FARs obligatoriska kollegiala kvalitetskontroll.

Kollegial kvalitetskontroll är en kvalitetskontroll som görs av kollegor från andra byråer än den som kontrolleras. Den ska således inte förväxlas med interna kvalitetskontrollsystem för revisionsbyråerna76 även om det finns kopplingar mellan den interna kontrollen och den externa kontrollen. Den externa kontrollen är till för att kontrollera att den interna kontrollen fungerar som det är tänkt. I slutet av 1970-talet gjorde FAR ett förslag till rekommendation för interna kvalitetskontroller. Det visade sig dock svårt att få revisionsföretagen att

implementera rekommendationen, vilket kom att användas som ett av flera argument för införandet av en extern kontroll ( jfr Erlingsdottir & Jonnergård 2006:88). Diskussionen om en extern kvalitetskontroll började också på 1970-talet, men då ansågs det inte finnas behov av eller acceptans för en sådan kontroll. 1983 lades dock ett förslag, men det röstades ned med anledning av revisorers tystnadsplikt. Frågan om extern kollegial kvalitetskontroll, övervintrade trots detta och år 1990 var frågan åter igen på agendan (Erlingsdottir & Jonnergård 2006:71f). Det är den diskussion som nu följde i Balans som här är i fokus.

I Balans 1990 nr 3 redogörs för att FAR tar initiativ till en kvalitetskontroll. Revisionskvalitet kan uppnås med olika medel. Man konstaterar att: ”Viktigast är de medel som stärker att revisionen utförs rätt från början. Hit hör utbildning, instruktioner och handledning. Men ett annat medel, kvalitetskontroll i efterhand, har blivit mer och mer

76

aktuellt över hela världen”. Kvaliteten kan ses i två dimensioner: 1) FARs rekommendationer och interna instruktioner hos byråerna. 2) Efterlevnaden. Det är denna sist nämnda dimension som här står i fokus. FARs ordförande Göran Tidström ställer i artikeln följande provokativa frågor:

• Hur är det med den valde revisorns engagemang?

• Hur är det med medarbetarnas erfarenhet i en starkt expanderande bransch […]

• Vilka risker medför den säsongmässiga (eller numera kanske kontinuerliga) arbetsbelastningen för rent slarv?

• Det finns en viss tendens till upphandlingsförfarande inom revisionsområdet. Vilken risk finns det att pressen på timpriserna också pressar tidsinsatsen och därmed kvaliteten?

• Hur väl lever vi upp till FARs rekommendation om intern kontroll?

När FARs styrelse tidigare hade diskuterat extern kontroll förespråkade en majoritet att man först skulle ta tag i utbildningsfrågorna. Där var FARs aktivitet hög: obligatorisk basutbildning står på programmet, frivillig revisorsexamen har aviserats och beträffande vidareutbildning skymtar ett obligatorium i framtiden. Extern kontroll framstår som en sista länk i den logiska kedjan som ska åstadkomma kvalitetssäkring. Övervägande av för och nackdelar är dock väsentligt:

Fördelar som identifierats är att vi visar att det räcker med självreglering, att vi

stärker trovärdigheten och att vi minskar risken för brister hos enskilda ledamöter (brister som kan ge en uppförstorad effekt i massmedierna trots att det gäller udda fall). Nackdelar som framförts är att extern kvalitetskontroll strider mot tystnadsplikten […], att den kostar pengar (vilket är sant och bör övervägas vidare), att obligatorisk vidareutbildning är ett bättre alternativ och, till sist, att vi ju inte är trängda – varför skulle vi då ta initiativ?

Vid en internationell jämförelse visade det sig att flera länder kommit längre när det gäller extern kontroll än vad Sverige gjort. I Norge har man accepterat ett förslag om extern kvalitetskontroll. Kanadas största provinstitut i Ontario var en förebild för många. Deras system, som inspirerats av USAs peer reviews, har fungerat sedan 1980 (Balans 1990 nr 3).

År 1991 återkommer diskussionen om extern kontroll under rubriken Ökad

byråkontroll bör bli frivillig (Balans 1991 nr 3): FAR hade bildat en projektgrupp för

kvalitetskontroll. Gruppen rekommenderade nu en kontroll, som FAR håller i. Kontrollen benämns som ”kvalitetsstöd” och själva granskningen föreslås få benämningen ”kvalitetsgenomgång”. Kvalitetsgenomgångarna ska till en början vara frivilliga och först senare bli obligatoriska. Enligt Balans är det oklart när förslaget om extern kontroll ska genomföras, men FARs styrelse har fått förslaget och det är ute på remiss hos en del ”tyngre” revisorer.

Förslaget försvinner dock från agendan och först år 1997 finns åter en intensiv bevakning av och diskussion/debatt om FARs förslag till externt kvalitetssystem i Balans.

Bakgrunden är att FAR-stämman vid två olika tillfällen ( det första beslutet år 1996 bekräftades senare vid en extra FAR-stämma år 1997), fattat beslut om obligatorisk extern kvalitetskontroll. Beslutet innebar också att FARs disciplinnämnd ersätts av en kvalitetsnämnd. Nu hörs kritiska röster i Balans. Fyra ledamöter skriver ett öppet brev till FARs styrelse. De kritiserar den korta tiden som gavs FAR-medlemmarna inför ett sådant genomgripande förslag:

Enligt vad Björn Markland sa vid mötet med FARs västra krets den 26 november fattades principbeslutet angående kvalitetskontroll redan i maj 1996 och sedan

”vidtog ett omfattande förankringsarbete”. Att fatta beslut och därefter förankra

beslutet är ingen demokrati, det är skendemokrati.

Dessutom framför författarna att de inte vill ha någon intern polis och de ställer frågan: ”Är FAR en förening för oss medlemmar eller vill FAR bli en ny myndighet? (Balans 1997 nr 1). En annan kritisk röst finns i samma nummer av Balans under rubriken: ”Därför överväger jag

att lämna FAR”. Kritiken riktas också här mot FARs hantering av ärendet, men författaaren

skriver att avskaffande av disciplinnämnden är positivt eftersom medlemmarna tidigare kunnat släpas inför skranket två gånger, dvs. såväl inför Revisorsnämnd som Disciplinnämnd. Dock: ”I stället inrättas en ”Kvalitetsnämnd” och ett regelsystem där uteslutningshotet vilar tungt över ledamöterna. Det kommer att medföra en dubblering av rättsinstanserna - igen!”

FARs ordförande Thomas Thiel svarar på de kritiska debattinläggen. Han poängterar att det var ett föreningspolitiskt beslut att införa obligatorisk kvalitetskontroll. Naturligtvis delar styrelsen den uppfattningen att det hade varit önskvärt att kunna behandla frågan under en längre tid. Att det inte var möjligt förklarar den tidigare ordförande Leif Lundfors och Thomas Thiel med:

Både utvecklingen inom EU och situationen i Sverige, bl.a. med en förestående statlig utredning om revisorsverksamhetens omfattning, visar enligt styrelsens uppfattning att det är nu som självregleringens framtid avgörs. Bara genom kraftfulla initiativ från kårens sida kan vi markera vår vilja att själva ta ansvaret för yrkets utveckling.

En synpunkt som framförts – att det kanske vore lika bra att överge självregleringen och överlåta all reglering på Revisorsnämnden – kommenterar Thiel med att han ”kan ha respekt för den ståndpunkten, som ju också framförts i en del andra länder, men jag kan bara konstatera att jag, tillsammans med en enhällig styrelse, tycker tvärt om” (Ibid).

På FARs extrastämma (Balans 1997 nr 2) godkänns med 106 röster mot 24. Den obligatoriska externa kvalitetskontrollen var kontroversiell men FARs ordförande Thomas Thiel (Balans 1997 nr 3) menar att kvalitetsnämnden behövs;. ”Det har med trovärdigheten gentemot samhället att göra: att vi klarar en självreglering – liksom vi tidigare själva har

kunnat utveckla vårt yrke”… ”Allt fler kommer att inse att kvalitetsutveckling är nödvändig för trovärdighet. Vi bygger vår verksamhet på förtroende”:

Ett bra skäl till självreglering är att den bästa kompetensen finns hos oss. Utvecklingen i Sverige och världen går mot självreglering. Det finns en kraftfull utveckling bort från regleringssamhället mot ett öppnare samhälle där man tar mer ansvar själv. Se på vår finansmarknad och vår bostadsmarknad. De har inte avreglerats därför att de skulle vara oviktiga för samhället och människorna. Varför skulle regleringsivern dyka upp igen på just vår marknad?

Andra skäl var enligt Thiel möjligheten att kräva ansvara och skadestånd av revisorer liksom att skapa kvalitetsstandarder som minskar förväntningsgapet (Balans 1997 nr 3).

Året därpå kan vi i Balans 1998 nr 11 läsa om att den första kvalitetskontrollrapporten lämnats in. Det var Revisionsbyrån Lundberg & Co AB, Stockholm, med ca 22000 revisionstimmar fördelade på två kontor, som fått en positiv rapport.. Lars Lundborg, ordförande i byråernas gemensamma ledningsgrupp, säger att man var snabbt ute och ansökte om kvalitetskontroll när denna infördes. Han menar att en avklarad FAR-kontroll innebär en kvalitetsstämpel. Det kontrollen inriktades på var en bedömning av nivån på och efterlevnaden av byråns interna kvalitetskontrollsystem. Det visar att även en liten byrås kontrollsystem kan uppfylla kraven i FARs rekommendation om intern kvalitetskontroll, menar Lundberg.

Den 28 februari 2002 är det slut på den första femårsperioden i kvalitetskontrollens historia. Endast i något enstaka fall har kontrollerna resulterat i en oren kontrollberättelse. Det finns ett antal fall där processen avbrutits: ”Det beror i regel på att kontrollanten funnit brister. Då kan kontrollen återupptas när bristerna rättats till. Eller också ger byrån upp försöken att klara kvalitetskraven och revisorerna lämnar FAR”. Inför nästa kontrollomgång kan reglerna dock komma att förändras genom att kvalitetsnämnden och inte byråerna kommer att bestämma tidpunkten för kontrollerna. Dessutom har EU utformat en rekommendation om kvalitetskontroll och FARs system för kvalitetskontroll uppfyller inte de krav som rekommendationen ställer (Balans 2003 nr 1). I EU-kommissionens rekommendation år 2000 om minikriterier för kvalitetssäkring av lagstadgad revision inom EU förordas att alla revisorer åtminstone vart sjätte år ska genomgå kvalitetskontroll. Denna kan ske antingen genom kollegial kontroll eller genom granskning av en myndighet eller dylikt. Det ska dessutom finnas en offentlig insyn i kvalitetskontrollen, och det gäller särskilt om kollegial kontroll används. Kontrollen ska stå under ett granskningsorgan, där majoriteten i granskningsorganet inte är revisorer (Balans 2001 nr 12).

Inför EU rekommendationen hade FAR under ungefär ett år samarbetat med Svenska Revisorsförbundet (SRS) med målsättningen att utforma ett nytt system som accepteras av

Revisorsnämnden (RN)77. Det nya regelverk som FAR och SRS tagit fram hade en koppling till RN:s disciplinära verksamhet. I det föreslagna systemet skulle kvalitetskontrollen ledas och övervakas av en kvalitetskontrollstyrelse. Ledamöterna skulle utses av revisorsorganisationerna och andra näringslivsorganisationer som Svenskt Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation och Sveriges Aktiesparares Riksförbund. Kvalitetskontrollstyrelsen skulle besluta om vilka ärenden som i anonymiserad form skulle överlämnas till RN. Det gäller endast brister som bedöms kunna leda till upphävande av auktorisation/godkännande eller allvarlig varning. ”För att säkerställa enhetlighet i bedömningarna är riktlinjerna, checklistorna och anvisningarna betydligt mer detaljerade än tidigare. Dessutom ska rapporterna vara mer deskriptiva än tidigare” (Balans 2003 nr 1).

De diskussioner och de förhandlingar som med anledning av kvalitetskontrollsystemet kom att föras mellan Revisorsnämnden och FAR redovisas i nästa kapitel under rubriken. ”FAR och Revisorsnämnden” (10.2.2). Här nöjer vi oss med att konstatera att FAR över tiden varit proaktiv vad gäller självreglering av såväl standardsättning som standarduppfyllelse.