Det finns en väl etablerad bild inom forskningen av ståndsmässigt kontra allmoge-mässigt namnskick. Den säger i huvudsak att allmogen fram till 1800-talets början bar patronymika och gav sina barn ett förnamn var, för att sedan gradvis anamma ståndspersonernas bruk att anta tillnamn och ge sina barn flera förnamn.732 Inom
731 Dagboksinlägg 27/10 1826, i Prosten Muncktells dagbok 3 1995, s. 281.
732 Carlsson 1971, s. 18−20. Hanssen 1977, s. 412. Gadd 1996, s. 294−295. Arne Jarrick &
Johan Söderberg, ”Namnskick och individualisering i Stockholm under 1700-talet”, i
Männi-186
historieforskningen behandlas namnskick vanligen i artiklar eller kapitel, snarare än med hela monografier.733 För de stora undersökningarna står språkvetarna, som när det kommer till frågan om social skiktning är starkt inspirerade av ståndsindelning-en.734
Begreppet förnamn är problematiskt, men väl förankrat i forskningstraditionen.735 Själva termen är i viss mån missvisande, eftersom det som avses inte nödvändigtvis står före andra namn.736 Jag ägnar inte denna namntyp någon vidare uppmärksamhet, utan nöjer mig med att konstatera att förnamn under hela den berörda perioden torde ha haft ungefär samma funktion som idag. Begreppet tillnamn är desto mer väsent-ligt. Det har flera etablerade omfång, och definieras därför ofta i anslutning till att det används. Tvistefrågan är ifall patronymikon och gårdsnamn ska räknas som tillnamn eller inte. Det handlar oavsett alltid om personnamn som används utöver förnamnet.737 Jag räknar hädanefter inte in patronymika och gårdsnamn i tillnamns-begreppet.Släktnamn är den typ av tillnamn som går i arv.738 Denna typ kom, inte minst i och med den första namnlagen, mer och mer att dominera tillnamnsbestån-det, för att i namnlagen av år 1982 institutionaliseras i efternamnet.739 Den exakta definitionen av släktnamnsbegreppet är omstridd, men jag tolkar tidigare forskning som att det råder konsensus kring att det är ett krav att det är ett tillnamn som antas av eller tillskrivs en bärare just för att han eller hon är släkt med någon tidigare bä-rare.740 Patronymikon handlar också om släktskap, men på ett annat sätt: Det bygger skovärdet och makten. Om civiliseringsprocessen i Stockholm 1600−1850, red. Arne Jarrick
& Johan Söderberg (Stockholm: Stockholmia, 2001), s. 134. Sjöberg 2002, s. 165. Under karolinsk tid var det rentav ett önskemål från prästerskapets sida att hålla på denna distinktion mellan olika strata. Jarrick & Söderberg 2001, s. 137.
733 T. ex.: Jarrick & Söderberg 2001. Andersson 2009, s. 203−207.
734 Märit Frändén, ”Att blotta vem jag är”. Släktnamnsskick och släktnamnsbyten hos samer i Sverige 1920−2009 (Uppsala: Institutionen för Nordiska språk, 2010), s. 25.
735 Gudrun Utterström, Släktnamn. Tillkomst och spridning i norrländska städer (Umeå:
Skytteanska samfundet (distr.), 1985), s. 11−12.
736 John Kousgård Sørensen, ”Tilnavne og slægtsnavne. Et diskussionsoplæg”, i Binamn och släktnamn. Avgränsning och ursprung, red. Thorsten Andersson (Uppsala: Nordiska samar-betskommittén för namnforskning, 1974), s. 115.
737 Se t. ex.: Utterström 1985, s. 11. Eva Brylla, ”Svenskt tillnamnsskick i kvinnoperspektiv”, i Personnamn och social identitet, red. Thorsten Andersson, Eva Brylla & Anita Jacobson-Widding (Stockholm: Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien, 1998), s. 229.
Marianne Blomqvist, Från tillnamn till släktnamn i österbottnisk allmogemiljö (Vasa:
Svensk-Österbottniska samfundet, 1988), s. 23−24. Gudrun Utterström, ”Släktnamn och social identitet − en studie i svensk ståndscirkulation”, i Personnamn och social identitet, red.
Thorsten Andersson, Eva Brylla & Anita Jacobson-Widding (Stockholm: Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien, 1998), s. 260. Ryman 2002, s. 16−7.
738 Med ”går i arv” avses naturligtvis inte att den första bäraren måste dö innan den andra kan få namnet, utan snarare att namnet mer eller mindre per automatik ges till bärarens barn.
739 Eva Brylla, Andersson, Pettersson, Lundström och ... Beachman. Om nordiska efternamn i sin europeiska omgivning (Uppsala: Bombus, 2009), s. 8−10.
740 Jfr t. ex.: Utteström 1976, s. 7ff. Blomqvist 1988, s. 22.
187 på att bäraren bär sin fars namn i genetivform med bestämning av huruvida det är en son eller dotter, exempelvis Andersson och Andersdotter. Under framför allt 1800-talets slut stelnade nästan alla patronymika och gjordes om till släktnamn, och där-med tillnamn, men där-med samma lydelse som de hade haft som patronymika. Kvinnor kunde då ändra ändelsen i sitt patronymikon från -dotter till -son.741 Den annars oförändrade lydelsen gör det mycket svårt att avgöra huruvida ett specifikt namn var stelnat, och om det ens skett medvetet vid ett visst tillfälle. Gårdsnamnet är ett ort-namn som lagts till personort-namnen för att visa koppling till orten ifråga.742 Dess ställning som personnamn är ifrågasatt.743
I städerna slog tillnamnen igenom redan på 1600- och 1700-talen.744 Språkveta-ren Lennart Ryman menar att ståndspersonernas namnskick på landsbygden snarast ska ses i ljuset av detta.745 Språkvetaren Gudrun Utterström lägger fokus vid till-namnets sociala betydelse, men betonar även vikten av geografisk rörlighet. Den som kom till ett nytt ställe behövde ett sätt att identifieras på.746 Tillnamnen slog då ut gårdsnamnen, som saknade funktion där ingen kände till gården.747 ”I ett statiskt agrarsamhälle” fanns inget behov av ett sådant ersättande.748 Inom landsbygdens allmoge var tillnamn vanligare hos de obesuttna än hos bönderna. Utterström förkla-rar detta med att det var ett sätt för egendomslösa att höja sin status, för att öka sina chanser i livet.749 Ryman anknyter till detta, men menar samtidigt att de obesuttna genom sin rotlöshet hade lättare att identifiera sig med de släktnamnsbärande stads-borna.750 Arne Jarrick och Johan Söderberg menar att tillnamnsbruk och annat diffe-rentierat namnskick är en fråga om individualisering.751 De förkastar inte bilden av att tillnamn var förknippat med ståndsmässighet, men nedtonar den i ljuset av att det inte kostade pengar att ta ett namn, och att det skedde eftersom många lägre ställda härmade de högre ställda.752
Tillnamnens utformning följde till stor del färdiga mallar. Stelnat patronymikon är en sådan mall. En annan är en- eller tvåledat borgerligt tillnamn, ofta bildat av naturnamn, t. ex. Lind och Engström. De tvåledade ökade i popularitet under 1600-
741 Brylla 1998, s. 236.
742 Inger Larsson, ”Gårdsnamnen i Dalarna − ett inhemskt släktnamnsskick”, i Personnamn och social identitet, red. Thorsten Andersson, Eva Brylla & Anita Jacobson-Widding (Stock-holm: Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien, 1998), s. 196.
743 Jfr: Blomqvist 1988, s. 25f.
744 Gudrun Utterström, Tillnamn i den karolinska tidens Stockholm (Umeå: Umeå universi-tetsbibliotek, 1976), s. 40. Jarrick & Söderberg 2001, s. 131. Utterström noterar ett samband mellan antagandet av tillnamn och erhållandet av burskap. Utterström 1985, s. 38.
745 Ryman 2002, s. 293.
746 Utterström 1998, s. 260, 271.
747 Jarrick & Söderberg 2001, s. 114.
748 Utterström 1998, s. 260.
749 Utterström 1998, s. 273.
750 Ryman 2002, s. 293.
751 Jarrick & Söderberg 2001, s. 136.
752 Jarrick & Söderberg 2001, s. 113, 137.
188
och 1700-talen.753 En tredje mall är lärda namn, inspirerade av latinet och grekiskan, exempelvis Burselius och Lidenius, med franskklingande avledningar som Bursell och Lidén. Såväl borgerliga som lärda namn anknöt ofta till ett ortnamn, t. ex. nam-net på den ursprunglige nämnbärarens hemsocken.754
7.2 Metod
Jag ser på tillnamnet som ett kapital, och ägnar detta kapitel åt att visa i vilken mån det var symboliskt för skapandet av distinktionen mellan bönder och ståndspersoner.
I Sverige har namn i regel antagits av, snarare än tillskrivits, bäraren.755 Jag hävdar att tillnamn antas, eller åtminstone tas ställning till, av alla sina bärare, alltså att släktnamn aldrig ärvs utan vidare. Därmed måste tillnamn dessutom ses som uttryck för habitus, alltså antagna när − och endast när − ett antagande går i linje med jord-brukarens sociala status.
Jag grundar detta på flera saker. Den viktigaste är att släktnamn definieras som personnamn. Det är ett namn som släktmedlemmen bär, inte släkten i sig. Namn på släkter, som de kända ”Forstenasläkten” och ”Oxenstierna af Södermöre”, är inte släktnamn, eftersom medlemmarna hette andra saker, i nämnda fall bland annat Lennart Torstensson respektive Axel Oxenstierna. Det är då ”Torstensson”, i detta fall ett tidigt exempel på stelnat patronymikon, och ”Oxenstierna” som är släktnam-nen. Denna koppling till personen medför per definition att släktnamnet måste vara något för bäraren att, medvetet eller omedvetet, ta ställning till. Ställningstagandet har även empirisk grund, i det att barn i åtminstone Västeråsbygden nästan aldrig skrevs med tillnamn så länge de fanns i hemmet, något som rimligen föranletts av att de i den situationen − vare sig vid upprättandet av källorna eller i livet i övrigt − knappast behövde kunna identifieras i större grupper, eftersom de i alla sammanhang representerades av någon annan.756 Att släktnamn inte bars förrän det var nödvändigt torde ha skapat bättre möjligheter för att själv bestämma namn. Ett viktigt undantag från denna regel gäller adelsfamiljer, där släktnamnet redan på 1700-talet kunde anges för barn i husförhörslängderna.757 Detta kan ha sin förklaring i att släktnamnet hade en mer formell ställning inom adeln, och ansågs höra ihop med ståndstillhörig-heten.758
753 Utterström 1985, s. 37. Jarrick & Söderberg 2001, s. 132.
754 Utterström 1985, s. 47f.
755 Ryman 2002, s. 45.
756 Husförhörs- och mantalslängder för Västeråsbygden 1780−1900 (se bilaga 1), T. ex. bond-sonen Carl Carlsson i Vändle, som skrevs med patronymikon sedan han återvänt från dräng-tjänst. Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:13b, husförhörslängd 1805−1814, s. 489.
757 T. ex. familjen Frankenheim på Bysingsberg. Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:11b, husförhörslängd 1785−1794, s. 227.
758 Jfr: Söderberg 1956, s. 189. Norrby 2005, s. 36.
189 Som källmaterial används alla de handlingar som studeras i andra sammanhang.
Mångfalden av källor är viktig, eftersom kulturen kunde variera mellan olika källor i när tillnamn användes och inte.759 Jag tar i källstudierna hänsyn till hur namnet är bildat, i vilka sammanhang det förekommer samt hur det relaterar till patronymikon och gårdsnamn.