Sammanfattning och analys

Under tidsperioden kan man säga att de flesta aspekterna av revisorers utbildning och kunskapsbas har varit uppe till diskussion, såväl de delar som fås genom formella utbildningsprogram, som de delar som är erfarenhetsbaserade. Diskussionerna har dock skett under olika tidsperioder och på olika scener.

I början av perioden var det de professionsinterna utbildningarna som fokuserades. Professionen drev aktivt frågan om revisorsexamen enligt utländsk modell. Genom lagstiftning togs dock examen över av Revisorsnämnden. Som en följd av detta förändrades också scenen från att vara professionell självreglering till extern reglering av professionen. Makten över innehållet i examen, dvs. vad som examineras, och därmed de faktiska kunskapskraven för att bli licensierad har därmed formellt flyttats från professionen till övervakningsorganet, även om professionen fortfarande är djupt engagerad i utformningen av själva examensuppgifterna. Bakom såväl initieringen av revisorsexamen som den utformning den med tiden fått står en internationell utveckling som även den först var professionsintern, men med tiden externt reglerad.

Däremot har frågorna om vidareutbildning av licenserade revisorer kvarstått hos professionen. Scenen för detta är alltså professionsintern och med koppling till Greenwood et al (2002) kan man se vidareutbildningen som en del av FARs uppgift att skapa en kollektiv identitet (vad man ska kunna för att vara kompetent revisor) och delvis en del av organisationens disciplinerande uppgift. Diskussionen om vidareutbildning var dock livligast i början av perioden och gällde då framför allt att utveckla revisorn så att denne skulle klara av de nya tekniker och metoder, t.ex. ADB, informationssystem, som utvecklats inom näringslivet. Det gällde alltså att hålla sig a jour. Frågan är hur a jour man ska hålla sig och det verkar som om man med tiden når en överenskommelse om att ”det räcker att vara kunnig nog för att förstå när man bör plocka in experter”.36 Denna konsensus öppnar upp för en orientering mot andra kompetenser, t.ex. social kompetens och mer revisionskompetens. Fokus flyttar sig då också från de äldre revisorerna till den yngre generationen av revisorer.

36

Det finns alltså en förskjutning i tolkningarna både av vad vidareutbildningen ska innehålla och vem som ska genomgå den. I slutet av 1990-talet stannar dock diskussionerna om vidareutbildningens form och innehåll av något.

Beprövad erfarenhet tycks vara en kärna i den professionella identiteten som lyfts fram genom hela tidsperioden. Den framstår som viktig, men rätt självklar i början av perioden, men mer problematisk i slutet av perioden Vad som ingår i denna erfarenhet är inte helt tydligt men analysförmåga, grundläggande revisionsprinciper och etiska förhållningssätt är delar som nämns. Tydligt är också att beprövad erfarenhet ligger utanför vad som går att lära genom formulär och litteratur. Den måste föras vidare av erfarna till mindre erfarna. Till synes är det också där problemen ligger. Den utveckling som branschen genomgått gör att mer erfarna revisorer ofta gått vidare till andra uppgifter än revision. Alltså finns ett tomrum att fylla. Det vi sett i de senare diskussionerna är att Far engagerat sig aktivt i frågan. Kanske är detta början till en trend där de delar av professionalism som genom branschutvecklingen inte längre tillvaratas inom revisionsföretaget förs över på den professionella föreningen. I Greenwood et al (2002) termer skulle detta innebära att Fars roll som kollektiv identitetsskapare och disciplinerare av professionen ändrat inriktning mot en större betydelse för insocialisering och överföring av beprövad erfarenhet. Beprövad erfarenhet är en av de frågor där scenen hela tiden är den professionsinterna.

I motsats till beprövad erfarenhet så står den akademiska utbildningen utanför

professionens direkta kontroll. Innehållet i denna finns i bakgrunden under hela perioden, men temperaturen i frågan stiger i slutet av perioden då kvaliteten i utbildningarna ifrågasätts. Frågan om den akademiska utbildningen faller in under det som Greenwood et al (2002) definierar som den professionella organisationens roll att värna om professionen gentemot externa parter.

Sammanfattningsvis har olika frågor diskuterats under olika tidsperioder och i figuren nedan görs ett försök att sammanfatta diskussionerna. Utvecklingen är nära kopplad till föregående kapitels diskussion om den rådgivande rollen och som vi kommer att se i nästa kapitel mycket nära kopplad till utvecklingen av yrkesrollen. Från ett professionsteoretiskt perspektiv kan vi se att professionen utvecklar kunskapsbasen i takt med utvecklingen hos deras klienter, men att man också sätter gränser för vad som tillhör revisorns roll; denne kan inte göra allt, men förväntas kunna avgöras när experter ska kallas in. Det som också påverkat är förändringar i karriärvägar inom branschen. Genom att rörligheten bland seniora revisorer ökat så slås också gamla mönster för hur man skaffar sig revisionskompetens och beprövad erfarenhet sönder. Här aktualiseras åter FARs roll som stödjande av professionen. I figuren

nedan anges schematiskt utvecklingen av de kompetensfrågor som diskuterats under tidsperioden, samt när i tiden en utveckling kan anses skett.

Figur 5:1 Utveckling av diskussionen om kompetens över tiden

1989

1995

2000

2005

2010

Revisorsexamen

Från: “styrkedemonstration” för professionen

Till: “reglerat obligatorium utförd av staten”

Professionsintern utbildning Från: specialistutbildning för att möta Kraven från näringslivet

Framför allt för seniorer

Till: revision och social kompetens Framför allt för juniorer

Akademisk grundutbildning Från: krav på innehåll

Till: krav på kvalitet Beprövad erfarenhet

Från: lära från seniorer inom byrån är kritiskt för att kunna utföra arbetet som revisor