Lokalstudien är en tämligen vanlig metod inom historieforskningen, inte minst inom agrarhistoria. Metoden är flitigt diskuterad, både ifråga om vad den egentligen inne-bär och huruvida den är relevant.150 För min del är det, menar jag, en nödvändighet att undersöka ett lokalsamhälle, eftersom syftet med undersökningen är att ta reda på i vilken mån individen förhöll sig till föreställningar om kollektiv i det sociala
148 Jfr dock: Perlestam 1998, s. 24. Med nyttjanderätten till hemmanet följde inte nödvändigt-vis rättigheter och skyldigheter vid sidan av produktionen. Se t. ex. Malmström 2006, s. 70.
149 Ingers 1949, s. 207.
150 Peter Aronsson, Bönder gör politik. Det lokala självstyret som social arena i tre smålands-socknar, 1680−1850 (Lund: Lund University Press, 1992), s. 10−16. Rosén 1994, s. 33−35.
Örjan Simonson, Den lokala scenen. Torstuna socken som lokalsamhälle under 1600-talet (Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 1999), särskilt s. 23ff.
45 ståndssamhället, och individen är en lokal företeelse. Sten Carlsson fokuserar visser-ligen på individuella avvikelser från dessa kollektiv, i en undersökningen som spän-ner över hela riket och ser till regionala skillnader, men detta gör han med byte av kollektiv i fokus, inte kollektivets styrka hos individen. Tvärtom antyder han att ståndsindelningens gränsfall inte kan nås utan djupdykningar i lokalsamhället.151
Vid avgränsningen av lokalsamhälle finns det en fördel att hålla samman sock-nar, eftersom en stor del potentiellt källmaterial är organiserat efter socken.152 Jag har valt att studera nio socknar kring Västerås och i den här avhandlingen behandla dem tillsammans under namnet Västeråsbygden. Att jag valt just denna del av Sve-rige beror på två saker: För det första är det en del av Mälardalen. Denna region är särskilt lämplig för att studera relationen mellan bönder och ståndspersoner. Det är en jordbruksbygd, full av herresäten, med närhet till såväl huvudstad som bruks-bygd. För det andra är jag personligen, genom många års studier och ännu fler års vistelse, väl bevandrad i såväl källmaterial som plats.
Jag tar i den här undersökningen hänsyn till alla de tre viktiga samhällsformer där relationen mellan bönder och ståndspersoner kunnat lämna spår: den bondedomine-rade byn, det feodalt anknutna godset och det protoindustriella bruket.153 De nio socknarna representerar var och en någon av dessa idealtyper: tre huserade bruk, tre präglades av högadliga landbogods och tre saknade såväl bruk som gods och domi-nerades därför av självägande mindre jordbrukare. Byar fanns även under bruken och godsen, så den tredje sockentypen definieras därför snarare av avsaknad av bruk och gods, än av att byarna skulle vara fler där. En bärande tanke i valet av socknar är att de ska ligga nära varandra, så att behovet av att söka sig utanför populationen vid studier av sockenöverskridande relationer minimeras. Samtidigt måste socknarna vara representativa för de tre typerna, vilket skulle kunna tala emot en sådan närhet.
Lösningen är att låta Västerås stad vara navet i socknarnas inbördes närhet. De socknar som valts är helt enkelt de nio som ligger närmast stadens gränser och som samtidigt uppfyller sina respektive uppgifter. De tre närmast Västerås liggande socknarna − Lundby, Skerike och S:t Ilian − har diskvalificerats med anledning av stadsmiljöns förväntade starka påverkan på ägostruktur och annat. Staden värdesätts som folkmagnet i sammanhanget; en stad mellan två socknar minskar det sociala avståndet socknarna emellan, eftersom staden i många sammanhang var en plats landsbygdsbefolkningen hade större anledning att besöka än vad en annan del av landsbygden var. De flesta av de valda socknarna har en fördel i att de är relativt små.154 De valda godsdominerade socknarna är Barkarö, Irsta och Rytterne, alla symptomatiskt nog belägna vid Mälaren. Rytterne socken bildades 1819 i kyrkligt
151 Carlsson 1949, s. 10.
152 Lindström 2008, s. 27.
153 Dessa är de tre idealtyper som jämte kustsamhället och staden behandlas i etnologerna Mats Hellspongs och Orvar Löfgrens Land och stad. Genom att fånga in tre idealtyper räknar jag med att även stöta på gränsfall, såsom ensamgårdar. Land och stad 1994.
154 Den metod som presenteras i avsnitt 4.2.2 är säkrare ju mindre socknarna är.
46
och 1868 i kameralt hänseende genom sammanslagning av de båda socknarna Stora Ryttern och Lilla Ryttern.155 De bruksdominerade är Skultuna, Svedvi och Säby, med sina respektive bruk belägna vid åar med utlopp i Mälaren. De bruks- och gods-lösa socknarna är Badelunda, Dingtuna och Hubbo.
Sedan det empiriska arbetet tagit fart mot bakgrund av indelningen i sockentyper, har det visat sig att typerna inbördes är väldigt heterogena när det kommer till mång-falden av relevanta sociala kategorier. I relation till varandra ter sig socknarna sna-rare som ett kontinuum än som tre tydligt avgränsade grupper. Gods fanns i någon mån i alla socknar, om än inte i samma dominerande form som i Barkarö, Irsta och Rytterne. Skultuna bruk dominerade hela Skultuna socken ifråga om såväl jordinne-hav som folkmängd, medan Hallstahammars bruk var ett ganska blygsamt sådant och snarare ter sig som en institution bland institutioner i Svedvi socken än som samhällets nav. I Säby socken låg Mölntorps bruk nere under större delen av peri-oden och den protoindustriella verksamheten bestod bara i ett mindre sågverk.
155 Fredrik Ulrik Wrangel, Anteckningar om Rytterns socken (Stockholm: 1886), s. 3.
Figur 1. Västeråsbygden, tuschteckning av Johannes Eriksson, 2016.
47 Denna heterogenitet medför att sockentypindelningen inte kan användas kompara-tivt, utan bara tjänar som ett urvalskriterium som gör undersökningen relevant för alla Mälardalens förmoderna samhällsformer, frånsett staden. Vad gäller moderna samhällsformer hade järnvägen stor betydelse för samhällsstrukturen i främst Hubbo, men undersökningen berörs knappast av detta.156