Att studera placeringen i kyrkbänkar i syfte att förstå social kategorisering är ingen ny metod, men ganska sparsamt utnyttjad.603 Senast gjordes det av historikerna Lars Edgren och Peter Ullgren, men det hittills största och viktigaste arbetet genomfördes vid 1900-talets mitt av religionssociologen Berndt Gustafsson.604 Att referera till Gustafsson lämpar sig väl för denna avhandling, eftersom han kan sägas se kyrk-bänksplaceringen som ett förmodernt synsätt som länge överlevde moderniseringen.
Det rör sig här om ett ganska gammalt instrument för kyrklig ordning, och dess sociala konsekvenser för tiden efter 1800-talets mitt är helt beroende av dess traditionella uppläggning [...]605
Edgren ser för bänkfördelningen i 1700-talets Malmö en tydlig skillnad mellan tre olika skikt: ståndspersoner, hantverkare och övriga.606 De två första grupperna var stadens fullvärdiga medborgare, och distinktionen mellan dem visar tydlig analogi med den mellan ståndspersoner och bönder som studeras i denna avhandling. I Malmö var kyrkplatserna kopplade till personer, inte till gårdar. Ett sådant system torde ha varit nödvändigt i en stad, eftersom borgares antal, till skillnad från
603 Lars Edgren, ”Kyrkbänkar och begravningsplatser”, i Arbetarhistoria 2008:3−4, s 32.
604 Edgren 2008. Ullgren 2009, s. 110ff. Berndt Gustafsson, Kyrkoliv och samhällsklass i Sverige omkring 1880. En kyrkohistorisk-sociologisk undersökning (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1950).
605 Gustafsson 1950, s. 36.
606 Edgren 2008, s. 35.
158
ders, inte var direkt beroende av gårdarnas antal, utan kunde ökas så länge konkur-renterna medgav det.607
På landsbygden gjorde det fasta antalet hemman det möjligt att istället fördela bänkplatserna efter dessa.608 Hemman kunde visserligen delas i fler, men det är möj-ligt att det sammantagna antalet människor då förväntades vara ungefär detsamma, eftersom jordmängden i stort sett var det. Gustafsson visar att fördelning efter hem-man under 1600-talet och första halvan av 1700-talet var vanligare än efter exem-pelvis by, och kopplar detta till att underhållsskyldigheten gentemot kyrkan bestäm-des efter mantal.609 Under 1700-talets andra hälft blev delning efter by vanligare än vad det dittills varit.610 Gustafsson lägger större fokus på skillnader mellan besuttna och obesuttna än på skillnaden mellan allmoge och ståndspersoner, men konstaterar att sistnämnda skillnad ägde bestånd även efter att fördelningen efter gårdar kring periodens slut avskaffats.611
Gustafsson lägger fokus på spridningen av bänkdelning, det vill säga fördelning efter gård eller person, kontra fribänkar, det vill säga fri placering. Med ett urval på närmare 50 % av kyrkorna visar han att bänkdelning dominerade i Västerås stift under 1800-talets andra hälft. Kring Västerås är det i urvalet bara Sevalla kyrka som hade fri placering.612 I vissa kyrkor ägdes bänkarna av de sittande, i andra kollektivt genom kyrkan.613 Ägoförhållandena påverkade finansieringen, vilket i sin tur påver-kar tillgången på källmaterial.
Bänklängder tycks inte ha varit något som ständigt uppdaterades, utan de fast-slogs en gång och ersattes inte med en ny förrän detta av någon anledning var nöd-vändigt. De antogs av sockenstämman. Frågan torde ha varit mycket viktig, sett till att kyrkobesöket var det tillfälle i veckan då socknens invånare möttes och manife-sterade sin ställning, och fördelningen av platser i rummet för detta tillfälle var per-manent. Lokalhistorikern Stig Rydeman skriver om en tvist om första bänkraden i Näshults kyrka som pågick i tio år vid 1700-talets mitt, en strid som av allt att döma enbart handlade om status. Det som är intressant här är också just att det är gårdens status, snarare än innehavarens, som är det väsentliga.
Herr kapten Michaëlis gör härvid sin förklaring, att Kullebo säteri alltid haft främsta stolen, och förmenar därtill så mycket mera vara berättigad som Kul-lebo förre possessoren ansenligt kyrkan påkostat och givit hela altartavlan.614
607 Se även: Gustafsson 1950, s. 168−169. Berndt Gustafsson, ”Bänkar och bänkuthyrning i Karlshamns nya kyrka”, i Blekingeboken 1950 (Karlskrona: Blekinge hembygdsförbunds förlag, 1950), s. 161−172.
608 Gustafsson 1950, s. 46. Stig Rydeman, Bänkstriden i Näshults kyrka. En märklig 1700-talsprocess (Linköping: eget förlag, 1980).
609 Gustafsson 1950, s. 45−46.
610 Gustafsson 1950, s. 51.
611 Gustafsson 1950, s. 104−105.
612 Gustafsson 1950, s. 98−99.
613 Gustafsson 1950, s. 44−46.
614 Efter: Rydeman 1980, s. 13, ur Östra härads tingsrätt, sommartinget 1733.
159 Förra ägarens insatser ackumulerades alltså i gården. Gåvorna gjordes av gården snarare än av den människa som råkade inneha den just då; alternativt gav förra ägaren genom sina handlingar en glans åt gården som Michaëlis i sin egenskap av gårdens innehavare förtjänade att ta del av. Församlingen motsatte sig kaptenens krav genom att ta upp frågan om ståndsmässig bebyggelse.
Sedan lås sålunda är bliven föreslagen har välbemälte herr kapten några dagar därefter även väl låtit sätta lås för berörda stol, vilket oss samtliga mycket un-derligt och sällsamt förekommer, helst mer välbemälte herr kapten tagit sig mera stolrum än honom med rätta tillkommer alldenstund herr kaptenen för säteri rusthållet Kullebo ej mera byggt och vid byggnaden kostnad gjort än vi andra i proportion för ett hemman.615
Även här är det tydligt att det är gården, snarare än innehavaren, som står i centrum.
Det är visserligen fråga om vad kapten Michaëlis hade byggt och inte, men det är troligare att detta syftar till bestämmelsen att ett säteri ska vara ståndsmässigt byggt, än att särskilda krav skulle ha ställts på att bränna resurser, oavsett om det behövs eller inte. Gustafsson problematiserar inte begrepp som herrskap och herrgård. Att de generellt sett associerades till de främsta platserna i kyrkan är tydligt, men huruvida mantalet som delningsgrund var viktig även för dem framgår inte.
I Västeråsbygden hade de förnämsta gårdarna de främsta bänkarna. Detta är i sig inte anmärkningsvärt. Vad som istället är värt att lägga fokus på är att det i såväl Näshult som Västeråsbygden finns en tydlig gräns mellan två grupper av gårdar: I varje kyrka var de första raderna på båda sidorna av mittgången − fördelningen mellan sidorna gjordes efter kön − förbehållna ett fåtal specifika gårdar, medan det i resten av raderna fanns en tydlig likvärdighet mellan resten av gårdarna. Ofta var de senare raderna fördelade efter hur gårdarna låg rent geografiskt. I Näshult hade man lottat.616
Distinktionen mellan framträdande gårdar och gårdar i mängden är i Västerås-bygden synlig redan i en av de äldsta längderna, Skultunas från 1623. Där framställs första bänken på manssidan som något särskilt, utanför resten av bänkarna. Den omtalas explicit som målad, och ska rymma dels gäster, dels husbonden i ”Väster Slagåla gården”.617 Slagåla − idag Slagårda − räknades då till Skultuna, men redan 1754 till Lillhärads socken i kyrkligt hänseende.618 Byns båda gårdar fick säterifrihet
615 Efter: Rydeman 1980, s. 18, upprop 22/5 1738.
616 Rydeman 1980. Se t. ex.: ”Bänkdelnings-Längd uti Dingtuna Kyrka”, 1817, i Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. JI:3, skrivelser 1753−1872. Se även avsnitt 9.2. Bänklängd 19/5 1754, i Rytterne kyrkoarkiv (ULA), vol. KI:1a, sockenstämmoprotokoll 1754−1817. Bänklängder 1623, 1676 och 1677, i Skultuna kyrkoarkiv (ULA), vol. C:1, protokoll m.m. 1622−1754.
Bänkdelningsprotokoll, 1778, i Skultuna kyrkoarkiv (ULA), vol. KI:2, sockenstämmoproto-koll och handlingar 1773−1811. Bänkdelning 1767, i Säby kyrkoarkiv (ULA), vol. JI:1, pro-tokoll m.m. 1727−1803.
617 Bänklängd 1623, i Skultuna kyrkoarkiv (ULA), vol. C:1, protokoll m.m. 1622−1754.
618 Grau 1904, s. 229.
160
på 1640-talet, men den hade alltså redan 20 år tidigare haft viss status.619 Skultuna bruk fick på 1670-talet platser på läktaren, men ägarinnan, och därmed hennes sä-tesgård Hägervallen, första raden på kvinnosidan.620
I Stora Rytterns bänklängd från 1754 hade socknens tre säterier de nybyggda platserna längst fram i kyrkan på såväl mans- som kvinnosidan. Att säterifriheten åtminstone officiellt motiverat detta antyds av att alla tre benämns ”sätesgård”. På manssidan följde först en biskopsbänk, sedan en bänk för häradshövdingen − han hade sitt boställe i Åsby i Stora Ryttern − och för gäster. På raden därefter placera-des, som slutliga representanter för de särbehandlade gårdarna, ”Giresta hr auditören Wallentein, Gårdesta hr secr Dahlström, hr insp Arhusius”. På kvinnosidan var ord-ningen ungefär densamma: biskopsbänk saknades, häradshövdingebostället och gäster hade istället den första efter säterierna, Giresta och Gårdesta den andra och prästboställena den tredje.621 Arhusius, Dahlström och Wallentein var visserligen ståndspersoner, men det finns ändå anledning att tro att platserna snarare gällde gårdarna. Det tydligaste tecknet på detta framträder i jämförelsen mellan Arhusius och ”hr insp Flygare i Horn”. Båda var högre tjänstemän vid Strömsholm, och hade i sina respektive löner gårdar i Gårdesta och Horn som boställen. Gårdestabostället var emellertid kronofogdeboställe, bebyggt med stor manbyggnad och placerat täm-ligen fritt från resten av byn, medan Hornsbostället var länsmansboställe, knapert byggt och beläget mitt i byn.622 Flygare satt därför på åttonde bänken, bland bönder.
Dahlströms gård i Gårdesta hade också stor manbyggnad, och kunde sannolikt för-väntas tillhöra ståndspersoner även framöver. Den inte bara tillhörde ståndspersoner, utan var anpassad för ståndspersoner.623 Om Wallenteins gård har inga sådana upp-gifter hittats. Bänklängden av år 1754 visar alltså att ickesäterier med högt symbo-liskt kapital kunde få en god placering, men inte en lika god som säterierna.
Säby sockens bänklängd från 1767 är den första bevarade som visar hur man möjliggjorde för ståndspersoner vars gårdar inte ägde status nog att framhävas fram-för andra, att ändå få bra platser. Det adligt ägda och bebodda Mölntorp behöll fram-första raden på manssidan, som den haft redan 1738, men följdes nu i bänken bakom av
619 Erixon 1921, s. 535.
620 Bänklängder 1676 och 1677, i Skultuna kyrkoarkiv (ULA), vol. C:1, protokoll m.m.
1622−1754.
621 Bänklängd 19/5 1754, i Rytterne kyrkoarkiv (ULA), vol. KI:1a, sockenstämmoprotokoll 1754−1817.
622 Laga husesyn på Gårdesta, 29/7−30/7 1751, i Länsstyrelsens i Västmanlands arkiv (ULA), landskontoret, vol. GVIe:2, Handlingar rörande civila boställen 1700−1809. Ekonomisk besiktning över Horn, 29/7 1760, i Länsstyrelsens i Västmanlands arkiv (ULA), landskon-toret, vol. GVIe:2, Handlingar rörande civila boställen 1700−1809. Karta över byn Gårdesta, 1820 (efter äldre förlaga), i Lantmäterimyndighetens i Västmanlands län arkiv (VSA), handl.
19-RYT-769, reproducerad av Lantmäteriet på: etjanster.lantmateriet.se/historiskakartor.
Karta över byn Löpdal, 1727, i Lantmäterimyndighetens i Västmanlands län arkiv (VSA), handl. 19-SÄB-19, reproducerad av Lantmäteriet på: etjanster.lantmateriet.se/historiskakartor.
623 Gården bytte senare namn till Lagersberg och finns med i flera ortsbeskrivningar. Se bi-laga 5. Wrangel 1886, s. 186−188.
161 prästerskapet och ”twenne rum åt hwardere ståndsperson på LandtJägare Bostället och Sörgården i Löpdahl”.624 Bostället i Löpdal kunde visserligen, såsom varande just ett boställe, förväntas inhysa ståndspersoner framöver, men sett till att den sak-nade all annan tillstymmelse till symboliskt kapital är det inte förvånande att lantjä-garens landbo i förekommande fall inte hade rätt till denna plats. Samma sak gäller Sörgården. Gårdens enda symboliska kapital var att den ägdes och beboddes av en fältväbel, men om en bonde i framtiden skulle komma att ta över den, skulle allt sådant kapital vara borta och platsen i kyrkan likaså. En fältväbel må ha haft viss social status, men eftersom denna status inte var stor nog att ta sig uttryck i exem-pelvis uppförandet av en mer påkostad manbyggnad, var det ingen status gården kunde ackumulera.625
Det som hände i Säby 1767 är viktigt eftersom det på ett konkret sätt visade lo-kalsamhället att en gårds status inte är en direkt avspegling av dess ägares. Några decennier senare anammades idén av andra socknar. Dingtuna kyrkas bänklängd av år 1817 visar att bänkarna var fördelade efter rote − grupper av byar −, med undan-tag av första raden, som tillägnades fyra gårdar av olika rotar. Dessa fyra gårdar var socknens största brukningsenheter − dessutom i princip lika stora626 −, de var alla försedda med stora manbyggnader, och de hade alla under lång tid tillhört adeln.627 Två av dem var säterier, det ena anslaget till ryttmästarboställe.628 Vid den här tiden fanns det emellertid fler ståndspersoner i Dingtuna än vad dessa fyra gårdar rymde.
Till skillnad från hur problemet löstes i Säby använde man i Dingtuna läktaren.
Uti Bänkarne No 1 på Manns och Qvinnsidorne af Läcktaren är af församling-en rum beviljade för Herr Gustaf Odelberg, HofrättsNotariförsamling-en Karlsson på Lo-spånga, Herr Olof Forssling på Eke och N:Man Eric Norberg i Forkesta med deras Hustrur; Men dessa rum åtfölja likväl icke deras ägande Hemman, utan äga endast personerna för sin tid att dem begagna.629
624 Bänkdelning 1767, i Säby kyrkoarkiv (ULA), vol. JI:1, protokoll m.m. 1727−1803.
625 Mantalslängder för Säby 1795−1810 (se bilaga 1).
626 1810 taxerades de till vardera 6 000 riksdaler och var därmed de enda gårdarna med högre taxeringsvärde än Prästgårdens 5 000. Taxeringslängd för Dingtuna 1811, 11/3 1811, i Läns-styrelsens i Västmanlands län arkiv (ULA), landskontoret, vol. EIc:167, verifikationer för 1811 års landsbok.
627 Brandförsäkring nr 07936, 20/10 1810, i Brandförsäkringsverkets arkiv (Cnh), brandför-säkringar 1782−1930, reproducerade av SVAR. Syn över Hallsta 28/7 1834, i Länsstyrelsens för Västmanlands län arkiv (ULA), landskontoret, vol. GVIcc:1, handlingar rörande Livrege-mentets grenadjärskårs boställen, 1800-talet. ”Dingtuna socken. Kulturhistorisk byggnadsin-ventering i Västerås kommun”, opublicerad arbetsrapport (Västerås: 1978), s. 16, 23, 41. Grau 1904, s. 265. Stig Rudberg, Rut Eriksson & Paul Larsson, Dingtuna Sockenbok (Västerås:
1992), s. 104f, 127ff.
628 Grau 1904, s. 265.
629 ”Bänkdelnings-Längd uti Dingtuna Kyrka”, 1817, i Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. JI:3, skrivelser 1753−1872. Se även avsnitt 9.2.
162
Genom att använda läktaren kunde alla ståndspersoner få sin beskärda del av upp-märksamheten, utan att bänkdelningen måste göras om varje gång någon flyttade.
Effekten av detta blev, vad gårdars status anbelangar, att nybildade gårdar som ifråga om symboliskt kapital var fullt jämförbara med ickesäterierna Bysingsberg och Stockumla ändå inte lyftes fram. Annars hade kanske exempelvis gården Lo-spånga, som på senare år samlat ihop en gedigen uppsättning kapital, kunnat få en bättre plats.630 Ifråga om placering i kyrkan fick alltså gårdens ancienntitet i prakti-ken stor betydelse. Metoden att sätta gårdarnas med lägre status ståndspersoner på läktaren brukades från 1778 även i Skultuna. Där hade överstebostället Frövi jämte bruksägaren de främsta platserna, medan exempelvis jägeribostället i byn Forsby inte framhävdes. Vid tidpunkten för bänkdelningens upprättande innehades Fors-bygården av en baron, som därför hade första parkett på läktaren.631 I Svedvi beslu-tades 1806 att läktaren, som av sammanhanget att döma tycks ha varit- ny eller åt-minstone omgjord, i första hand skulle delas mellan ”Wahlsta ägaren, Hallsta ägaren och Hr Odelberg i Skählby jämte kyrkovärden Isac Erson dersamastädes”, som då avstod sina gamla platser längst fram i kyrkan.632 Uppräkningen visar två saker: För det första lyftes Valsta och Hallsta fram som gårdar, medan Odelberg och kyrkvär-den lyftes fram som människor. För det andra dras vid ordet ”jämte” en gräns mellan ståndsmässig och allmogemässig status.633
Eftersom Västeråsbygdens bänklängder bevarats endast sporadiskt är det svårt att veta vilka andra gårdar som lyftes fram, och lika svårt att säga hur länge ett känt framlyftande bestod. Det material som finns bevarat lyfter i princip fram samma gårdar som ortsbeskrivningarna, men lämnar av förklarliga skäl yngre herrgårdar därhän. Förutom säterierna är det gårdar som Bysingsberg och Stockumla i Ding-tuna, herrgårdar som bildats kort efter att nybildning av säterier förbjudits, som lyfts fram. I och med att gårdar som först under 1800-talet visade tendenser på stånds-mässig status inte lyftes fram i bänklängderna, kan försvinnandet av distinktionen mellan allmogemässiga och ståndsmässiga gårdar inte skönjas i detta källmaterial.
På personnivå är distinktionen, det vill säga då mellan bonde och ståndsperson, emellertid desto tydligare, eftersom ståndspersoner som satt på någon gård som inte medförde ståndsmässig placering, ännu i början av 1800-talet gavs personliga, ståndsmässiga platser på läktaren.
630 Om Lospånga, se: Larson 1962, s. 12f.
631 Bänkdelningsprotokoll, 1778, i Skultuna kyrkoarkiv (ULA), vol. KI:2, sockenstämmopro-tokoll och handlingar 1773−1811.
632 Sockenstämmoprotokoll, 20/7 1806, i Hallstahammars kyrkoarkiv (ULA), vol. B:1, proto-koll m.m. 1803−1842.
633 Jag återkommer nedan till Gustav Odelberg och hans sociala status, som tog olika uttryck vid olika tillfällen.
163