Vad bör revisorn kunna?

Utbildning av revisorer bör ske såväl inom universitet som via vidareutbildning. I Balans 1989 nr 1 diskuterar Göran Tidström, behovet av vidareutbildningen av revisorer. Han säger:

Även om kunskapsnivån upprätthålls och utvecklas i huvudsak genom det praktiska arbetet är den – i vart fall inom IREV – mycket låga andelen registrerat deltagande i aktualitets- och uppdateringskurser alarmerande. I alla professioner krävs ett aktivt engagemang bland yrkesutövarna för att hålla sig à jour.

Om en yrkeskår ska framstå som professionell, anser Tidström, krävs att arbetet riktas mot områden som överensstämmer med intressenternas förväntningar. Tidström aviserar därför något senare (Balans 1989 nr 10) att IREV kommer att satsa på ”snabbt ordnade kurser, där nyheter på revisionsområdet tas upp”. Både IREVs ordförande (Balans, 1990,nr 12) och senare generalsekreterare Marklund (Balans 1993, nr 5) betonar vikten av att fånga äldre revisorer till vidareutbildning.Markland säger:

Men för att vara ärlig skulle det kanske vara bra för branschen om ännu fler revisorer insåg vikten av vidareutbildning och inte bara stirrade sig blinda på hur mycket pengar de drar in till byrån

IT-frågor är ett område där revisorerna anses behöva lära sig mera (Balans 1996, nr 12). I en diskussion i Balans mellan olika FAR-ledamöter framförs åsikten att frågan

hanterades bäst av specialister, inte av deltidsexperter eller revisorer. Auktoriserad revisor Johan Kjellström ställde frågan: ”Blir jobbet intressant med tanke på all den tekniska utvecklingen som vi nu förutser här?” Han svarar själv:

Man skall "plugga" in en massa parametrar och så kommer det ut någon rapport - attraherar vi nya medarbetare, som vill tänka själv? Jag är inte så helt övertygad om det. Jag tror det är viktigt att också ha en viss flexibilitet. Att vi kan attrahera de bästa ekonomerna som är självständiga, som är kreativa och som vill göra något av sin tillvaro. Annars är risken att man får robotar i slutändan - och det är jag allergisk mot.

Även här bekymrade man sig om att de etablerade revisorerna egentligen var de som mest behövde utbildning. ”Är det inte ett svårt pedagogiskt problem att tala om för ledande herrar att de måste gå utbildning?”

Inte bara tekniken ändras utan även hela revisionen har bytt karaktär enligt Thomas Thiel, FARs nye ordförande i Balans 1997 nr 3:

Det handlar mer om analytisk granskning och om att testa flöden, processer och styrningen av informationssystemen. För att kunna göra detta och utöva en professionell revision har vi fått ta till oss allt fler specialister. För att till exempel revidera en bank anställer vi bankspecialister för att kunna räkna på terminskontrakt, optionsavtal och så vidare - som en del av revisionen. För att revidera avancerade ekonomi- och styrsystem måste vi ha såväl IT-proffs som specialister på ekonomistyrning.

På det viset uppstår konsultavdelningarna på revisionsbyråerna.

Ett sätt att klara de nya kraven är specialisering (se vidare kapitel 6.2). I detta nummer av Balans ställs också frågan: Kan specialiseringen ha gått för långt? Det finns ett område, menar Thomas Thiel, som möjligen kan ha påverkats menligt.

Jag tror att vi i den grundläggande revisorsutbildningen skulle behöva öka kunnandet hos de unga revisorerna om de ekonomiska sambanden och om ekonomisk analys. Den kunskapen brister ibland […]

Förut har den nödvändiga tekniska kompetensen betonats lite ensidigt. Det måste också finnas en social kompetens. Man måste vara kreativ, kunna relatera till andra, kunna få ut information ur andra, kunna kommunicera - både i tal och skrift på mer än ett språk.

Det finns flera nya områden som kräver ny kompetens, t ex vad gäller miljöfrågor (Balans 1998 nr 2). Nya krav på redovisning av miljöinformation i årsredovisningen hade införts genom beslutet om ändringen i årsredovisningslagen (1999). Det finns olika former för miljörevision, men för ”ekonomirevisorn” gäller revision av den separata miljöredovisningen, miljöskuldsrevisioner eller s.k. miljö-due-diligence-uppdrag. I Balans framförs att det kan vara svårt för en revisor att utvärdera exempelvis specifika miljötillstånd och miljökonsekvenser, men att det är säkert inte svårare att här ta hjälp av experter än vad det är inom andra specialistområden. Det är dock nödvändigt att revisorn har kunskap nog att bedöma vilken specialistkompetens som behöver adderas till gruppen.

Efter att konstaterat att revisorernas behov av kompetens är kopplat till förmåga att avgöra när annan expertis än den egna krävs ändrar diskussionen delvis inriktning. I en artikel om vidareutbildningen av revisorer (Balans 2001 nr 12) konstateras att grundutbildningen är väl tillgodosedd och att FARs utbildningskommitté kommer att fokusera på vidareutbildningen. I Balans 2002 nr 10 påpekar Dan Brännström, styrelseordförande IREV, att vidareutbildning för revisorer bör fokusera på revision. Detta då exponeringen av revisorn ökat, efter ett antal stora internationella företagsskandaler34 och debatten om revisorns

34 _{Under 2002 briserade bl a två större företagsskandaler i USA; Enron-skandalen och World Com. Enron-} skandalen innebar bland annat att ett av världens största revisionsföretag, Andersen, tvingades upplösas. Även Europa drabbades vid tidpunkten av flera stora företagsskandaler.

oberoende. Brännström som själv undervisar på högskolenivå tycker inte att branschen kan kräva en ”revisorsfärdig” utbildning på högskolorna:

Universitet och högskolor ska ge en bra basutbildning i ämnen som företagsekonomi, it, juridik och beskattning enligt kraven för godkännande och auktorisation som revisor. Men det är revisionsbyråerna som i samverkan med IREV ska utveckla medarbetarna till revisorer, inte minst därför att det också krävs omfattande on-the-job-training.

Den akademiska grundutbildningen för revisorer hade diskuterats redan tidigare (se Markland i Balans 1993 nr 5). Vid FAR:s jubileumsdag 1998 (Balans 1999 nr 1) informerade Anna-Karin Norberg, ordförande i utbildningskommittén, om att kommittén studerat hur väl programmen på universitet och högskolor stämmer överens med kraven för att bli revisor och tar som exempel att kraven på handelsrätt är högre för en revisor än de som ingår i programmen på universiteten och högskolorna (se också Balans 1999 nr 2). 2001 konstaterar man (Balans 2001, nr 12) att en förbättring skett vad gäller den företagsekonomi revisorsadepterna läser, men att man nu måste ta tag i problemen kring omfånget av handelsrätt inom utbildningen.

Men den svenska akademin ska även den EU-anpassas och genomgår den så kallade Bolognaprocessen. I Balans 2007 nr 12 finns rubriken: ”Branschen kräver flexibilitet i

utbildningen för revisorer.” På ett seminarium där Revisorsnämnden (RN) bjudit in ledande

aktörer inom revisionsbranschen diskuteras utbildningen och de stora variationerna som finns mellan universiteten. ”Det enda som tycks vara klart är att framtidens svenska ekonomer kommer att ha antingen tre, fyra eller fem års utbildning”. Revisionsbyråernas budskap var att branschen måste attrahera ungdomar och det innebär att det krävs flexibilitet vad gäller förkunskaper. ”Även treåriga studier bör komma i fråga”:

FAR SRS vill anpassa praktikens längd till högskolestudierna - för att alla ska ha sammanlagt åtta års utbildning innan revisorsexamen kan avläggas (idag krävs nio år). Med andra ord ska den som studerat tre år behöva fem års praktik, den som läst till ekonom på fyra år ska behöva fyra års praktik, osv. Dessutom måste innehållet i examen vara flexibelt, ansåg revisorerna och fick medhåll från flera lärosäten.

Diskussionen fortsätter och i Balans 2009 nr 8-9 finns rubriken: ”Tema utbildning: Dags att ställa krav!” FARs ordförande Svante Forsberg påpekar att branschen är en stor ”köpare” av ekonomistudenter och därför måste bli bättre på att ställa krav. Brister i nyexaminerade ekonomers kunskaper fanns enligt Forsberg främst inom områdena redovisning och finansiering. Han menar att då det är lärarresurserna som är problemet så blir det svårt att uppnå en hög kvalitet på alla högskolorna. Branschen har också ett ansvar: ”Vi måste ställa upp med lärare i större utsträckning. Eftersom vi rekryterar många av de bästa så

är det ju hos oss en stor del av kompetensen finns”. Under hösten ska FAR SRS styrelse diskutera hur organisationen kan påverka ekonomiutbildningen. Syftet är att bidra till en kvalitetshöjning inom exempelvis redovisningsområdet. Det anses viktigt att etablera goda kontakter med utbildningsdepartementet och med en dialog med de ansvariga för ekonomiutbildningarna vid universitet och högskolor: ”En idé är att FAR SRS i samarbete med högskolorna arbetar fram ett slags miniminivå vad gäller undervisningen inom exempelvis redovisning”.

Innehåll och kvalitet på ekonomutbildningarna är alltså frågor som engagerar mer eller mindre under hela perioden. Den diskussion som förekom i början och som handlade om nya kunskapsområden stillnade, kanske för att de byråinterna utbildningarna på områdena kom igång. Diskussionen om utbildningens kvaliteten tycks däremot inte ha minskat. Här ska man ha i åtanke att en motsvarande diskussion finns inom den akademiska världen.

Redovisning och revision är två områden där bristen på kompetenta lärare är stor, särskilt vid mindre högskolor. Ännu har vi dock inte sett något mer formaliserat samarbete mellan FAR och akademin även om de flesta lärosäten har ett antal gästföreläsande revisorer. Här kan man säga att man lokalt redan implementerat det samarbete som det talas om i sista artikeln och kanske är det därmed en mindre akut fråga för branschföreningen att ta tag i.