I detta avhandlingens femte kapitel kartlägger jag bakgrunden − härkomst, utbild-ning, tjänst, näring − som kapital för jordbrukaren. Forskningsfrågan som besvaras är: Hur var för social status symboliskt kapital fördelat bland jordbrukarna i lokal-samhället och hur förhöll sig denna fördelning till distinktionen mellan bönder och ståndspersoner? Kartläggningen kompletterar den undersökning av social status som presenteras i förra kapitlet, och visar att upplösningen av en stark distinktion mellan bönder och ståndspersoner gick hand i hand med att bakgrundskapitalen började uppträda i nya konstellationer. Fem särskilt viktiga mönster kan urskiljas:
542 Mantals- och taxeringslängder för Västeråsbygden 1780−1900 (se bilaga 1). Jfr: Montelius 1993, s. 101ff.
543 Husförhörs- och mantalslängder för Västeråsbygden 1870−1900 (se bilaga 1).
544 Mantalslängder för Badelunda 1795−1840 (se bilaga 1).
545 Mantalslängd för Badelunda 1811, 11/1 1811, i Kammararkivet (ULA), mantalslängder för Västmanlands län, reproducerade av SVAR.
546 Ängsö kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:5, husförhörslängd 1789−1815, s. 4.
143 För det första kan konstateras att de jordbrukare jag med stöd i titulaturen kategori-serat som bönder nästan aldrig hade något ståndsmässigt kapital. Enstaka undantag från periodens slut, såsom Tor Richter i Brunnby, visar snarare att titulaturen var påverkad av ett nytt sätt att föra husförhörslängder på, än att allmogemässig status var någonting eftersträvansvärt. Detta kan vid en första anblick tolkas som att all-mogemässig status aldrig var något eftersträvansvärt, och så kan mycket väl ha varit fallet med de jordbrukare som var av ståndsmässig härkomst, men vad gäller övriga kapital hävdar jag hellre att det talar för att universitetsutbildning, ämbete och stats-tjänst var så starkt förknippade med ståndsmässighet att det inte fanns någon anled-ning för blivande bönder att nyttja dem. Lantbruksinstituten är det yngsta tillskottet till skaran. Det kritiserades tidigt för att rikta sig mot storjordbruk, som förknippades med ståndspersoner, och de flesta av eleverna kom också från ståndspersonshem, men det fanns trots allt inga formella hinder för bondsöner att välja den vägen. Bön-der som hade råd fanns det gott om. Lantbruksinstituten inrättades så pass sent att det är omöjligt att säga ifall en utbildning där i sig genererade ståndsmässig status.
Majoriteten av de här aktuella eleverna blev jordbrukare först sedan husförhörsläng-derna blivit fattigare på tecken på differentierad social status, något som min analy-tiska indelning i bönder, ståndspersoner och gränsfall dock inte tar hänsyn till. Vad som däremot kan sägas är att kapitalet av att ha varit lantbrukselev i så många fall återfinns hos personer som också haft andra ståndsmässiga kapital, att lantbruksut-bildningen om inte annat torde kunna ha ansetts för ståndsmässig genom associat-ion.547
För det andra visar sistnämnda rön om lantbruksinstituten att fler och fler jord-brukare som kapitalmässigt skulle kunna göra anspråk på en förmodern ståndsper-sonsroll, istället tycks ha velat satsa på en mer aktiv jordbrukarroll. Detta steg speg-lar det ökade fokus på jordbruksnäringen som tabellverkets utveckling visar prov på.
Jordbruket övergick i tabellverket från att vara en allmän basnäring, till att bli en specialisering bland andra. För de förmoderna ståndspersonerna kunde utbildningen, och andra kapital som grundade sig i avslutad verksamhet, fylla specialiseringens roll, men för framtidens herrar skulle jordbruket i sig vara den enda nödvändiga specialiseringen.
För det tredje visar studierna av universitetsstuderande på förekomsten av ett antal jordbrukare, från främst 1800-talets första hälft, som övergav studierna för att antingen gå direkt till jordbruket eller skriva in sig som auskultant eller motsvarande vid något ämbetsverk. De som blev auskultanter stannade inte länge i Stockholm, utan återvände utan befordran till bygden och benämndes där notarie, en titel som
547 Jfr: Larsson 2003, s. 130. Esbjörn Larsson menar, med stöd i Annika Ullman, att titlar som uteslutande bärs av människor med en viss uppsättning kapital på så vis i sig laddas med en association till dessa kapital. Om alla lantbrukselever under lång tid var ståndspersoner − på andra meriter −, så skulle alltså potentiellt sett själva egenskapen att vara lantbrukselev bli så starkt förknippat med ståndsmässighet att även en allmogepionjär inom elevkåren skulle börja anses för ståndsperson.
144
hänvisade till en ställning som de formellt sett aldrig nått. De som aldrig kom till Stockholm utan återvände från Uppsala utan att ha avlagt examen kallade sig vanli-gen sekreterare. Båda dessa titlar speglar ett behov av att hävda människors speci-fika ståndstillhörighet under 1800-talets första hälft, när fler och fler individer kapi-talmässigt hamnade på gränsen mellan att vara bönder och att vara ståndspersoner.
För det fjärde visar exempel som Anders Gusander och Karl Karlsson att allmo-gemässig härkomst aldrig var ett hinder för ståndsmässig social status. Sett i relation till att ståndsmässig härkomst ofta stod i vägen för allmogemässig social status, visar det att härkomst som kapital var symboliskt, men bara när det behövdes. Denna insikt går i linje med flera fenomen som lyfts fram i tidigare forskning: Ståndsperso-ners inflytande sågs i det politiska bondeståndet länge som en fara.548 Här förutsätts alltså att inflytande kommer genom människans erfarenheter av sin egen härkomst, inte ett eventuellt inflytande från en bror eller son som blivit ståndsperson. Bland ståndspersonerna kunde däremot allmogemässighet uppfattas som någonting exo-tiskt och intressant, vilket kanske bidrog till att göra det lättare för bondsöner att med andra symboliska kapital än härkomst ta sig in i de finare salongerna.549
Det femte och sista mönstret som kan urskiljas är att inspektorstjänsten som kapi-tal under perioden föll i betydelse i takt med att jordbruksnäringen steg i betydelse.
Detta kan tyckas märkligt, sett till att tjänsten innebar högsta ansvaret för större jordbruk, men sett till vad den innebar därutöver är det inte särskilt konstigt. I det förmoderna samhället, där jordbruk var allmogemässig basnäring snarare än stånds-mässig specialisering, var inspektorn knuten till ståndsstånds-mässiga kapital: han var tjänsteman och han verkade vid ett gods. En avskedad inspektor som förvärvade jord och slog sig ned som sin egen, behöll alltid titeln. I takt med att den egna jord-bruksnäringen genererade högre status, försvann behovet av att hävda status genom en tidigare innehavd tjänst. Symptomatiskt nog blev det egna jordbruket dessutom mer och mer karriärens krön, snarare än något att göra på ålderns höst; inspektors-tjänsten reducerades på så vis till att bli ett steg på vägen. I mitten av 1800-talet bars inspektorstiteln parallellt med den titel som hänvisade till det egna jordbruket, och framåt sekelskiftet 1900 bars den inte alls sedan bäraren ifråga lämnat sin tjänst.
548 Olsson 1948, s. 94ff. Det är ibland svårt att avgöra ifall det var ståndsmässigheten som var farlig eller om det var ekonomiska intressen som associerades dit. Jfr: Christensen 1997, s.
132−133.
549 Ulvros 1996, s. 86f.
145
6 Jordbrukaren och gården
År 1844 den 26 Martii förrättades på vederbörande Sterbhus delägares derom gjorde anmodan, af Undertecknade laga Boupteckning efter framlidne Härads domaren och Ledamoten af Kongl. Patriotiska Sällskapet Johan Nilsson, hvil-ken den 4de uti Samma Månad i Enklingstillstånd afled på dess Sätesgård Malma i Badelunda Socken.550
Så lyder ingressen till bouppteckningen efter den rikaste bonden i Västeråsbygden under 1800-talets första hälft. Att Johan var just bonde verkar det inte ha rått några delade meningar om.551 Med denna vetskap i ryggen är det en detalj i harangen som sticker ut: Hade bouppteckningsförrättaren följt kutymen för bönder hade han be-nämnt den döde ”Johan Nilsson i Malma”. I den här ingressen står istället bara ”Jo-han Nilsson” och, längre ner, ”på dess Sätesgård Malma”. Förklaringen till denna annorlunda formulering ligger inte, åtminstone inte bara, i en strävan efter att sär-skilja Johan som människa. Den ligger snarare i en strävan att särsär-skilja Malma som gård.
Gårdens betydelse i agrarsamhället kan inte överdrivas. Den var människans hem samtidigt som den var hennes arbetsplats. Dess, inte människans egna, egenskaper genererade rättigheter och förpliktelser. Gården var dessutom en geografisk plats, en fast punkt som försåg människan med lokal tillhörighet. I mångt och mycket var det gårdar, inte människor, som agrarsamhället var uppbyggt kring. Det är därför givet, inte bara att gården haft en betydande roll som kapital för sin brukare, utan också att gården i sig kunde uppfattas på ett visst sätt, ges en viss status och förses med egna kapital − byggnader, trädgårdar, jordnatur − som fanns kvar även sedan jordbruka-ren gått vidare. I detta kapitel besvaras frågan: Vilken roll hade gården i skapandet av jordbrukarens sociala status i lokalsamhället, och på vilket sätt användes jordbru-karens status för att förändra gården?
550 Bouppteckning efter Johan Nilsson i Malma, 26/3 1844, i Siende häradsrätts arkiv (ULA), vol. FII:18, bouppteckningar 1843−1847, s. 116.
551 Se t. ex. hur han omnämns i Badelunda kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:10, husförhörslängd 1842−1854, s. 325. Utelämnandet av statusepitetet ”herr” i bouppteckningen måste tillerkän-nas betydelse, eftersom detta epitet faktiskt finns med längre ner i harangen, på de av Johans manliga arvingar som var ståndspersoner: sonen ”Herr Kyrkoherden i Björskop [sic!], Magis-ter Nils Olof Törnblom” och mågen ”Possessionaten Herr Johan Adam von Schoting”. Bo-uppteckning efter Johan Nilsson i Malma, 26/3 1844, i Siende häradsrätts arkiv (ULA), vol.
FII:18, bouppteckningar 1843−1847, s. 116.
146