Jordbrukaren urskiljs här alltså som den som ägde nyttjanderätten till jorden. Det fanns emellertid flera olika rättsliga relationer som människor kunde ha till jord, och dessa är viktiga att nämna, eftersom nyttjanderätten var direkt påverkad av dem och
157 Jfr: Olsson 1948, s. 99. Carlsson 1962, s. 90. Christensen 1997, s. 130−136.
158 Jfr: Olsson 1948, s. 97. Carlsson 1962, s. 88f. Christensen 1997, s. 107.
159 Gadd 1996, s. 288.
160 Se t. ex.: Lindström 2008, s. 68ff.
49 eftersom relationen rättigheterna emellan allmänt anses ha haft betydelse för den sociala stratifieringen av landsbygdens invånare, inte minst bönderna. En mängd forskning har producerats på området, och jag urskiljer två olika inriktningar: fokus på jordägandet och fokus på överskottet.
I framför allt yngre forskning bygger bilden av de olika relationerna på motsats-förhållandet äga−bruka. Jordbrukaren har nyttjanderätten, han brukar jorden, an-tingen eftersom han äger den och på så vis har företräde till brukandet, eller för att han lejer den av den som äger den. Denna grundläggande princip står i fokus för den tvärvetenskapliga antologin Att bruka men inte äga.161 Att principen − och inte minst termen äga − varit långt ifrån dominerande och självklar genom historien uppmärk-sammas väl, men det sker inom ramarna för principen, vilket gör att antologin som helhet i min mening inte gör den historiska utvecklingen rättvisa.162 Detta är heller inte syftet med boken; den nämnda principen är trots allt den som dominerar dagens syn på dessa förhållanden, och det är viljan att förstå just dagens situation som boken bygger på. Den bild som alltså förmedlas av nämnda antologi är emellertid vanligt förekommande även i rent historisk forskning. Den framträder tydligast i arbeten med kulturhistorisk inriktning och i arbeten som helt eller delvis behandlar 1800-talet.163Detta är inte förvånande. De flesta typer av källmaterial är bättre beva-rade ju yngre de är, och i dessa lägen är det inte orimligt att yngre terminologi och perspektiv används för att förstå den mer svårnådda äldre. En självklar utgångspunkt inom denna forskning att det är bättre att äga än att inte göra det.
I annan, ofta något äldre, forskning är förhållandet äga−bruka inte alls lika fram-trädande. Här är begrepp som produktionsmedel och överskott de som spelar roll.164 Den fördel som i tidigare nämnda arbeten tillskrivs jordägare är här förflyttad till ägaren av räntan, vanligen stora institutioner som kronan och adelsgodsen.165 Så länge grundskatten bestod existerade varje hemman på ett abstrakt plan i två nivåer, på så vis att varje geografisk fastighet rent juridiskt var två fastigheter, med samma ägovidd: jorden och räntan. Den som hade nyttjanderätten till jorden hade rätt att driva jordbruket, enligt vad jag redogör för i samband med definierandet av jordbru-karen. Den som innehade räntan hade rätt att årligen uppbära en i jordeboken fast-slagen summa pengar eller produkter från jorden. Lars Herlitz, som får säga vara en av perspektivets lärofäder, formulerar relationen mellan jord och ränta på ett pessim-istiskt sätt:
161 Att bruka men inte äga. Arrende och annan nyttjanderätt till mark i svenskt jordbruk från medeltid till idag, red. Anders Wästfelt (Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, 2014).
162 Se t. ex.: Anders Wästfelt, ”Arrende och annan nyttjanderätt till mark i lantbrukets histo-ria”, i Att bruka men inte äga 2014, s. 15.
163 Gadd 2000, s. 72. Morell 2001, s. 21ff. Malmström 2006, s. 55ff. Holmlund 2007, s. 49−51. I viss mån även: Winberg 1977, s. 42. Jfr: Lundmark 2006, s. 29−31.
164 Backlund 1993, s. 76ff. Thoré 2001.
165 Jfr: Carlsson 1949, s. 102ff.
50
Ränteägandet dominerade egendomsförhållandena. Att äga jord var väsentlig-en att äga ränta av jord. Att äga jord mväsentlig-en inte dess ränta var väsväsentlig-entligväsentlig-en att äga rätten att betala denna ränta.166
Det finns ett värde i båda perspektiven, men det förra är väsentligare för senare tid och det senare för äldre tid. I det förmoderna samhället hamnade överskottet av produktionen i stor utsträckning hos räntetagarna.167 Jordbrukarens ägorättsliga ställning till jorden framstår i ljuset av detta som mindre viktig, och någon klar upp-delning mellan att bruka egen och att bruka annans jord fanns inte.168 Jordens egen ställning, den så kallade jordnaturen, var mer relevant. Varje fastighet hade en viss jordnatur, som angav vem som var räntetagare och i viss mån vilka rättigheter ränte-givaren hade till jorden. Jag nämner ovan att en den nya syn på ägande som slog igenom under 1700-talets andra hälft medförde att jordbrukare satt tryggare på sin jord och därför hade större incitament till att förbättra den. Det som skedde var att förhållandet mellan räntetagare och räntegivare reglerades på ett sätt som gjorde att en större del av överskottet hamnade hos räntegivaren.169 På så vis övergick fokus från ränta och jordnatur till jordägande. Därmed inte sagt att ränta och jordnatur förlorade all sin funktion. De ägde bestånd perioden ut.170
Begreppet äganderätt har aldrig definierats i svensk lag.171 I princip kan jordä-gande betecknas som ett företräde till nyttjanderätten av jorden, och liknar på så vis besittningsrätten. Den som ägde besittningsrätten till jord ägde också nyttjanderät-ten, så länge han inte enligt lag eller kontrakt lejde ut den till någon annan på viss tid och mot viss ersättning.172 Såväl ränta som besittningsrätt var i regel köp- och sälj-bar. Rätten till ränta kunde fram till 1789 bara säljas inom adeln och bland ”både adelens vederlikar såväl som prästerskapet och bårgareståndet”.173 Jordnaturerna tog viss hänsyn till besittningsrätt, om än större till ränta. Skattejord kan definieras som jord vars besittningsrätt ägdes av en privatperson, men för vilken rätten till räntan tillhörde kronan. Ägdes besittningsrätten till räntan istället av en privatperson talade man om frälsejord, oavsett om det var samma person som ägde besittningsrätten till jorden eller inte. I de fall kronan ägde besittningsrätten både till ränta och jord var det fråga om kronojord. Detta är en förenklad förklaring. I själva verket talade man inte i termer av att kronan ägde besittningsrätt till jord, möjligen eftersom kronan i
166 Herlitz 1974, s. 154.
167 Gadd 2000, s. 14.
168 Aronsson 1992, s. 21.
169 Gadd 2000, s. 14.
170 ”Grundskatt”, i Nationalencyklopedin (NE), bd 8 (Höganäs: Bra böcker, 1992), s. 100−101.
171 Mauritz Bäärnhielm, ”Arrende och agrarpolitik i Sverige. En historisk översikt”, i Att bruka men inte äga 2014, s. 43.
172 Barthold Nyström, Beskrifning om Swenska Hemman (Stockholm 1806), s. 10.
173 Så stadgades i Ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723, 27§. Axel Bru-sewitz, Frihetstidens grundlagar och konstitutionella stadgar (Stockholm: Norstedt, 1916), s. 120−121.
51 sin egenskap av abstrakt överhet var oförmögen att i praktiken verka som jordbru-kare. Tvärtom användes begreppet besittningsrätt ibland även för brukare av krono-jord.174 Därför är det för periodens början mycket svårt att exakt definiera skillnaden mellan kronojord och skattejord.175 Kronorusthåll, som var en underkategori till kronojord, skilde sig inte från skatterusthåll på något annat sätt än att det vid något tillfälle helt enkelt fått denna stämpel.176 Den stora skillnaden mellan krono- och skattebönder − man talar ofta i termer av bönder när det handlar om dylika − upp-stod kring 1790, när skatteböndernas, men inte kronoböndernas, besittningsrätt bör-jade kallas äganderätt.177
Frälse, krono och skatte var de tre huvudsakliga jordnaturerna. Dessa delades i sin tur in i en mängd olika naturer, baserat på hur räntan var utformad och ifall lagen stipulerade någonting särskilt om besittningsrätten. Jag ser ingen anledning att här redogöra för alla typer, utan nöjer mig med att säga något om de jordnaturer som präglade Västeråsbygden. Skattejorden var fördelad i underkategorier utifrån hur kronan organiserade sin besittningsrätt till räntan. Enligt indelningsverket från 1600-talets slut gick räntan från vissa gårdar direkt till vissa statstjänstemän, eller till andra gårdar, som understöd för extra tunga förpliktelser. De sistnämnda utgjorde egna kategorier: gästgiverier och rusthåll. I besittningsrätten till jorden vid gästgive-rier ingick att ombesörja inkvartering och hästskjuts av förbiresande. I motsvarande för rusthåll ingick att underhålla en menig militär med full mundering, i Västerås-bygden en ryttare fram till 1791, därefter en grenadjär. Gästgiverier och rusthåll hade i stor utsträckning även förekommit på kronojord, men den mesta av denna jord hade skatteköpts − jordbrukaren hade betalat en avgift för att jordnaturen skulle bytas − redan före 1780. Av resterande kronogårdar var nästan alla antingen bostäl-len eller akademigårdar. Bostälbostäl-len var kronogårdar vars besittningsrätt av kronan anslagits till lön för en viss tjänst. Besittningsrätten gick alltså inte i arv, utan följde ämbetet. Akademigårdar var sådana gårdar vars besittningsrätt förvaltades av Upp-sala universitet. Av frälsegårdarna var rent frälse vanligast. Det innebar att besitt-ningsrätten till såväl jord som ränta tillhörde samma privatperson. Den andra varian-ten som förekom i Västeråsbygden var skattefrälse, jord som tidigare varit skattejord men där kronan överlåtit rätten till räntan på en annan privatperson än den som ägde besittningsrätten till jorden. I vanliga fall innebar detta att en bonde ägde besittnings-rätten till jorden och betalade räntan till en adlig godsherre, men i princip skulle det, åtminstone efter 1789, kunna ha varit tvärtom. Till det rena frälset räknades den sista viktiga, dock kanske viktigaste av alla, kategorierna, nämligen säterierna. Att äga besittningsrätten till säterijord var fördelaktigt såtillvida att man inte bara dessutom ägde rätten till räntan, utan att man också var befriad från en mängd andra
174 Thoré 2001, s. 43, 78ff.
175 Herlitz menar att skillnaden snarast låg i reglerna kring eventuell avhysning av nyttjande-rättsinnehavaren. Herlitz 1974, s. 29.
176 Nyström 1806, s. 116.
177 Bäärnhielm 2014, s. 43. Jfr: Lundmark 2006, s. 30.
52
ser gentemot kronan som var lagd på jorden. Säterifrihet lades på adliga huvudgår-dar under 1500- och 1600-talet. 1810 upphävdes adelns ensamrätt till att äga säte-rier.178
Det fanns fler jordnaturer i Västeråsbygden under perioden än de här nämnda, men att beskriva dem bidrar inte till denna undersökning. Gården Hagbyholm i Irsta ska dock nämnas, eftersom dess mer eller mindre unika jordnatur belyser komplexi-teten i systemet: Räntan från Hagbyholm finansierade studenter vid Uppsala univer-sitet. Såväl jord som ränta ägdes av stipendiefonden, medan en något lösare besitt-ningsrätt till jorden innehades av en ”kurator”. Kuratelet var ärftligt och kuratorn fungerade därför i praktiken som jordägare.179