Populationen utgörs av sammanlagt 4 615 jordbrukare, tätgruppen av 418 av dessa.
Av jordbrukarna i tätgruppen är 96 stycken vad jag kallar dubbletter, det vill säga jordbrukare vid ett senare nedslag som finns med redan vid ett tidigare. Antalet unika jordbrukare i tätgruppen är alltså 310. Denna kvot (knappt 76,4 %) går inte att rakt av applicera på hela populationen, eftersom ett oräknat antal av tätgruppens jordbrukare vid vissa nedslag är med i populationen men inte i tätgruppen. Antalet unika jordbrukare i populationen är alltså sannolikt mindre än 76,4 % av 4 615, det vill säga mindre än 3 526.
Eftersom jordbrukaren här används som en enhet vid ett specifikt nedslag i tid, motsvarande en viss husbonde i ett visst hushåll, är det naturligtvis problematiskt att tala om dubbletter. I statistiska sammanhang räknar jag därför dubbletterna som unika, särskilt som de egenskaper hos dem jag studerar ibland varierar över tid. I
188 I Västeråsbygden utgjorde socknarna ständigt egna pastorat, med två undantag: Lilla Ryt-tern var innan sammanslagningen av socknarna annex till Stora RytRyt-tern, och Hubbo blev mot under 1800-talets andra hälft annex till grannsocknen Tillberga. I Lilla Ryttern fanns varken kyrkoherde- eller komministerboställe. I Hubbo omvandlades kyrkoherdebostället till kommi-nisterboställe. Mantals- och taxeringslängder för Hubbo och Rytterne 1780−1900 (se bi-laga 1). Kempe m. fl. 1915, s. 70.
189 Jan Christensen, för att ta ett exempel, använder för ett givet år värdet 10 000 riksdaler som urvalsgräns, vilket gör att det blir en väldig skillnad mellan 10 100 och 9 900. Hans period är dock väldigt kort, så problemet är inte stort just där. Christensen 1997, s. 108.
190 Om inget annat anges bygger de anförda siffrorna på: Mantals- och taxeringslängder för Västeråsbygden 1780−1900 (se bilaga 1).
55 andra delar av avhandlingen har dubbletterna en funktion, och då definieras jordbru-karen som det gifta paret. Änkor, för att ta ett exempel, betraktas då som en förläng-ning av samma jordbrukare som sina avlidna män. Utifrån detta kan konstareras att, av 310 jordbrukare i tätgruppen under perioden, 238 satt över ett enda nedslag, 54 över två, 15 över tre och tre jordbrukare över fyra nedslag. Dubbletterna inom tät-gruppen var något fler under 1800-talets andra hälft, vilket tyder på mer stabila för-hållanden för större jordbrukare under denna tid, både ifråga om att bruka mycket jord och ifråga om att bo kvar i bygden.
Antalet jordbrukare i Västeråsbygden sjönk markant under den studerade 120-årsperioden, något som främst under 1800-talets första hälft präglade Mälardalen generellt, till skillnad från resten av Sverige, där antalet ökade.191 Gadd förklarar detta med att gårdar sammanslogs, vilket ju säger sig självt, eftersom hemmantalet inte minskade, men även med att godsen övergick från landbosystem till stordrift.192 Att så var fallet även i Västeråsbygden återkommer jag till i kapitel 6. Under 1800-talet blev det dessutom vanligare att bonddöttrar och -söner sökte sig utanför jord-bruket, något som innebar att hemmansklyvningarna blev färre.193 Mellan 1885 och 1900 ökade, som jag påpekar ovan, åter antalet jordbruk i Västeråsbygden, eftersom enstaka gårdar splittrades i en mängd egnahem.
191 Gadd 2000, s. 205f.
192 Gadd 2000, s. 206, 214f.
193 Gadd 2000, s. 206.
0 100 200 300 400 500 600 700 800
1780 1795 1810 1825 1840 1855 1870 1885 1900
Jordbrukare i populationen Jordbrukare i tätgruppen
Diagram 1 Jordbrukare i Västeråsbygden 1780−1900. Som jordbrukare räknas husbönder med nyttjanderätt till mantassatt jord. Till tätgruppen räknas jordbrukare vars mantalssatta jord motsvarar värdet av prästgårdsmedianen eller mer. Källa:
Mantals- och taxeringslängder för Västeråsbygden 1780−1900 (se bilaga 1).
56
Att redogöra för antalet jordbrukare är, även för det enskilda nedslaget inte helt oproblematiskt. Felmarginalerna är mycket små, men de finns. Ett problem genere-ras av hälftenbruket, eftersom det i de tidiga mantalslängderna kan vara svårt att skilja denna legoform från en jämlik uppdelning mellan två jordbrukare. Jag räknar ingen som hälftenbrukare som inte angetts som sådan. Ett annat, inte lika omfattande problem, uppstår i kategoriseringen av de fall hushållsmodellen inte följdes, exem-pelvis när det fanns flera husbönder.194
När det kommer till just hushållsmodellen förekommer perioden igenom många avvikelser. Den vanligaste var att en änka fungerade som husbonde. Även jordbru-kande änklingar förekom, men eftersom dessa inte specifikt angivits som änklingar i mantalslängden har jag inga kvantitativa uppgifter för detta, utan kan bara säga att det för tätgruppen förekom ett par gånger per nedslag och nästan uteslutande ifråga om ståndspersoner. Att ståndspersoner i mindre utsträckning än bönder höll sig till hushållsmodellen kan förklaras med att de inte sysslade med kroppsarbete, och där-för höll tjänstefolk även där-för husmorssysslan.195 Att änkor fungerade som husbönder skedde sällan mer än för ett nedslag i taget, vilket tyder på att det sannolikt rörde sig om tillfälliga lösningar, alltså inför generationsskifte eller omgifte. Antalet jordbru-kande änkor låg nästan ständigt mellan 20 och 30, med sjönk inför de båda sista nedslagen till 17 och slutligen 16.196 Minskningen mot periodens slut torde kunna förklaras med det ökade antalet jordbrukande dödsbon. Ett jordbrukande dödsbo var ett hushåll utan husbonde, det vill säga en avvikelse från hushållsmodellen. Det är därför föga förvånande att detta fenomen ökade med åren, i takt med att modellen förlorade sitt fäste som självklarhet.197 Det tidigaste exemplet på jordbrukande dödsbo är, liksom flera av de senare, en adelsfamilj på en större gård, vilket rimligen kan förklaras med att det ändå inte var familjen som ledde arbetet på gården.198
I sällsynta fall fungerade ogifta män eller kvinnor som jordbrukare. Precis som för jordbrukande änklingar har jag inte kunnat se i vilken utsträckning ogifta män förekom som jordbrukare, annat än att det inom tätgruppen uteslutande var fråga om ståndspersoner. Ogifta kvinnor förekommer vid sju tillfällen, tämligen jämnt fördelat över perioden. Av dessa var fyra, vilket är oproportionerlig många, ståndspersoner
194 1780 brukade länsmannen Gustav Roberg och hans son Erik August Roberg jord tillsam-mans. 1885 fanns två sambrukande brödrapar i bygden, 1900 likaså. 1900 brukade en Gustav Carlsson i Fälvi jord tillsammans med sina barn. 1900 brukade Lars Johan Hårleman gården Lunda tillsammans med en utanför Västeråsbygden boende major. Eftersom de senare fallen snarare tyder på hushållssystemets än den sammanhängande gårdens upplösning, räknar jag alla dessa parkonstellationer som vardera en jordbrukare. Som husbonde räknar jag den som står överst i husförhörslängden.
195 Wirilander 1982, s. 51.
196 År 1840 uppgick dock antalet jordbrukande änkor till 38.
197 Den största ökningen skedde mellan sex stycken år 1840 och 16 stycken år 1855.
198 Så var fallet vid exempelvis herrgården Bysingsberg i Dingtuna 1780 och herrgården Gäddeholm i Irsta 1840.
57 med relativt hög ställning.199 Den rimligaste förklaringen torde vara samma som för dödsbon, det vill säga att dessa kvinnor hade tjänstefolk för de flesta praktiska upp-gifterna, och att husbondesysslan därför snarare var en formalitet än en sysselsätt-ning.
Vid elva tillfällen förekom det att gifta kvinnor hade nyttjanderätten till gårdar.
Detta ska inte sammanblandas med den i forskningen grundligt studerade kvinnliga äganderätten, utan kan i flera fall motiveras på andra sätt.200 Av dessa elva var endast två verksamma efter 1810, och då tidigast 1885. Förklaringarna varierade: Kristina Holms i Skysta make var länsman och bodde på sitt boställe medan Kristina skötte parets egen gård.201 Stina Olsdotters i Furby make satt på fästning.202 Adelsdamen Dygdig Stackelberg hade flyttat till sin gård Amsta efter sin skilsmässa.203 Eva Holmstedts, som tillhörde den senare generationen, make hade gått i konkurs 1879, varvid gården Lagersberg gått på exekutiv auktion och ropats in av Herman Fredrik Casparsson på Stockumla i Dingtuna; Casparsson hade sedan skänkt gården till Eva, mot att hon skulle rå om den utan sin makes inblandning.204 Vad gäller de övriga gifta kvinnliga jordbrukarna ger husförhörslängderna inga ledtrådar till hur de ham-nat i denna situation.205 Möjligen kan det ha varit så att männen i dessa fall av olika
199 Hur jag bedömt vilka som ska räknas som ståndspersoner framgår i avsnitt 4.11 nedan. Eva Stina Unge var sannolikt syster till en adelsman, Marianne Mörner var själv adlig, Anna Maria Schenström var dotter till en kornett, Renata Dufva var dotter till en inspektor i gifte med en grevinna. Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:21a, husförhörslängd 1886−1896, s.
188. Irsta kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:5b, husförhörslängd 1775−1785, s. 336. Säby kyrkoar-kiv (ULA), vol. AI:3, husförhörslängd 1775−1794, s. 41. Gabriel Anrep, Svenska adelns ättar-taflor, bd 2 (Stockholm: P. A. Norstedt & söner, 1861), s. 952. Gabriel Anrep, Svenska adelns ättar-taflor, bd 4 (Stockholm. 1864), s. 502. Karl A. K:son Leijonhufvud, Ny svensk släktbok (Stockholm: Norstedt, 1906), s. 140. Elisabeth Westerdahl, ”Ullvi gård i Irsta”, opublicerad uppsats (odat., tillgänglig via Irsta hembygdsförening), s. 4.
200 Kvinnlig äganderätt till jord studeras i bl. a.: Holmlund 2007. Martin Dackling, Släktgår-dens uppkomst. Jord och marknad i Skaraborg 1845−1945 (Göteborg: Institutionen för histo-riska studier, Göteborgs universitet, 2013).
201 Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:3, husförhörslängd 1777−1785, s. 104. Irsta kyrko-arkiv (ULA), vol. AI:5a, husförhörslängd 1775−1785, s. 1.
202 Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:6, husförhörslängd 1806−1813, s. 24.
203 Hallstahammars kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:6, husförhörslängd 1805−1816, s. 59. Gabriel Anrep, Svenska adelns ättar-taflor, bd 3 (Stockholm: 1862), s. 360.
204 Handlingar rörande Johan Vilhelm Holmstedts konkurs, i Snevringe häradsrätts arkiv (ULA), vol. FIV:26, konkursakter 1879. Ett rykte i bygden gjorde gällande att en av Eva Holmstedts döttrar, som hade annan hårfärg än sina syskon, egentligen skulle ha varit dotter till Casparsson och inte till Evas man, och att det var detta som föranlett Casparssons giv-mildhet gentemot familjen. Muntl. uppg.: Birgit Olsson, Rytterne.
205 Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:3, husförhörslängd 1777−1785, s. 52. Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:6, husförhörslängd 1806−1813, s. 22. Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AII:1, församlingsbok 1895−1907, s. 260. Hallstahammars kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:5, husförhörslängd 1795−1805, s. 185. Rytterne kyrkoarkiv (ULA), vol. AIa:7, hus-förhörslängd för Stora Ryttern 1810−1822, s. 135. Säby kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:4,
husför-58
anledningar varit befriade från personskatter. I ett sådant läge skulle det inte vara märkligt att hustrun registrerades på husbondens plats, fastän hon i praktiken inte var husbonde. Detta skulle i så fall också kunna tjäna som förklaring till varför fallen är så tätt samlade till periodens början; rutinerna för mantalsskrivningen kan ha ändrats därefter.
Det fanns perioden igenom ett antal jordbrukare som brukade jord i Västeråsbyg-den men som bodde någon annanstans. Dessa är i regel inte medräknade i populat-ionen. Det finns emellertid några få exempel på sådana som jag ändå väljer att in-kludera, nämligen de som visserligen var mantalsskrivna utanför bygden, men vars verksamhet organiserades inom den. Denna situation uppstår då och då ifråga om de stora godsen. Det var, främst vid periodens början, inte ovanligt att gods brukades av aristokrater som var mantalsskrivna i Stockholm.206 Dessa godsherrar hade alltid inspektor och behövde knappast ta aktiv del i verksamheten, men i detta skilde de sig inte från sina i bygden mantalsskrivna gelikar. De har alltså räknats med i popu-lationen, eftersom deras verksamhet inte bedrevs utsocknes ifrån. Dessutom torde de ibland ha vistats på sina huvudgårdar, fastän de inte var skrivna där.207 Liknande situationer uppstod när juridiska personer vid 1800-talets mitt började fungera som jordbrukare, även då naturligtvis med inspektorer på plats.208 Hallstahammars bruk var först ut, senare som aktiebolag, och följdes av aktiebolagen för Skultuna och Mölntorps bruk samt Bultfabriks AB i Hallstahammar. 1885 arrenderades militiebo-stället Östjädra i Dingtuna socken av den lokala fattigvårdsstyrelsen, och sköttes av anställda.209 1885 angavs två konkursmassor som brukare av jord, men i dessa fall räknar jag männen bakom konkurserna som husbönder.210
hörslängd 1795−1809, s. 95. Säby kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:5, husförhörslängd 1810−1820, s. 21.
206 Fredrik Adolf Ulrik Cronstedt, för att ta ett exempel, var godsherre på Fullerö i Barkarö socken vid periodens början, men 1780 bosatt i Stockholm. Samme Cronstedt var 1795 istället bosatt i Gävle, eftersom han hade blivit utnämnd till landshövding där. Mantalslängder, 5/10 1780 och 20/11 1795, i: Kammararkivet (ULA), mantalslängder för Västmanlands län, repro-ducerade av SVAR.
207 Jfr: Aronsson 1992, s. 55.
208 Jag räknar dem till populationen i de fall de varit tydligt etablerade i en viss socken, vilket är fallet med bruksbolagen. Ett exempel på motsatsen är Snevringe härads skjutsbolag, som 1885 stod för nyttjanderätten till den egna gården i byn Vallby i Svedvi socken. Husför-hörslängden ger inga ledtrådar om huruvida denna gård alls brukades. Hallstahammars kyrko-arkiv (ULA), vol. AI:14a, husförhörslängd 1885−1894, s. 64.
209 Dingtuna kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:20, husförhörslängd 1876−1886, s. 623−627. Man-talslängd, 21/11 1885, i: Häradsskrivarens i Västerås fögderi arkiv (ULA), vol. F Iab:14 Ding-tuna.
210 Mantalslängd, 19/11 1885, i: Häradsskrivarens i Västerås fögderi arkiv (ULA), vol. FIaa:1 Irsta. Mantalslängd, 23/11 1885, i: Häradsskrivarens i Västerås fögderi arkiv (ULA), vol. FIaa:1 Ryttern.
59