Ställningstagandet att den sociala stratifiering som människor faktiskt kategoriserar efter är viktigare än en på teoretisk grund konstruerad sådan, gör att jag ansluter mig mer till de yngre språk- och konsumtionsströmningarna än till weberianerna. Mitt fokus på den enskilda individen istället för på den offentliga retoriken gör dock att jag måste ta vägar som också kan ta hänsyn till de materiella förutsättningarna och, framför allt, till relationen mellan individ och förutsättningar. Därför strukturerar jag undersökningen utifrån den franske sociologen Pierre Bourdieus idéer om förhållan-det mellan människan och hennes omgivning. Bourdieus begreppsapparat är inte tänkt att fungera abstrakt, det vill säga för sig självt, utan är anpassad för att sättas in i ett konkret sammanhang, som på så vis sorteras på ett sätt som gör analyser frukt-bara.106 Nedanstående redogörelse är därför endast introducerande.
Bourdieu kritiserar Webers fasta uppdelning i stånd och klass och menar att kul-turell och materiell ställning kan mätas på samma sätt.107 Med kapital avser Bour-dieu människans eller gruppens olika slags tillgångar: examenstitlar, vänner, kun-skap, sångtalang, joggingskor, rösträtt, mittbena.108 Med fält avses sammanhanget man verkar i, ett sammanhang som avgränsas och får sin mening utifrån att olika kapital har olika värde på olika fält.109 I ett politiskt val har rösträtten stort värde, medan joggingskorna inte är lika väsentliga. Man kan också tänka sig att vännerna har betydelse, särskilt om de också har rösträtt. Om just denna röstande församling är svag för skönsång och lättövertalad med en liten serenad, så har även sång-talangen ett högt värde. Allt detta medan joggingskorna och mittbenan tiger still. På festen efteråt, när det ska raggas, är det genast mittbenan och joggingskorna som spelar roll, om nu dessa attribut skulle locka. Det kapital som spelar roll inom ett visst fält är inom detta fält symboliskt.110
Grundidén i den del av Bourdieus sociologi som jag relaterar till, är att männi-skans frihet att tänka, tycka och bete sig är starkt begränsad, enligt en viss princip.
Idén bottnar i Bourdieus strävan efter att ge en förklaring till vissa empiriskt iakt-tagna regelbundenheter, exempelvis att arbetarklassbarn som vuxit upp vanligen skaffar arbetarklassjobb.111 Principen är att människans erfarenheter av omgivningen
− det må vara kapital eller annat − lagras i henne och bidrar till vad Bourdieu kallar
106 Donald Broady, ”Kapital, habitus och fält. Några nyckelbegrepp i Pierre Bourdieus socio-logi”, opublicerad arbetsrapport (Stockholm: UHÄ, 1989), s. 3.
107 Holgersson 2011, s. 30−31.
108 Ulver-Sneistrup 2012, s. 31. Robert Moore, ”Capital”, i Pierre Bourdieu. Key concepts, red. Michael Grenfell (Abingdon: Routledge, 2014), s. 101f.
109 Pierre Bourdieu, ”Några egenskaper hos fälten” [Quelques propriétés des champs, 1980], i Texter om de intellektuella, övers. Mats Rosengren (Stockholm: B. Östlings bokförlag, 1992), s. 43.
110 Broady 1989, s. 7ff. Ulver-Sneistrup 2012, s. 31.
111 Karl Maton, ”Habitus”, i Pierre Bourdieu. Key concepts, red. Michael Grenfell (Abingdon:
Routledge, 2014), s. 50.
33 habitus.112 Habitus är Bourdieus beteckning för den aspekt av människan som upp-fattar och agerar gentemot omgivningen utifrån sina erfarenheter av den, och på så vis utökar dessa erfarenheter. Bourdieu kallar det ”history turned into nature”.113 Jag tolkar det som att begreppet kan användas som redskap för att uppmärksamma män-niskans omedvetna kategoriserande utifrån sina erfarenheter av det som kategorise-ras. Handlingsutrymmet är begränsat till vad människan genom erfarenheter har begrepp om. Räknar man social stratifiering som någonting subjektivt uppfattat så är det alltså en effekt av habitus. Med detta följer att förändring av stratifiering bara kan åstadkommas genom påverkan från omgivningen, men att denna påverkan är beroende av habitus såtillvida att det människan inte begriper heller inte kan på-verka. Omgivningens roll i förändringen av social stratifiering är alltså indirekt, eftersom stratifiering är en effekt av habitus, som i sin tur kan, men inte måste, på-verkas av omgivningen.114 Habitus har alltså en central plats i den här teorin. Jag hävdar emellertid att det måste ses just som teori, som ett abstrakt forskningsred-skap. Habitus är inte en del av hjärnan som kan kartläggas empiriskt. Snarare är det forskarens tolkade bild av den subjektiva uppfattningen, baserad på vad dess kvarle-vor säger om den. Det innebär alltså att habitus är ett redskap för att förstå källan, inte vice versa. Med andra ord: Habitus är inte ett anspråk på att veta hur sedan länge döda människor tänkte, utan snarare synsättet att slumpen inte existerar, det vill säga att varje liten mänsklig handling som källmaterialet upplyser om tyder på saker, medvetna eller omedvetna, hos och för den som utfört den.115
Omgivningens påverkan på habitus sker alltså genom att habitus hanterar omgiv-ningen. När habitus konfronteras med omgivningen, som kan vara ett annat aktivt habitus eller ickemänsklig företeelse, inträffar ett av två möjliga scenarion: Det första scenariot inträffar om erfarenheterna är någorlunda kompatibla med habitus.
Då läggs de till högen och återskapar − bekräftar − habitus. I den mån de tillför ny information, vilket de rimligen alltid gör, ändrar de också lite på habitus, men bara lite, för om erfarenheten avviker för mycket från världsbilden så inträffar det andra möjliga scenariot. Detta innebär att människan inte kan ta till sig det, och habitus påverkas inte. På så vis utvecklas habitus med nödvändighet mycket sakta.116 Trög-rörligheten i habitus är en av kärnpunkterna för den här undersökningen, eftersom den tillåter ståndet att överleva i ett individualiserat samhälle. Bourdieu menar att
112 Om habitus, se: Pierre Bourdieu, Outline of a theory of practice [Esquisse d’une théorie de la pratique, précédé de trois études d’ethnologie kabyle, 1972], övers. Richard Nice (Cam-bridge: Cambridge University Press, 1977), s. 78ff. Cristina Costa & Mark Murphy, ”Bour-dieu and the application of habitus across the social sciences”, i Bour”Bour-dieu, habitus and social research. The art of application, red. Cristina Costa & Mark Murphy (Basingstroke: Palgrave Macmillan, 2015), s. 3f.
113 Bourdieu 1977, s. 78.
114 Jfr: Bourdieu 1977, s. 78. Broady 1989, s. 20f.
115 Jfr: Bourdieu 1977, s. 78−79.
116 Donald Broady, Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin (Stockholm: HLS, 1990), s. 225, 231.
34
habitus ofta överlever det som format det.117 Han kan därmed knytas till Mousnier, som resonerar likadant ifråga om ståndssamhället.118 Reglerna för konfrontation mellan habitus och omgivning medför dessutom att habitus i stora drag kan betraktas som ett kollektivt fenomen; ju mer en människa interagerar med andra människor, desto större är chansen att habitus är detsamma. Detta är emellertid endast ett sanno-likt utfall, inte en premiss; det är viktigt att vara öppen för möjligheten att olika uppfattningar om social stratifiering kan florera inom samma fält.
Den endast indirekta relationen mellan yttre påverkan på habitus och direkt resul-tat av habitus är det som gör Bourdieus begreppsapparat lämplig för denna under-sökning. I min mening är den i princip densamma som relationen mellan objektivt och subjektivt, mellan det oberoende och det uppfattade. Jag vill poängtera att jag inte på något vis ser det objektiva som viktigare än det subjektiva. Snarare är det så att jag med objektivt menar att en enskild yttre omständighet på en grundläggande nivå alltid är densamma, och att fördelningen i olika uppfattningar av det sker på subjektiv nivå. Habitus är det som tillerkänner en yttre omständighet värde i ett sammanhang, det vill säga det som gör ett kapital symboliskt inom ett visst fält, men det är också det som avgör följderna av att detta kapital är symboliskt.119 Förutsätt-ningen ger en trovärdig förklaring till hur det kan komma sig att uppfattFörutsätt-ningen om en viss social status kan, men inte måste, härledas ur ett visst kapital.
För att kunna infria syftet med föreliggande undersökning applicerar jag på detta sätt Bourdieus begreppsapparat på fenomenet social stratifiering. Jag använder ter-men social stratifiering för att beteckna det subjektiva, något som kan analyseras utifrån kvarlevor som säger något om människors uppfattning om sig själva och varandra. Individens position i en stratifiering kallar jag social status. Gruppens kallar jag socialt strata. Relationen mellan kapital och social status exemplifieras i det följande med kyrkoherden Harald och hans församlingsbo Carl.
Låt säga att Harald möter Carl vid husförhöret. Harald tillskriver Carl en viss social status, till exempel genom att säga ”du är bonde”.
Carls objektiva tillgångar, exempelvis det faktum att han har en bondgård och en universitetsutbildning, är hans kapital.
När Harald hävdar att Carl är bonde tänker han på att Carl har en bondgård, men inte på att Carl också har en utbildning. Bondgården är ett symboliskt kapital, men utbildningen är inte det.
Nu vill Carl bygga ett nytt bostadshus på sin gård, det vill säga införskaffa ett nytt kapital. Han är då bunden av krav som ställs på honom av både de kapital han redan har och den sociala status han tillskrivits. Carl kan, till
117 Broady 1990, s. 231.
118 Mousnier 1973, s. 24.
119 Jag har inte funnit några tydliga belägg på att Bourdieu någonsin talar om ickesymboliskt kapital, men med tanke på att det som gör kapitalet symboliskt är beroende av fältet, vilket kapitalet i sig inte är, anser jag det ändå vara ett rimligt sätt att resonera.
35 exempel, bygga ett ståtligt bostadshus så länge han har råd att betala det, och så länge Harald tycker att det passar sig för en bonde. Råd har han, men han bygger inte huset jätteståtligt, för just i det här fallet passar det sig inte för en bonde.
Att Haralds åsikt om Carl väger så tungt kan visserligen bero på att han är kyrkoherde, och därför har viss pondus, men framför allt beror det på att alla andra i lokalsamhället tycker likadant, inklusive Carl. Att det är så be-ror på att olika människor ständigt konfronteras med varandra och att habi-tus på så vis förr eller senare alltid anpassas efter omgivningen.
Med det här resonemanget skulle Carls sociala status inte förändras, utan alla skulle bara få sin bild av honom bekräftad hela tiden. Men det finns ändå sätt som förändring kan ske på. Låt säga att Harald skulle läsa en bok som handlar om hur bra det är med utbildning. Insikten öppnar upp hans habitus för att omvärdera Carls status, och vid nästa husförhör yttras frasen
”du är ståndsperson”. Om Harald har pondus nog för att sprida det nya syn-sättet på Carl, och om omgivningen är mottaglig för den, så börjar alla se Carl som ståndsperson istället. Om inte, så kommer Harald förr eller senare gå tillbaka till sitt gamla synsätt.
Detta sätt att betrakta social stratifiering på menar jag medför en särskild syn på källmaterialet som kvarleva av konsensus. Källan ifråga skulle kunna vara den hus-förhörslängd där Harald vid Carls namn infogat titeln ”bonde”. Denna titel är då per definition en kvarleva av konsensus, eftersom avvikande meningar antingen påver-kat kvarlevan, påverpåver-kats av den, eller aldrig mött kvarlevans författare och därmed inte kan sägas vara en del av fältet, det vill säga är en del av det begränsade samhälle inom vilket konsensus har sin funktion. Resultatet av mötet blir med nödvändighet ett vinnande sätt att se på den aktuella frågan, ett sätt som antingen är en kompro-miss mellan båda parter, eller som är den ena partens helt, eftersom den andra inte förstår den. Lite som evolutionen, i det att alla möjligheter finns, men att det bara är en som är väsentlig. Med detta som premiss löser jag ett centralt dilemma i den här undersökningen, nämligen frågan om vilken människas uppfattning om ståndstillhö-righet som är väsentlig. Istället för att försöka konstruera ett medel- eller typvärde kan jag fokusera på den uppfattning som förmedlas av källan. Den uppfattningen är nämligen den mest väsentliga − den förmedlas och bidrar till den historiska utveck-lingen −, och dessutom är det den enda vi kan komma åt.
Min användning av Bourdieus begreppsapparat är strikt definierande. Det är ett sätt för mig att på ett begripligt sätt dels kunna förklara varför samma egenskaper inte alltid föranledde samma status, dels kunna poängtera att denna status måste vara subjektiv, om än kollektiv. Jag definierar ståndssamhällets upplösning som en för-ändring i social stratifiering, och social stratifiering som en process som verkar på subjektiv nivå och som indirekt påverkas av och påverkar objektiva kapital och den subjektiva uppfattningen av dem som inom det aktuella fältet symboliska eller inte.
För att ta reda på hur och hur länge förmoderna drag förekom i den sociala
stratifie-36
ringen, är det alltså nödvändigt att undersöka såväl kapital som social status, och försöka kartlägga de väsentliga sambanden dem emellan. Genom att göra detta kan jag potentiellt sett visa vilka kapital som var symboliska i vilka fält och vid vilken tid, och på så vis se vilka mekanismer som låg bakom ståndssamhällets upplösning.