I detta avhandlingens fjärde kapitel kartlägger jag de undersökta jordbrukarnas soci-ala status. Forskningsfrågan som besvaras är: I vilken utsträckning fanns en distinkt-ion mellan bönder och ståndspersoner i lokalsamhället och hur förhöll sig denna uppfattning till kapital? Undersökningen visar att upplösningen av distinktionen mellan bonde och ståndsperson inte var en upplösning av kategorierna i sig, utan av själva relationen. Man kan tala om en övergång från en skillnad i art till en skillnad i grad. För 1700-talets slut framstår skillnaden mellan bönder och ståndspersoner inte bara som en självklarhet, utan också som en viktigare distinktion än andra inom samma grupper. 100 år senare var situationen en helt annan, i min mening ett resul-tat av två tydliga processer: ökat intresse för jordbruk och ökat fokus på ägande.
Att både statens och ståndspersonernas intresse för jordbruk ökade under gusta-viansk tid är väl förankrat i forskningen.430 Hur detta tog sig uttryck i social status är mindre utforskat, men jag kan här lämna ett bidrag, utifrån hur jordbrukarna titule-rades. Till en början medförde ståndspersonernas nya verksamhet att ämbetstitlar var tvungna att konstrueras för att ståndsmässigheten skulle upprätthållas. Under 1800-talets första hälft började man istället använda titeln patron, som hämtades från ståndspersonernas gamla näringsverksamhet, bruksnäringen. Därmed skapades asso-ciation mellan jordbruk och storföretagande. Vid snäppet mindre jordbruk lansera-des titeln possessionat som ett sätt att framhäva jordbrukande ståndspersoners status
429 Ett exempel är Adolf Hamnström, som 1885 brukade gården Horn i Rytterne socken. Han hade några decennier tidigare titulerats possessionat och tabellförts som ståndsperson. Se bilaga 3. Vid en sökning på olika former av dylika titlar i Riksarkivets folkräkningsdatabas (https://sok.riksarkivet.se/folkrakningar) påträffas de flesta av de aktuella titellösa jordbrukar-na.
430 Se t. ex.: Gadd 2000, s. 211f. Norrby 2005, s. 160ff. Nils Edling, De areella näringarnas välgörare. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien och dess donatorer (Stockholm: Kungl.
Skogs- och Lantbruksakademien, 2010), s. 19f.
114
över bönderna, men närheten i näring och i vissa fall också i jordmängd öppnade snart nog i viss mån upp den även för bönder. Detta går i linje med ett av resultaten i kapitel 3, nämligen att jordbrukande ståndspersoner under 1800-talet mer och mer förknippades med bönder, eftersom näringen blivit viktigare än distinktionen mellan bonde och ståndsperson. En annan viktig aspekt av det ökade intresset för jordbruk är inspektorstitelns degradering. I ett förmodernt samhälle, där ståndspersonens idealtyp varit en passiv godsherre, hade inspektorn varit godsets chef. I takt med att ståndspersonen själv blev mer aktiv i sitt jordbruk, och jordbrukande ståndspersoner inte längre sågs som en avart av ståndet, blev inspektorsskapet degraderat till ett steg på vägen mot ett eget jordbruk.
Den moderna äganderätten till jord utvecklades i början av den undersökta peri-oden och ökade under 1800-talet i vikt. När titeln hemmansägare framåt 1800-talets mitt slog igenom anammades den av alla självägande bönder, vilket fick till följd att den direkt kom att förknippas med bondeståndet och därmed inte torde ha varit at-traktiv för ståndspersoner. Titeln possessionat, som i sig antydde ägande, föredrogs, och byttes mot periodens slut mot den tydligare titeln godsägare. Vissa jordbrukare utan ståndsmässiga kapital hade anammat possessionatstiteln, men eftersom den var förknippad med ståndspersoner skedde det bara i de fall ståndstillhörigheten var så pass osäker att det inte är helt oproblematiskt att kalla dem bönder. Godsägartiteln var däremot helt och hållet fri från koppling till distinktionen, och anammades av förutvarande bönder i samma utsträckning som av förutvarande ståndspersoner. Jag säger förutvarande, för i denna överbryggande grupp fanns inte distinktionen kvar.
Att gränsen mellan två strata bland de studerade jordbrukarna med tiden fram-ställdes som mindre och mindre skarp beror också på att statusepiteten efter 1870 konsekvent utjämnades. Titlarna herr, fru och madame togs bort och termen hustru standardiserades som beteckning, snarare än titel, på husmödrarna. Detta är i viss mån ett tecken på att källmaterialet är sämre för 1800-talets andra hälft, men i ett större perspektiv kan det ses som en del av resultatet, snarare än ett hinder för det.
Titelutjämningen inleddes trots allt kort efter att ständerna upplöst sig själva och titeln fröken diskuterats offentligt. Utjämningen av titlar kan ses som resultatet av ett nytt sätt att se på social status. Dessutom torde titulaturen, enligt tidigare resone-mang, i åtminstone någon mån ha påverkat stratifieringen.
Utifrån de slutsatser som dras i denna delundersökning kan jag konstruera en preliminär kategorisering av jordbrukarna i tätgruppen, för att på så vis möjliggöra kvantitativ metod i kommande delundersökningar. Jag visar ovan att fördelningen av jordbrukare i bönder och ståndspersoner är relevant under hela perioden, men att gränsfallen utvecklades från att i dess början vara få och omgärdade av osäkerhet i social status, till att mot dess slut vara många och bärande en mer stabil titulatur. Det går alltså att tala om en tidlös kategorisering i bönder, ståndspersoner och gränsfall, så länge man är medveten om att alla grupperna med tiden utvecklades och föränd-rades i karaktär. Det är också viktigt att komma ihåg att gränsfallen som avgränsad grupp är en rent analytisk kategori. Någon särskild gränsfallsidentitet torde aldrig ha funnits, utan gruppen är ett sätt för mig att visa i vilken utsträckning jordbrukare i
115 sin sociala status visade tendenser till antingen såväl bonde- som ståndsmässighet eller ingetdera. I nedanstående tabell presenteras min kategorisering av urvalets jordbrukare enligt denna princip. Indelningen används sedan för analyser i kom-mande kapitel. Som ståndspersoner räknar jag de jordbrukare som för varje nedslag uppfyller minst ett av följande kriterier.
1. Husbonden angavs med ämbetstitel.
2. Husbonden angavs som brukspatron eller med annan titel med tydlig kopp-ling till traditionellt ståndsmässig näring.
3. Husmodern angavs som fru.
4. Husbonden, om ensamstående, angavs som herr.
Som bönder räknar jag de jordbrukare som aldrig uppfyller något av de ovanstående kriterierna, och som heller aldrig uppfyller något av följande.
1. Husbonden och i förekommande fall husmodern räknades någon gång som ståndsperson i tabellverket.
2. Husbonden angavs som herr.
3. Husmodern angavs som madame.
4. Husbonden angavs som agronom, godsägare, inspektor, lantbrukare, om-budsman431, organist, patron, possessionat eller säteriägare.
5. Husbonden angavs 1825 eller tidigare som arrendator.
6. Husbonden angavs 1870 eller senare ständigt utan positionstitel.432
Som gränsfall räknar jag de jordbrukare som hamnar utanför och emellan dessa definitioner. Att en jordbrukare kategoriseras som gränsfall innebär alltså inte att omgivningen ständigt stått som frågetecken kring honom. Oftare rör det sig om exempelvis jordbrukare som vanligen titulerats som ståndspersoner, men som någon enstaka gång behandlats som bönder, eller vice versa. Kriterierna är formulerade som de är, för att det ska gå att upptäcka osäkerhet hos prästen och skillnad utifrån vilken präst eller annan person som titulerade, men också för att upptäcka ståndscir-kulation, det vill säga individens byte från ett socialt strata till ett annat.
431 Titeln ombudsman angavs 1900 för en jordbrukare, men jag har inte lyckats härleda den, så jag räknar jordbrukaren ifråga till gränsfallen. Irsta kyrkoarkiv (ULA), vol. AIIa:2, försam-lingsbok 1896−1907, s. 400.
432 Rubriker och predikat i stil med ”Eger och brukar” räknar jag inte som positionstitlar.
116
Nedslag Populationen, antal Tätgruppen, antal Tätgruppen, andel
Bönder Gränsfall Ståndspers.
Antal Andel av pop- Andel av tätgr. Antal Andel av pop. Andel av tätgr. Antal Andel av pop. Andel av tätgr.
1780 706 24 2,5 12 1,7 50 1 0,1 4,2 11 1,6 45,8 1795 662 26 3,9 17 2,6 65,4 1 0,2 3,8 8 1,2 30,8 1810 610 33 5,4 20 3,3 60,6 3 0,5 9,1 10 1,6 30,3 1825 544 48 8,8 25 4,6 52,1 9 1,7 18,8 14 2,6 29,2 1840 446 51 11,4 34 7,6 66,7 9 2,0 17,6 8 1,8 15,7 1855 426 67 15,7 47 11,0 70,1 6 1,4 9,0 14 3,3 20,9 1870 405 45 11,1 27 6,7 60 7 1,7 15,6 11 2,7 24,4 1885 390 55 14,1 35 9,0 63,6 13 3,3 23,6 7 1,8 12,7 1900 426 69 16,2 51 12,0 73,9 12 2,8 17,4 6 1,4 8,7
Vilka jordbrukare som klassats som vad framgår i bilaga 2. Av fördelningen kan konstateras att ståndspersonerna höll ett tämligen jämnt antal perioden igenom, medan antalet bönder och gränsfall ökade markant. Att gränsfallens antal ökade förklarar jag ovan. Att böndernas antal ökade har rimligen sin förklaring i den eko-nomiska differentiering som tidigare forskning påvisat för 1800-talets bondestånd, och som ledde till att fler bönder även ekonomiskt närmade sig de övre samhällslag-ren.433
433 Se t. ex. Carlsson 1962, s. 90−91.
Tabell 1. Tätgruppens fördelning i bönder, gränsfall och ståndspersoner, baserat på titulaturen i husförhörslängderna. Källa: Husförhörslängder för Västeråsbygden 1780−1900 (se bilaga 1).
117
5 Kapitalen i bakgrunden
Mathilda Dicander var vid Kättsta och gjorde herrskap av mjölnaren Fors-ström, som från början arrenderade Harakers kvarn av brukspatron Adlerwall och därvid förvärvade rikedom, så att han köpte Kättsta, Hummelsta, Munga m. fl. egendomar.434
Mathilda kom till Kättsta gård utanför Västerås som 17-åring år 1837 och blev kvar hos familjen Forsström i flera decennier. Hon står i husförhörslängderna med titeln
”Demoiselle”, vilket visar att hon ansågs för ståndsperson.435 Hennes far hade varit bruksinspektor vid Skultuna bruk.436 Ovan citerade levnadsteckning författades till ett släktregister flera decennier senare, men har ändå ett stort källvärde, eftersom den visar hur man i släkten eller bygden uppfattade syftet med Mathildas Kättstavistelse.
I anteckningen är uppgifterna om Forsströms sociala status sorterade i två delar: För det första lärde han sig av Mathilda att bete sig som en ståndsperson. För det andra arrenderade han en kvarn, vilket gjorde att han blev rik, vilket i sin tur gjorde att han investerade förmögenheten i jord. Det faktum att levnadsteckningen är Mathildas, men att den senare delen, som inte handlar om henne, ändå tagits med, tyder på att författaren velat antyda att förmögenheten och jordförvärven var vad som föranlett Forsströms behov av att bli ståndsperson.
Vad som är intressant med detta är att det är så tydligt att det inte var förmögen-heten i sig som hade gjort Forsström till ståndsperson, utan att den snarare öppnat en dörr mot − kanske till och med ställt ett krav på − ståndsmässighet. Förmögenheten var ett kapital som, genom sin indirekta betydelse för Forsströms ståndsmässiga sociala status, i sammanhanget var symboliskt. Eftersom Mathilda lyckades med sitt uppdrag att ”göra herrskap” av Forsström, har denne i författarens ögon fått en
434 Monica Odelberg, Notiser angående Skatterusthållet Hamra i Dingtuna socken och Tuhundra härad Åren 1627−1819. Jämte förteckning över ättlingar till Nämndemannen Johan Olofsson (1608−1702) i Hamra (Stockholm: 1998), s. 254.
435 Harakers kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:10, husförhörslängd 1829−1839, s. 12. Harakers kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:11, husförhörslängd 1839−1850, s. 15. Harakers kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:12, husförhörslängd 1850−1860, s. 12. Harakers kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:13, husförhörslängd 1861−1870, s. 13, 103. Om titeln, se: Carlsson 1977, s. 16.
436 ”Slägt-Register”, s. 169, i Odelbergska släktarkivet (ULA), omärkt vol.
118
al status som alltså i förlängningen är påverkad, men inte given, av det symboliska kapitalet.437
Detta kapitel handlar om relationen mellan den status som syns i titulaturen och de symboliska kapital som påverkade den. Eftersom status i sin tur kunde bidra till skapandet av nya kapital − Forsström var kanske som ståndsperson bjuden på till-ställningar där han kunde knyta kontakter − behandlas kapital med sådan potential i efterföljande kapitel. Här studerar jag endast vad jag kallar bakgrunden, de kapital som jordbrukaren redan hade i bagaget när han blev jordbrukare, och som inte har med jordbruket i sig att göra. Denna delundersökning bidrar alltså till att förklara resultatet i det föregående kapitlet. Forskningsfrågan som besvaras är: Hur var för social status symboliskt kapital fördelat bland jordbrukarna i lokalsamhället och hur förhöll sig denna fördelning till distinktionen mellan bönder och ståndspersoner?