En spekulation om de stora redovisningsföretagen

I slutet av den period vi studerat började en kritik riktats mot de stora internationella multidisciplinära redovisningsföretagen. En fråga som ställdes i samband med att 23 stora byråer har skapats inom ramen för IFAC och det nya organet Forum of Firms (FoF) var om dessa stora redovisningsföretag tagit över greppet om branschens utveckling? Förutom FoF hade de sju största96 av dessa företag sedan tidigare ett samarbete på pan-Europeisk nivå i the

European Contact Group och (åtminstone tidigare) i Global Steering Committé, GSC.

Alla dessa grupper har visat intresse för och samverkat med olika reglerare inom

revisionsområdet . En engelsk källa menar i Balans 2001 nr 2 att det nu är de stora firmorna som leder utvecklingen och som har fått grepp om normgivningen på olika områden. Frågan ställs: ”Vad blir nästa steg?”

Vårt material tillåter oss inte att göra någon grundläggande analys av de stora redovisningsföretagens inflytande över bilden av revisorn i Sverige. Frågan är dock för väsentlig för att nonchalera och vi väljer att mer spekulativt försöka göra vissa jämförelser med en analys av framväxten av de stora redovisningsföretagen som gjorts av Greenwood & Suddaby (2006) (inflytandet behandlas under 11.3). Deras artikel: Institutional

Entrepreneeurship in Mature Fields: The Big Five Accounting Firms behandlar the Big Five i

Canada och US: Arthur Andersen, Deloitte Touche Tohmatsu, Ernst & Young, KPMG, PricewaterhouseCoopers (dvs. fem av de sju som kom i gång med Forum of firms).

96 _{PricewaterhouseCoopers, KPMG, Deloitte & Touche Thomatsu, Ernst & Young International, Arthur} Andersen, Grant Thornton och BDO International.

Författarna menar att det var dessa stora internationella redovisningsföretag som initierade den multidisciplinära praktiken, MDP. Att detta gällde även i Sverige har vi sett i

diskussionen om MDP i kapitel sex och sju. Frågan är då varför dessa stora och väletablerade organisationer utvecklar en sådan verksamhet och hur de kan påverka branschen.

Enligt Greenwood och Suddaby (2006) fanns det fyra drivkrafter för att utveckla MDP. Den första Adverse Performance är kopplad till det ekonomiska intresset, det var helt enkelt ett sätt att tjäna mer pengar: ”indicating an increasing contradiction between

conformity to the traditional institutional logic of exclusively providing accounting services and adoption of a new logic that emphasized opportunities for providing multidisciplinary services” (Ibid. s. 37). Men det var inte bara att man kunde tjäna pengar utan också att möjligheten uppstod i samarbetet med de stora internationella klienterna som gjorde det intressant. Det var alltså ett sätt att utöka samarbetet med klienten och på så sätt binda dem närmare, boundary briding, som var en andra drivkraft. Klienterna sa:

’Fix that problem’. And we think that’s in the public interest’. The same theme runs through the annual reports of the association, which repeatedly proclaimed it was the ’duty’ of the profession to respond to clients by broadening the services offered. (Ibid s 37)

Genom kontakterna med de stora klienterna lärde sig de stora redovisningsföretagen alltså vilka konsultmöjligheter som fanns. The Big Five blev transnationella. I takt med att omfattningen av klienter i olika länder växte blev det nödvändigt med nya processer och strukturer, exempelvis i form av specialisering. ”Formal knowledge management systems were constructed, intended to transmit experience across global firms” (Ibid. s. 38). En

förskjutning av såväl arbetsuppgifter som inkomstkällor vad Greenwood och Suddaby kallade ”boundary misalignment” skedde, samtidigt som regleringen låg kvar på lokal nivå.

Förändringarna innebar att centrum flyttades från lokala kontor till internationella firmor:

But – and this is a key point – the regulatory structures of the profession remained geographically fixed at the provincial level, creating misalignment between the evolving organizational form of the Big Five firms, as they became isomorphic with their international clients, and the stable and much more localized jurisdiction of the profession established almost a century earlier (Ibid . 38).

Stannar vi upp ett tag och jämför med debatten i Balans kring MDP i kapitel sex och sju finner vi båda likheter och skillnader. Likheterna är att utvidgningen av personalgrupper inom revisions- och redovisningsföretagen leddes av de stora redovisningsföretagen.

Skillnaden är att denna utvidgning av personalgrupper åtminstone initialt motiverades med att det behövdes för att kunna göra goda revisioner och att man senare motiverade ökande

konsultverksamhet med att de nyanställda specialisterna måste ha något roligt att göra. Då ska man komma ihåg att de stora svenska redovisningsföretagen är kopplade till och delar av de

globala företagen som Greenwood och Suddaby (2006) beskriver. Det är svårt att avgöra om den svenska debatten bara är retorik, eller en egen logik eller en logik som samlevde med den logik som fanns globalt. Att ett ekonomiskt intresse fanns i såväl Sverige som globalt, dvs. en ökande kommersialism, har ju varit en röd tråd genom våra beskrivningar,

Det fanns dock enligt Greenwood och Suddaby (2006) en inbyggd konflikt i

utvecklingen av MDP. För de stora redovisningsföretagen var fortfarande professionen viktig, man ville vara medlem i professionen och det var viktigt att upprätthålla professionens

integritet. De sökte aktivt legitimitet för en multidisciplinär praktik genom att delta i debatten inom professionen. Det fanns alltså en institutionell press på de stora företagen att följa den professionella logiken. En fråga som Greenwood & Suddaby ställde var varför denna institutionella press inte gjorde att dessa stora elitfirmor höll sig till den förhärskande

professionella logiken. Författarna skilde på institutioner som formella regler som tvingande processer och institutioner som internaliserade kognitiva scheman spridda genom normativ socialisering. De fann att båda formerna av institutionell press underminerades av

resursasymmetri mellan reglerare och the Big Five. Denna resurs asymmetri ses som en fjärde drivkraft för utvecklingen:

The ability of the professional association to regulate the Big five was severely constrained not only by the asymmetry in technical capability, but also by asymmetries in political and financial resources. In Canada, as of 2001, the Big Five comprised approximately 22 percent of the accounting profession (excluding retired members) and employed 55 percent of accountants working in accounting firms. Inevitably, this scale of membership is an important political resource should the Big Five wish to exercise influence within the profession. On issues such as the multidisciplinary practice, the accounting profession followed the Big Five firms, not the other way round (Greenwood & Suddaby 2006:39).

Det här är en diskussion som vi känner igen från diskussionerna i Balans om inflytande inom Far. Här har något inlägg varit kritiskt mot koncentrationen av branschen, som då hade lett till att de tre största revisionsbyråerna sysselsatte (55%) av FARs knappt 2000 auktoriserade revisorer. En sådan dominans ställer stora krav på dessa ”drakars” agerande om det inte skall kännas meningslöst för övriga 45% av kåren att vara

medlemmar(se kapitel 8). Frågan var också uppe när en sammanslagning av FAR och SRS var aktuellt år 2000. SRS menade att inflytandet från de små byråerna måste säkerställas och då så inte skedde accepterades inte förslaget till prospekt och stadgar. När det senare sker en sammanslagning mellan FAR och SRS år 2006 påpekade SRS ordförande att han hoppades på att den nya organisationen bl.a. skulle bli stark på lokalplanet. Han önskade med andra ord en decentraliserad organisation. Den utveckling som följer pekar, dock i riktning mot en

centralisering inom Far. En utveckling som förmodligen reducerar inflytande från de revisorer som är anställda vid de mindre revisorsföretagen.

När man går igenom var de ledande aktörerna inom Far är anställda finner man ofta att de kommer från de stora redovisningsföretagen. Tidigare har detta framför allt berott på att FAR inte betalat ut arvode till sina förtroendevalda utan detta betalats av revisions- eller redovisningsföretaget97. Det innebar att företaget måste ha resurser för att avvara en (oftast högt uppsatt) person för arbete i den professionella föreningens namn. Att

redovisningsföretagen gjort detta talar också för den vikt man lagt vid engagemang i Far. Det innebär att vi kan utgå från att de stora företagen haft stort inflytande över utvecklingen inom Far, men däremot kan vi inte dra slutsatsen att de därmed därför bara arbetat enbart för de stora företagen. Tidigare forskning (Jonnergård 2012) visar ett hänsynstagande även till de mindre revisionsföretagens önskningar och behov.

Normer förs vidare exempelvis genom träningsprogram. Inom the Big Five skedde denna träning inom den enskilda firman, vilket betyder att deras professionella exponerades för och socialiserades in i firmans värden, inte för professionens. De hade också nödvändiga resurser för en extensiv ”in-house” träning på global nivå, menar Greenwood och Suddaby (2006). I Sverige finns en tudelning, där IREV sköter mycket av de mindre

revisionsföretagens utbildning mellan de stora redovisningsföretagen har ”in-house” träning. Insocialiseringen till yrket sker därför i första hand i ’företagets namn’, dvs. primärt lär man sig att identifiera sig med exempelvis KPMG eller Ernst & Young, inte med

revisorsprofessionen (Agevall & Jonnergård 2012:148). I kapitel tre såg vi att särskilt

revisorer inom de stora företagen kopplade sina värderingar till sin organisation snarare än sin profession. Som vi sett har detta också lyfts fram i Balans som farhågor för att revisorers identitet kan komma att kopplas till firmorna mer än till professionen och att revisionen får mindre status.

Greenwood & Suddaby (2006) tar också fram en annan faktor, nämligen att the Big Five agerade som ett kollektiv. Det är här som kopplingen till analysen av det här kapitlet finns. I Greenwood och Suddabys Canada möttes folk från the Big Five varje månad för ”review” av relationerna med reglerare och med professionen. I det här kapitlet har vi för första gången (i den här boken) hört om motsvarande möten på europeiska och internationell nivå. En oro för att dessa resursstarka jättar inte bara ska agera inom de professionella föreningarnas ram utan självständigt hävda sina intressen finns alltså. Ett fenomen som

97

Suddaby och Greenwood i en senare artikel (Suddaby, Cooper & Greenwood 2007) har beskrivit under så starka rubriker som ”Shifting governance: from local monopoly to global cartels” och ”Erosion of professional governance”.

Det har dock vidtagits åtgärder för att motverka utvecklingen. Efter Enron-skandalen och Arthur Andersens kollaps minskade de ”stora” till Big 4, och frågor ställdes nu om revisorers oberoende i multidisciplinära praktiker. Det blev ett ramaskri bland politiker och the Sarbanes-Oxley lagstiftningen antogs (Greenwood & Suddaby 2006). Och den senaste grönboken från EU (Balans 2010 nr 4) innehöll åtgärder för att minska koncentrationen och de största redovisningsföretagens makt.

Så en hypotes är att de stora redovisningsföretagen är en väsentlig aktör för att påverka utvecklingen som vi tyvärr inte helt kunnat skärskåda med vårt material eller fånga i detta kapitel. Vi återkommer till detta i det avslutande kapitlet.

Kapitel 11 Och det blev en tummetott – Bilden av revisorn