Bondgårdar

Från 1820-talet finns belägg för att bönder bebyggt sina bondgårdar med manbygg-nader som var mer påkostade än parstugor. Nämndemannen Daniel Danielsson i Horn byggde år 1820 ett trähus med sexdelad planlösning och brutet tak, en husform som var vanlig hos förmögna bönder vid denna tid.⁷¹⁵ Erik Norberg i Forkesta bygg-de kort därpå liknanbygg-de manbyggnabygg-der vid sina gårdar Eriksberg och Åby, och hans brorson byggde ett stort tvåvåningshus på sin nybildade gård Skällby.⁷¹⁶ Den rike bonderiksdagsmannen Erik Andersson i Skysta kan ha byggt gårdens tvåvåningshus vid denna tid, och tvåvåningshuset i Amsta ska enligt uppgift vara från 1843, när gården ägdes av bonden Anders Ersson.⁷¹⁷ I samtliga dessa fall var det fråga om rika bönder.⁷¹⁸ Ingenting tyder på att dessa nybyggnationer utmanade herrgårdarna sta-tusmässigt. Endast de Norbergska gårdarna uppmärksammades i ortsbeskrivning-ar.⁷¹⁹ Bänklängderna ändrades inte. Däremot går det att skönja en viss osäkerhet i status. Både Horn och Eriksberg förvärvades vid mitten av 1800-talet av jordbrukare som vid tillfälle skrevs som possessionater.⁷²⁰ Även ägarna till Skällby och Åby är svåra att tillskriva en viss social status av att vara bonde eller ståndsperson.⁷²¹ Den oskarpa gränsen mellan allmogemässig och ståndsmässig bebyggelse motsvarade alltså framåt 1800-talets mitt den oskarpa gränsen mellan allmogemässig och ståndsmässig social status.

En genomgång av samtliga laga skiftes-förrättningar från bygden, samtliga⁷²² bouppteckningar från Siende och Tuhundra härader 1850−1900 och samtliga gårds-monografier i Sigurd Erixons Skultuna bruks historia visar att antalet manbyggnader

715 Brandförsäkring nr 14974, 10/8 1827, i Brandförsäkringsverkets arkiv (Cnh), brandförsäk-ringar 1782−1930, reproducerade av SVAR. Göran Ulväng, ”Godsägarens dilemma − att bruka själv eller arrendera ut?”, i Att bruka men inte äga 2014, s. 97.

716 Se avsnitt 9.2.

717 Hallstahammars kyrkoarkiv (ULA), vol. AI:9, husförhörslängd 1835−1845, s. 54. Gods och gårdar 1940, s. 867.

718 Daniel Danielsson i Horn är inte med i tätgruppen, men hans bouppteckning visar ett för-möget hus. Hans måg Adolf Hamnström är med i tätgruppen. Bouppteckning efter Daniel Danielsson i Horn, 12/9−13/9 1864, i Snevringe häradsrätts arkiv (ULA), vol. F II:30, boupp-teckningar 1863−1864, s. 395.

719 Se bilaga 5.

720 Adolf Hamnström och Carl Erik Carlsson. Om Hamnström, se bilaga 3. Om Carlsson, se:

Bouppteckning efter Anders Ersson i Köping, 5/3−6/3 1878, i Köpings rådhusrätts och magi-strats arkiv, vol. FIIA:32, bouppteckningar 1875−1879, s. 364.

721 Se avsnitt 9.2.

722 Endast sådana som bevarats i Siende och Tuhundra häradsrätters respektive arkiv, och endast sådana som upprättats med anledning av dödsfall.

180

som var större än parstugor ökade under 1800-talets andra hälft.⁷²³ I flera fall inne-hades de av jordbrukare med social status eller kapital som inte var entydigt all-moge- eller ståndsmässiga, men många innehavare kan utan tvekan betecknas som bönder. Av rumsnamnens disposition i bouppteckningarna framgår att det ofta rörde sig om hus med vad Ulväng kallar femdelad planlösning, en byggnadstyp som stor-bönder använde för att avgränsa sig som grupp.⁷²⁴ Ibland beskrevs också tvåvå-ningshus. Det finns också exempel på att en ny typ av parstugor, där en liten fronte-spis tillsammans med utökad storlek gjorde det möjligt att ha rum på vinden, något som tidigare krävt brutet tak.⁷²⁵

Bönderna närmade sig på detta sätt ståndspersonerna ifråga om byggnadsskick, men de låg efter i tid. De nya manbyggnaderna vid bondgårdarna var stora och hade samma funktion som karaktärsbyggnaderna haft på 1700-talet, men när de anamma-des av bönder fanns de inte nödvändigtvis kvar på herrgårdarna. Det brutna taket, för att ta ett exempel, blev populärt hos rika bönder under 1800-talets första hälft. På herrgårdarna hade det funnits sedan 1700-talet, och de herrgårdar som nybyggdes

723 Bouppteckningarna visar det genom att rummen namngetts, och det då framgår ifall det fanns fler rum än bara stuga, kammare och kanske sal.

724 Ulväng 2004, s. 212f.

725 Jfr: Ulväng 2004, s. 210−211. Just takformen redogjordes sällan för i laga skiftes-förrättningar och aldrig i bouppteckningar, men forskningsläge och nuvarande äldre bebyg-gelse i Västeråsbygden pekar åt samma håll i frågan. Ett exempel på denna nya typ av parstu-gan finns i Nyby i Dingtuna. Jfr: ”Dingtuna” 1978, s. 35.

Figur 11. Exempel på manbyggnad av det slag som uppfördes av större jordbru-kare, oavsett stånd, under 1800-talets andra hälft. Svånö i Rytterne socken 1924.

Foto: Sven T. Kjellberg, Västmanlands läns museum.

181 under 1800-talet fick i regel istället sadeltak.⁷²⁶ Christer Ahlbergers idé om bönder-nas förbondeligande av ståndspersoners materiella kultur passar alltså på sätt och vis in här, eftersom de valde stildrag som ståndspersonerna lämnat, men den motsatta riktningen, att det var fråga om en strävan uppåt, kan inte uteslutas. Att många bön-der unbön-der 1800-talets lopp inredde en sal kan till exempel inte ses som förbondeli-gande, eftersom salen aldrig övergavs vid herrgårdarna.⁷²⁷ Auktionerna gjorde det dessutom möjligt för bönder att i större utsträckning inreda rent representativa rum.⁷²⁸

Under 1800-talets andra hälft slog en ny stil för manbyggnader igenom både hos ståndspersoner och hos rika bönder. Husen liknade den nya typen av parstugor, med sadeltak och frontespis, men de gjordes större och fick i regel sexdelad planlösning.

Det förekom också att äldre hus med annan planlösning byggdes om i den nya sti-len.⁷²⁹ Vinden var snarare en egen våning än en vind, och markerades i flera fall med att en rad mindre fönster fick plats ovanför den nedre huvudvåningens. Skorstenarna var alltid flera, eftersom fler rum var uppvärmda. Kring fönster och dörrar gjordes dekorationer, ofta i schweizerstil.⁷³⁰ Även manbyggnadernas placering var viktig.

Den centralsvenska gårdstypen övergavs helt, och manbyggnaden omgavs bara av två flyglar, vanligen bodar eller andra enklare byggnader. Till den nya stilen fördes alltså flera av den äldre herrgårdens attribut. Det intressanta är att stilen anammades av såväl bönder som ståndspersoner, i den mån man för denna tid kan göra en sådan uppdelning. Storleken varierade, men stilen var utan tvekan densamma. Det är alltså fråga en övergång från skillnad i art till skillnad i grad mellan ståndspersoner och bönder, och i viss mån mellan herrgårdar och bondgårdar.

726 T. ex. Brunnby och Kusta i Irsta. Svenska gods och gårdar 1940, s. 295, 298. Jfr: Ulväng 2004, s. 213.

727 Gösta von Schoultz, ”Till finrummets historia”, i Fataburen 1950, s. 96f.

728 Maj Nodermann, ”Heminredning”, i Arbete och redskap. Materiell folkkultur på svensk landsbygd före industrialismen, red. Nils-Arvid Bringéus (stad 2003), s. 325, 329.

729 Se figur 12.

730 Jfr: Lena Palmqvist, ”Bondebebyggelsen”, i Svenska hus. Landsbygdens arkitektur − från bondesamhälle till industrialism (Stockholm: Carlsson Bokförlag, 1995), s. 36−37. Ulväng, s. 214.

182

Figur 12. Exempel på manbyggnad av det slag som uppfördes av rika bönder under 1800-talets första hälft, ombyggd enligt mode för 1800-talets andra hälft. Åby i Svedvi socken 1835 (överst) och ca 1900. Fördelningen av rum och gardiner i en bouppteckning av år 1835 visar att det är samma byggnad som står kvar där idag.

Byggnadens stil ca 1900 visar emellertid på då moderna drag, vilket föranlett re-konstruktionen av hur den såg ut 1835. Tuschteckningar av Johannes Eriksson 2016. Källa: Bouppteckning efter Erik Ersson Norberg i Åby, 2/11 1835, Snevringe häradsrätts arkiv (ULA), vol. F II:16, bouppteckningar 1834−1835, s. 309. Brita Söderberg, Släktkrönika I. Norberg-Nordenskiöld, Bruce-de Bruce, Lilliehöök (Vä-nersborg: 1981), s. 13.

183

6.6.5 Gårdens krona

Manbyggnaden visar på i princip samma sociala utveckling som stordrift och ortsbe-skrivningar, från att i form av karaktärsbyggnader vara en angelägenhet för stånds-personer på herrgårdar, till att anammas av större bönder, som ett sätt för dessa att utmana det allmogemässiga. Skillnaden ligger i att manbyggnaden, den avgränsade representativa huvudbyggnaden, redan kring år 1800 blev en norm för alla jordbru-kare, och att två sammanhängande stugor som tidigare setts som två hus, utan minsta ombyggnad plötsligt kunde betraktas som ett enda. Det var alltså snarare mer påkos-tade manbyggnader, det vill säga hus som hade mer gemensamt med karaktärsbygg-nader än att vara en enhet, som gick hand i hand med stordrift och förekomst i orts-beskrivningar.

Dessa mer påkostade manbyggnader byggdes av bönder redan på 1820-talet, sedan många av ståndspersonerna försett sina herrgårdar med ännu ståtligare karak-tärsbyggnader än vad de haft under 1700-talet. Ståndspersonerna behöll alltså en distans till bönderna. Det fanns också bönder som köpte ståndspersonernas karak-tärsbyggnadsförsedda gårdar. Så sent som på 1830-talet hände de emellertid att de inte använde dem på samma sätt, utan istället utnyttjade deras storlek för andra än-damål. Framåt 1800-talets mitt försvann emellertid denna typ av förbondeligande.

Under seklets andra hälft slog en ny stil igenom som var gemensam för ståndsperso-ner och rika bönder. Gränsen mellan allmogemässighet och ståndsmässighet var alltså ifråga om bebyggelse i princip utsuddad.