I detta avhandlingens tredje kapitel presenteras och analyseras de förändringar ta-bellverket genomgick ifråga om social stratifiering. Resultatet är en grund vartill övriga delundersökningar kan relateras. Forskningsfrågan som besvaras är: Hur framställdes stånd i allmänhet, och distinktionen mellan bönder och ståndspersoner i synnerhet, i tabellverket? Folkräkningstabellerna visar en ständigt föränderlig bild av samhället under perioden. Bilden kan ses som en kompromiss mellan
275 Folkräkningsformulär för landsbygden, 1855, i: Tabellverket (RA), vol. F2A:1, svenska formulär 1748−1860.
276 Norborg 1972, s. 186.
277 Carlsson 1949, s. 32.
82
kommissionen och hundratals lokalsamhällen och föränderligheten kan därför delvis förklaras utifrån att funktionärer avlöst varandra, att den enskilda människan ändrat uppfattning, att direktiven uppifrån förändrats och att olika habitus mötts och om-stöpts. Att tala om en enda bild av samhället, som genomgår förändringar, kan där-för tyckas dumdristigt där-förenklat, men det finns ändå en viktig poäng med att göra det: Den text som skapades i dessa möten var trots allt densamma för hela riket. Hur bilden togs emot i lokalsamhället beskrivs i kommande kapitel.
Den tydligaste utvecklingen i tabellverkets sociala stratifiering under perioden är relationen mellan olika definitioner av ståndsbegreppet. Den huvudsakliga sociala kategoriseringen betecknades med ståndsbegreppet ända till 1855, då ordet
”Lefnadsyrken” tog vid. I de första formulären var fyrståndslärans juridiskt sankt-ionerade sociala stratifiering dominerande och övriga kategorier snarast att betrakta som en finfördelning av den. Här är det viktigt att tänka bort att man har facit i hand;
vid den här tiden fanns ingen skillnad i karaktär mellan de båda kategoriseringarna − de var en social stratifiering, strukturerad i olika nivåer. Allt var stånd.278 I början av 1800-talet delades emellertid denna enda kategorisering i två, där den ena − för Tabellkommissionen och dess uppdragsgivare var det den viktigare av dem, ef-tersom dess statistik kunde kartlägga rikets ekonomi − tog fasta på en mer och mer modern horisontell stratifiering, och den andra, som fick mindre utrymme, tog fasta på en förmodern juridisk stratifiering.279 Delningen återspeglar, och bidrog i längden säkert till att skapa, bilden av att riksdagsrepresentationen var orättvis som inte tog hänsyn till den enligt den, på grund av tabellerna, rådande bilden mycket naturligare moderna sociala stratifieringen. En sådan orättvisa kan inte skönjas i det harmoniskt uppbyggda folkmängdsformuläret av år 1749. Den i tidigare forskning rådande bil-den av de äldre folkräkningstabellerna som missvisande yrkeskategoriseringar, är alltså anakronistisk, och måste frångås.
Bilden av bondeståndet utvecklas under perioden i motsvarande riktning, mot en ekonomisk kategoriseringsgrund. I periodens början var det de breda massornas och den därmed förknippade ospecialiserade jordbruksnäringens stånd. De få jordbru-kande ståndspersonerna var märkliga undantag och hanterandet av dem i en all-mängiltig kategorisering var kantad av problem. Framåt 1800-talets början blev emellertid jordbruk på modet och jordbrukar- och bondebegreppen inte längre syno-nyma. Bondeståndet var nu helt och hållet konstituerat av sin låga status i en vertikal stratifiering. Under 1800-talets lopp lades större och större vikt vid det horisontella
− det som senare kom att kallas yrke − och de jordbrukande ståndspersonerna när-made sig bönderna mer och mer för att slutligen tillsammans med dem konstituera ett helt och hållet på jordbruk baserat socialt strata. Till och med jordbrukande före detta ämbetsmän hade plats denna bondeståndets efterträdare. Denna utveckling är analog med utvecklingen i riksdagsståndet, där samma förskjutning från allmoge- till
278 Arosenius står för motsatt synsätt. Arosenius 1928, s. 6, 41−42, 55−56.
279 Jfr: Arosenius 1928, s. 56.
83 jordbrukarsällskap skedde och även där gick så långt att förutvarande ämbetsmän kunde ta sig in, kort innan systemet kollapsade.280
Tabellkommissionen förmedlar perioden igenom bilden av att det går en viktig skiljelinje mellan bondeståndets besuttna och dess obesuttna delar. Det är de be-suttna som bondebegreppet täcker. Eftersom ordet bonde ingår i ordet bondestånd kan de obesuttna ses som en icke önskvärd avart av ståndets genuina kärna, något som återspeglas i den brevskrivande lektorn Stenhammars allmogedefinition. Det är samtidigt uppenbart att denna kommissionens bild var starkt utmanad, framför allt av uppfattningen att det finns en väsentlig skillnad mellan att bruka egen jord och att bruka annans. Någon kategorisering av bönder efter jordstorlek har aldrig förekom-mit i tabellverket, bara antytts i formuleringen ”Större och mindre Seminanter på Landet”. Från och med 1802 års upplaga innehåller formulären emellertid en tabell för mätande av hushållens förmögenhet jämfört med deras storlek (i antal männi-skor), men denna tabell gällde alla hushåll, oavsett husbondens status. Bilden av att jordbrukande ståndspersoner brukade avsevärt mycket mer jord än bönder introduce-rades med possessionats- och arrendatorsbegreppen, och bestod perioden ut.
Ståndspersoner kan redan i 1749 års ståndstabell urskiljas som en någorlunda samlad kategori, men grunderna för dess särskiljande är vaga. Kategorins syfte var att markera en skillnad mellan två vertikalt relaterade sociala strata, i ett läge där adels- eller prästvärdighet inte kunde användas. Tjänstemannaskapet framstod redan från början som ett rimligt motiv för särskiljande. Det svåra var att särskilja de ståndsmässiga näringsidkarna. Vid revisionen av år 1773 var kommissionen på före-kommen anledning noga med att skilja dessa från ämbetsmännen, och lät istället jordbrukande ståndspersoner associeras till bönder, om än räknas som en egen kate-gori. I och med 1802 års revison flyttades de åter ut ur bondeståndet och placerades i en överkategori av överblivna underkategorier. De fördelades nu i possessionater och arrendatorer, enligt samma princip som skillnaden mellan bönder på egen re-spektive annans jord. Några definitioner för dessa begrepp − termerna användes perioden ut − tycks aldrig ha publicerats, annat än i att arrendatorer från och med 1825 års formulär specificerades med ”som ej höra till Bonde-Ståndet”, vilket anty-der att de båda grupperna var till för ståndspersoner. I possessionatsbegreppet låg, att döma av sammanhang termen förekommer i, värderingen att jordmängden skulle vara mycket stor. Huruvida jordbrukande ståndspersoner med mindre jord − i nivå med gemene bonde − var tänkt anses för possessionater eller bönder är svårt att avgöra. Bristen på korrespondens i ärendet tyder på att tanken var främmande ute i landet, åtminstone på så pass många håll att inget stift ansett det nödvändigt att fråga om det. Slutligen ska konstateras att de jordbrukande ståndspersonerna under 1800-talets lopp utvecklades i samma riktning, det vill säga mot fokus på horisontell stra-tifiering, som tabellverket i stort. Sålunda kategoriserades jordbrukare med hovrätts-råds namn, heder och värdighet, för att ta ett exempel, i 1802 års formulär bland
280 Utvecklingen återspeglas också i titulaturen, se: Liljewall 1995, särskilt diagrammet på s. 325.
84
andra hovrättsråd, men mot periodens slut bland andra jordbrukare. Hur possession-atsbegreppet användes i lokalsamhället är en av de viktigaste frågorna att besvara i nästa kapitel.
Skillnaden mellan bonde och ståndsperson har, förutom i redan nämnda fall, ingen plats i folkräkningstabellernas grafiska sociala kategoriseringar. Den dyker istället upp som en självklarhet i diverse instruktioner i formulären, exempelvis i specificeringen att ”Herrskaper” ska statistikföras där de bor, och framstår då som given.
85
4 Social stratifiering i lokalsamhället
Till middagen hade jag alla ståndspersoner i Socknen, jämte Arrendatorns ANS [Anders Nils Son, förf:s. anm.] på Brunnby och Muncktells i Kungsåhra.
Dock kom icke Ulla med.281
Så sammanfattade prosten Johan Fredrik Muncktell i sin dagbok gästlistan till den söndagsmiddag som avhölls i Irsta prästgård den 20 januari 1822.282 Kungsåra är namnet på en grannsocken, så gästerna därifrån påverkas inte av saken, men för de övriga är det tydligt att prosten gjorde skillnad mellan å ena sidan socknens stånds-personer, å andra sidan arrendatorn Anders Nilsson på Brunnby. Denna skillnad säger ingenting om gästernas förmögenhet, utbildning eller andra kapital. Däremot säger den indirekt något om hur dessa kapital framställdes, och framför allt direkt en hel del om hur Muncktell uppfattade sina grannar. Prostens uppfattning kan visserli-gen ha byggt på en strinvisserli-gent, systematisk klassificering av kapital, men det är fortfa-rande fråga om något som Muncktell själv gjorde, inte något kapitalen gjorde i sig.
I detta kapitel kartläggs jordbrukarnas olika sociala status, de olika positioner i en social stratifiering som de enskilda individerna ansågs ha. Det görs genom analys av hur bygdens prästerskap bedömde jordbrukarna genom att bland annat titulera dem i samband med husförhör. Frågan som besvaras är: I vilken utsträckning fanns en distinktion mellan bönder och ståndspersoner i lokalsamhället och hur förhöll sig denna uppfattning till kapital?