannolikt låg bakom, kunde vara väldigt betydelsefull när det kom till kategori-seringen i tabellerna: I Säby sockens mortalitetstabeller räknades furiren Carl Fred-rik Säfström konsekvent som ståndsperson, fastän han inte var indelt underofficer, utan en vanlig roteantagen soldat som av någon anledning befordrats.330 En furir var dock en furir, och skulle som sådan behandlas.331
4.4 Bönder
I motsats till de välbetitlade ståndspersonerna stod alltså vid periodens början den stora massan av obetitlad allmoge.332 Eftersom husförhörslängderna är uppställda by för by och hushåll för hushåll, och husbondeparet alltid står överst på den sida eller det stycke som behandlar det aktuella hushållet, torde det för den bokförande prästen inte ha funnits någon anledning att specificera bondens roll. Det sparsamma titelbru-ket signalerar att bonden ansågs höra ihop med sin gård; han kunde skrivas utan instruerande titel, för han var bunden till gården och hans varande var meningslöst utan den gård han var placerad i. Hemman och jordnatur hörde samman med gården, inte med husbonden eller någon annan människa, så därför skildes inte ens torparen i titulatur från bonden. Ett fåtal bönder hade positionstitlar, men bara sådana som kan härledas från lokala förtroendeuppdrag, kapital som var starkt förknippade med bondeståndet.333 Då rörde det sig ju om funktioner utanför gården, och titeln hade ett syfte.
Bondeståndets titelmässiga anonymitet försvann under den gustavianska tiden. I husförhörsboken för Badelunda socken 1777−1785 är även allmogen registrerad med positionstitlar, i de flesta besuttna fall ”Bonden”. Att döma av stil och disposit-ion har titlarna skrivits in efter att boken påbörjats.334 Bondetitulerandet fortsätter i efterföljande husförhörsböcker, men i förkortad form. Brottet är viktigt. De enskilda bönderna lyftes fram från en anonym massa genom att tillerkännas en individuell roll. Att vara bonde ska knappast ses som en specialisering, men det faktum att
330 Se bilaga 3.
331 Furirer var underofficerare. Wirilander menar dock att furirer i Sverige, till skillnad från i Finland, inte räknades som ståndspersoner, eftersom de inte var diskvalificerade från bonde-ståndet vid riksdagarna. Wirilander 1982, s. 84.
332 Motsvarande skillnad uppmärksammas av Aronsson i att bönder först på 1800-talet fram-ställdes individuellt i sockenstämmoprotokoll, något som ståndspersonerna gjort långt innan.
Aronsson 1992, s. 165, 237.
333 Se kapitel 8.
334 Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:3, husförhörslängd 1777−1785, t. ex. s. 45. Där står
”Bonden Sven Hult” med titeln i annan stil än namnet och dessutom lite inklämt. Längre ner på sidan står hans efterträdare, ”Bonden Jan Jansson”, med enhetlig stil. Skiftet skedde 1780, och Jan fick alltså sin titel när han kom. Det är därför troligt att Sven fått sin titel senast 1780.
97 denna egenskap ändå är angiven säger någonting. Den enskilde bonden framträder mer som individ och som näringsidkare, och avståndet mot de obesuttna markeras genom att dessa bar andra titlar. I åtta av de nio socknarna i urvalet inträffade brottet före 1795. Något mönster ifråga om sockentyp och tidpunkt går inte att se. Den enda avvikelsen är Skultuna socken, i vilken brottet inte inträffade förrän omkring 1810.335 Möjligen beror detta på att Skultunajorden till så stor del ingick i gods − Skultuna bruks och Uppsala universitets −, och att Skultunas allmoge därför hade större förutsättningar än andra socknars att betraktas som en anonym massa av mest legobönder.336 När bondetitulaturen slog igenom i husförhörslängderna användes oftast just titeln bonde, annars även titlar kopplade till särskilda jordnaturer, exem-pelvis ”FrälseBonden”337, ”Rusthållaren”338 och ”SkatteBonden”339. I Badelunda förekommer ”Skattemannen” som alternativ till skattebonde.340 Rusthållartiteln skil-jer sig i viss mån från de övriga, eftersom den inte innehåller ordet bonde eller något annat med allmogen förknippat, och eftersom det bakomliggande kapitalet lika lite som annan besittningsrätt till jord var förbehållen bondeståndet.341 Titeln förekom-mer emellertid bara i brist på bättre positionstitel, vilket medför att bärarna var bön-der eller, i enstaka fall, ståndspersoner som inte hade kapital nog att göra anspråk på annan titel. Att rusthållartiteln föredrogs framför exempelvis skattebonde, skulle kunna bero på att rusthåll i fredstid inte var särskilt tyngda av utlagor, och att titeln därmed signalerade högre ekonomiskt kapital. Det finns uppgifter som tyder på att rusthåll förknippades med bättre ställning än andra bönder.342 Med tanke på titelns tendenser till neutralitet ifråga om skillnaden bonde−ståndsperson torde det inte vara någon slump att det var just bland rusthållarna som de första exemplen på jordbru-kare som ibland framställdes som bönder, ibland som ståndspersoner, framträdde.
Jag återkommer till detta fenomen.
Bondetiteln är egentligen den enda i materialet som uttryckligen anknyter till fyrståndslärans terminologi. Den försvann i princip helt från materialet vid 1800-talets mitt och ersattes av de positionstitlar som angav den ägorättsliga ställningen till jorden. Bönder angavs konsekvent utan manligt statusepitet men, i förekom-mande fall, med det kvinnliga hustru. Statusepiteten herr, fru och madame kombine-rades i mycket liten utsträckning med någon av de positionstitlar som var vanliga inom bondeståndet. Första gången det skedde var 1810, när ”Nämdem”
335 I Badelunda och Svedvi skedde brottet under sent 1770-tal, i Hubbo och Rytterne under tidigt 1780-tal, i Irsta omkring 1790, i Barkarö, Dingtuna och Säby omkring 1795. Husför-hörslängder för Västeråsbygden 1770−1820 (se bilaga 1).
336 Mantals- och taxeringslängder för Skultuna 1780−1810 (se bilaga 1).
337 Irsta kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:7, husförhörslängd 1796−1805, s. 38.
338 Badelunda kyrkoarkiv, vol. AI:5, husförhörslängd 1796−1805, s. 34.
339 Irsta kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:7, husförhörslängd 1796−1805, s. 1.
340 Se t. ex.: Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:9, husförhörslängd 1816−1825, s. 82.
341 Backlund 1993, s. 95.
342 Olsson 1948, s. 109−110. Backlund 1993, s. 86f. Ryman 2002, s. 293. Ulväng 2004, s. 187.
98
mannen) Erik Norberg avgavs som gift med ”Hustru Fru” Ulrika Hanck343 I Eriks och Ulrikas fall kan skillnaden i titulatur parterna emellan med största sannolikhet härledas från det faktum att Ulrika var prästdotter, medan Erik fram till sitt giftermål med henne 1810 inte hade visat minsta lilla tecken på att vara annat än bonde.344 År 1840 skrevs rusthållaränkan Christina Forsling i Åkesta, Skultuna socken, som i sin makes livstid skrivits med hustrutitel, som ”Enkefru”.345 Hushållet i Åkesta tycks generellt sett ha varit ståndsmässigt, med tanke på att man länge inhyste minst en
”Demoiselle”.346 Fallen Forkesta, Tibble och Åkesta är centrala för undersökningen, eftersom de visar gränsfall, där olika status blandats. Vad som låg bakom denna ambivalens i titulaturen är med nödvändighet en av de viktigaste sakerna att reda ut i denna avhandling.347