Jordbrukarens bakgrund, hans erfarenheter från tiden innan han studeras, har kom-mit i skymundan i forskningen, om man jämför med den uppmärksamhet som istäl-let riktas åt agrart kopplade skillnader: jordstorlek, jordnatur, förhållande till jor-den.438 Detta fokus är naturligt, sett till att undersökningarna ifråga oftast rör sam-manhang där det är den ekonomiska och därmed politiska förmågan som spelar roll.
Undantaget är Peter Olausson, som i sin undersökning av vad han kallar storbönder ägnar avsnitt åt dessas ”socioekonomiska ursprung”, ett ursprung som sällan visar på annat än allmogemässiga kapital.439 Sture Martinius behandlar i Peasant destinies förhållandet mellan jordbruk och bakgrund i motsatt riktning: Istället för att utgå från jordbrukare och söka deras bakgrund, utgår han från människors bakgrund i jordbruk och söker deras framtid.440
Vidgas perspektivet till att omfatta även andra grupper än jordbrukarna, blir mängden forskning betydligt större, något som faller sig naturligt, eftersom jag här definierar bakgrund som de kapital som inte är beroende av jordbruket. Såväl Wiri-lander som Norrby ägnar större delen av sina respektive verk åt att redogöra för den typen av kapital och dess betydelse.441 I övrigt förekommer redogörelser för fördel-ningen av bakgrundskapital som en naturlig del i alla arbeten där en konstruerad social stratifiering är premiss snarare än resultat.442 När det specifikt kommer till
437 Man kan naturligtvis resonera att den utbildning Mathilda gav Forsström i sig ska ses som ett symboliskt kapital, men det förändrar inte det faktum att förmögenheten är sekundär i sammanhanget.
438 T. ex.: Aronsson 1992, s. 21−22, 51ff. Holmlund 2007, s. 49ff.
439 Olausson 2007, s. 124−125, 175−176, 214−215.
440 Sture Martinius, Peasant destinies. The history of 552 swedes born 1810−12 (Stock-holm 1977).
441 Wirilander 1982, t. ex. kap. 3, 4. Norrby 2005.
442 Jansson 1982, s. 57. Sjöberg 2002, s. 162ff. Malmström 2006, s. 12.
119 universitetsstudier och statlig tjänstgöring kartlägger flera forskare den sociala skiktningen kvantitativt.443 Dessa undersökningar har lett till kunskap om exempel-vis i hur stor utsträckning studenter rekryterats ur bondeståndet, men alltför liten kunskap om exempelvis i hur stor utsträckning jordbrukare rekryterats bland studen-ter.
5.2 Metod
För att se hur symboliskt kapital − det må vara bakgrund eller något annat − varit fördelat i ett sammanhang, är det nödvändigt att veta vilka kapital som överhuvudta-get var symboliska, det vill säga tillerkända värde inom de aktuella fälten. Eftersom kapital överlag i princip kan vara hur många som helst, menar jag att man måste tala om två olika metoder för att identifiera vilka som är symboliska: Den första går ut på att testa vart och ett av de kapital som hittills tillskrivits rollen som symboliska i det rådande forskningsläget, genom att isolera kausalitetsförhållanden mellan kapital och status. Den andra metoden är att härleda kapitalen ur status, det vill säga i det här fallet se vilka kapital som antyds av titlarna.
Jag ansluter mig till båda dessa metoder. Härledningsmetoden verkställs redan i förra delundersökningen, och används här i motsatt riktning: Nu när jag vet vilka kapital som kan härledas ur vilka titlar, kan jag ta reda på i vilken utsträckning dessa kapital resulterade i sagda titlar, och i vilken utsträckning de resulterade i andra.
Arbetet i denna riktning är betydligt svårare, eftersom kvarlevorna efter vissa kapi-tal, framför allt privat anställning, inte är samlade på samma sätt. Jag kan därför inte hävda samma täckningsgrad som i föregående delundersökning. Isoleringsmetoden är nödvändig sett till dels att tidigare forskning inte bör försummas, dels att jag i föregående kapitel visar att titeln sekreterare användes utanför det utrymme som den semantiskt medgav, och att de förklarande omständigheterna bör sökas. Dessa söks då rimligast genom isoleringsmetoden. En premiss för denna undersökning är att status omöjligen kan vara en direkt konsekvens av en viss uppsättning kapital. Detta behöver emellertid inte nödvändigtvis vara en nackdel. Om en viss uppsättning kapi-tal många gånger − det behöver inte ens vara alla gånger − sammanfaller med en viss status, finns det skäl att tro att mönstret uppfattades även i samtiden, och det innebär ju i sig existensen av ett kausalförhållande.444 Det viktiga är att detta kausal-förhållande inte med nödvändighet är gångbart i alla lägen.
Ståndspersonernas kapital framträder tydligt i äldre socialhistorisk forskning: De var officerare, läkare, lärare, ämbetsmän, brukspatroner och inspektorer. De ägde herrgårdar och de var välutbildade. De bar släktnamn, gav sina barn flera förnamn,
443 Carlsson 1949, s. 208ff. Åström 1950. Elmroth 1962. Sjöberg 2002, s. 160ff. Fredrik Thisner, Militärstatens arvegods. Officerstjänstens socialreproduktiva funktion i Sverige och Danmark, ca 1720−1800 (Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2007), s. 197ff.
444 Jfr: Larsson 2003, s. 130.
120
och höll sig undan kroppsarbete.445 Bilden är välkänd, men problematisk. Den saknar nämligen helt och hållet definitioner. Wirilander pekar för varje horisontellt strata på var den vertikala gränsen gick mellan herrarna och de andra, men det finns ingen förklaring till varför gränsen gick där. Istället visar forskningen upp en idealtyp, bilden av hur en ståndsperson brukade eller kunde vara. Idealtypen har lämpligt nog, och sannolikt inte av en slump, tydliga kopplingar till Max Webers redogörelse för ständische Lage, det vill säga status i ett ståndssamhälle.
”Status” (ständische Lage) skall kallas positiv eller negativ social prestige som grundar sig på a) livsstil och följaktligen b) formell utbildning, som kan vara antingen empirisk eller teoretisk, och tillägnelse av däremot svarande be-teendeformer, c) härkomst eller yrke. (…) ”Statusgrupp” (Stand) skall kallas en grupp människor som inom en större enhet med framgång gör anspråk på a) en speciell uppskattning och eventuellt b) speciella statusmonopol.446
Livsstil är i sig svårt både att definiera och att studera, och torde dessutom mer än väl kompenseras av de övriga variablerna. Jag väljer därför att bortse från denna aspekt.
Ur de undersökta titlarna kan, på sätt som redogörs för nedan, ett antal kapital härledas som går att passa in i de kategorier Weber ställer upp. Till börd kan ingen titel härledas, till utbildning endast agronom och på sätt och vis ingenjör. En mängd titlar kan härledas till tjänst, några stycken till näring. De titlar som inte passar in i de färdiga kategorierna härleds antingen till jordförhållanden, exempelvis possess-ionat, eller till kapital för vilka jorden är en förutsättning, exempelvis nämndeman.
De jordanknutna titlarna behandlas redan i förra kapitlet och tangeras åter i kapitel 6;
de senare behandlas i kapitel 8. Ett undantag är karaktärer, det vill säga med kunglig fullmakt given rätt till namn, heder och värdighet motsvarande ett ämbete. Dessa mottogs ofta sent i livet. Jag har ändå valt att redogöra för dem i det här kapitlet, eftersom de, särskilt inom militären, är så tätt sammankopplade med tjänst.447 Jag kan alltså med stöd i såväl empiri som tidigare forskning använda Webers metod för att urskilja de kapital som ska studeras.
I följande avsnitt diskuteras de studerade kapitalen fördelat i härkomst, utbildning och yrke. Denna Max Webers kategorisering är bra för att identifiera kapital, men mindre lämplig för att sortera resultaten inom. Mitt fokus på jordbrukare gör framför allt uppdelningen mellan utbildning och yrkesliv irrelevant och i viss mån missvi-sande. Inom adeln var det, särskilt under 1800-talets andra hälft, vanligt att pojkar gick in i militären och arbetade sig upp till löjtnants eller kaptens grad, sannolikt för
445 Carlsson 1949, s. 4ff. Winberg 1977, s. 41. Wirilander 1982, Åström 1950, s. 23. Jfr även:
Malmström 2006, s. 12f.
446 Weber 1983, s. 212–213.
447 Jfr: Larsson 2003.
121 titelns och rangens skull.448 Det var i regel först därefter som de bildade familj, och sysslade sedan enbart med jordbruk. Tiden i militären fyller här utbildningens funkt-ion: Den ska inte försörja, utan förbättra. Samtidigt fanns på flera ställen i bygden militieboställen där löjtnanter och andra kunde verka som jordbrukare just för att de innehade en tjänst. I dessa fall är det missvisande att se det som utbildning, eftersom jordbruket bedrevs inom ramen för tjänsten. Allt detta medför att jag inte låtit We-bers kategorisering påverka kapiteldispositionen utanför metoddelen.
Den studerade tätgruppen är stor, källmaterialen ofta inkompletta och männi-skornas vistelseorter svåra att följa i husförhörslängderna. Jag kan därför omöjligen studera alla större jordbrukare ur alla aspekter. För några enstaka kapital finns upp-gifterna inte samlade på ett ställe, utan jag måste leta efter kapitalen i olika hand-lingar där jag inte ens är säker på att de skulle förekomma om de fanns. Detta le-tande har bara försiggått när någonting, exempelvis titulaturen, antyder att det finns någonting att leta efter. Detta innebär alltså att jag inte med säkerhet kan hävda saker som ”de flesta som varit inspektorer behöll sin titel”, men väl saker som ”många som titulerades inspektor hade inte haft motsvarande tjänst”. Jag har i stor utsträck-ning letat efter kapitalen även i andra fall, tillräckligt stor för att jag med gott un-derlag även kan hävda påståenden likt det förstnämnda. Dessutom har jag i jakten på vissa kapital hos vissa jordbrukare kunnat avskriva möjligheten för andra kapital.
Jag vet till exempel att Olof Forsling i Eke aldrig varit anställd som inspektor, ef-tersom jag kartlagt hans verksamhet i min jakt på att ta reda på ifall han varit statligt anställd.
Jag definierar jordbrukarnas i tätgruppen härkomst som föräldrars status, och kartlägger den följaktligen genom att studera titulatur av husbondens föräldrar. De få kvinnliga husbönderna låter jag representeras av de män de efterträtt: avlidna eller på annat sätt från husbondskapet entledigade fäder och makar. Anledningen till detta är att övriga kapital, vad urvalet anbelangar, uteslutande berör männen och är in-förda i hushållet genom dem. Som källmaterial använder jag i första hand kyrkoar-kivens födelseböcker och husförhörslängder, i andra hand biografiska uppslagsverk o. dyl. I de senare fallen är det inte möjligt att studera titlar på samma sätt, men det går oftast ändå att få en klar bild av personernas status.
Formell utbildning låter jag representeras av inskrivning vid universitet eller lantbruksinstitut. Att studera universitetsnärvaro är centralt för att förstå ståndsut-jämningen i Sverige. Universitetsstudier var starkt förknippat med prästerskapet och nödvändigt för att nå många statliga tjänster. Det var samtidigt en egenskap som inte passade in i bondeståndet.449 Anledningarna till att jag studerar lantbruksinstitut är
448 T. ex. Fredrik Vilhelm Cronstedt på Fullerö. F. U. Wrangel & Otto Bergström, Svenska adelns ättartaflor ifrån år 1857, bd 1 (Stockholm: P. A. Norstedt & söners förlag, 1897), s. 213.
449 Jfr raderna om Hyckert i: Carlsson 1949, s, 281. Carlsson 1949, s. 208ff. Torbjörn Nilsson, Ämbetsmannen i själva verket − rekrytering och avancemang i en moderniserad stat 1809−1880 (Stockholm: Stockholms universitet, 2000), s. 7.
122
två: För det första kan titeln agronom härledas till sådan utbildning. För det andra torde akademisk lantbruksutbildning kunna ses som ett tecken på samma typ av statusökning hos jordbruket som kunnat skönjas i tabellverket, vilket gör att förhål-landet mellan detta kapital och status är extra intressant att studera.
Uppsala universitet var inte det enda i landet, men det var det som hade Väs-teråsbygden som rekryteringsområde. Att en jordbrukare i VäsVäs-teråsbygden skulle ha studerat utomlands eller i Lund eller Åbo var inte alls otänkbart, särskilt som ett fåtal faktiskt var uppvuxna närmare dessa städer än Uppsala, men exemplen torde vara försvinnande få. I de fall särskilda skäl funnits för att söka någon vid annat universi-tet har jag gjort det, och då funnit ett par Lundastudenter.
För att avgöra vilka av Västeråsbygdens jordbrukare som studerat vid Uppsala universitet har jag använt nationernas matriklar. Nationerna, som är sammanslut-ningar baserade på geografisk − ofta gymnasial − samhörighet, användes under perioden av universitetet för att på ett lämpligt sätt sortera den stora studentmassan.
Varje student tillhörde en nation. Till skillnad från fakulteternas studentmatriklar är nationernas detaljerade och bevarade i tillräcklig utsträckning. Västmanlands-Dala nations, som rekryterade från Västeråsbygden, matrikel har jag gått igenom helt och hållet, andra nationers i de fall husförhörslängderna antyder att någon jordbrukare haft anknytning till motsvarande nation eller dess upptagningsområde.
Sveriges första lantbruksinstitut grundades i Degeberg i Västergötland 1834, det andra i Ultuna i Uppland 1848 och det tredje i Alnarp i Skåne 1862. Degeberg lades ned 1852, men Ultuna och Alnarp behölls perioden ut.450 Jag har gått igenom Dege-bergs hela otryckta matrikel samt de tryckta matriklarna för Ultuna och Alnarp fram till och med inskrivningsåret 1900.
Yrke är, som jag visar i kapitel 3 och 4, ett problematiskt begrepp att använda på förmoderna förhållanden. Sett till vad tabellverkets disposition berättar om sam-hället, är det rimligt att först och främst skilja mellan näringsidkare och anställda, men också att dela upp de anställda i mindre grupper. När det gäller alla dessa yr-kesgrupper har mantals- och husförhörslängdernas titulatur fungerat som ingång till att finna tjänsten, varefter jag fortsatt studera samma typer av källor och vid behov lönetaxeringslängder, för att kunna avgöra vad för slags tjänst det varit fråga om.
Lönetaxeringslängderna innehåller uppgifter om inkomst av tjänst. Mantalslängder-nas titulatur har den fördelen att den i princip alltid hänvisar till någon av ovanstå-ende yrken, det vill säga bakomliggande kapital, till skillnad från vad som gäller för husförhörslängdernas titulatur, som är mer fruktbara att studera som uttryck för status. Uppgifter om ämbetsmannakarriärer tar jag i första hand från nationsmatrik-larna, där sådana i regel angetts. I andra hand följer jag i biografiska verk upp de titlar i husförhörslängderna som på något vis antyder ämbetsinnehav.
450 ”Degeberg”, i Nationalencyklopedin (NE), bd 4 (Höganäs: Bra böcker, 1990), s. 468. Carl Sjöström, Alnarps matrikel 1862−1912 (1912). Matrikel över styrelsemedlemmar, lärare och elever vid Ultuna lantbruksinstitut 1848−1932 (Uppsala: 1932).
123 En sak bör redan här framgå rörande hur jag sorterar kapitalen: Jag skiljer av metod-skäl mellan ämbetsmän och statstjänstemän. Olika kapital måste studeras utifrån olika förutsättningar och mellan dessa, visserligen av mig konstruerade grupperna, var förutsättningarna väldigt olika. En ämbetsman var enligt min definition anställd vid en central myndighet, vilket i princip innebär att han, om han ingår i population-en, måste ha avgått. En statstjänsteman, däremot, var regionalt eller lokalt anställd och kunde mycket väl sköta sin tjänst samtidigt som han brukade jord.451