Kapitel 7 Professionens yttre gräns
7.2 Från privat till offentlig verksamhet
När revisionsplikten för små och medelstora företag avskaffades svarade alltså Far med att söka omdefiniera sin marknad. Redan tidigare hade dock marknaden för revision förändrats. Offentlig verksamhet hade traditionellt reviderats av speciella organ för revisorer och av politiskt valda revisorer, så kallade lekmannarevisorer. I och med liberaliseringen av den offentliga verksamheten i början av 1990-talet öppnades dock marknaden för revisorer såväl som huvudrevisorer som biträde till lekmannarevisorerna.
En ny marknad öppnas för revisorerna är också rubriken i Balans (1991 nr 11).
Auktoriserade revisorer få genom förslaget en möjlighet att konkurrera om nya uppdrag. Reidar Peters, ordförande i FARs nystartade kommitté för offentlig verksamhet, förklarar:
58 Reko står för ”god sed för redovisningstjänster” som utgavs av FAR SRS första gången 2008, den nuvarande versionen är en gemensam produkt för Far och SRF. Se också kapitel 6.3.
59 Samma typ av diskussion har funnits om att avskaffa förvaltningsrevisionen som setts som handelshinder gentemot revisionsföretag i andra länder och tanken har förts fram att förvaltningsrevisionen istället skulle bli en tilläggstjänst och skapa en ny produkt för revisorerna (se Balans nr 8-9 2011). Ännu finns dock inget formellt beslut om att avskaffa förvaltningsrevisionen (se vidare kapitel 9).
I RRVs remissvar [till förslaget att privata revisionsföretag skulle få revidera offentlig verksamhet] framskymtar att uppdragen ifråga skulle vara så alldeles speciella att de kräver väldigt mycket särskild kompetens. Så är det inte. Vi auktoriserade revisorer granskar ju alla möjliga typer av företag i den privata sektorn. Där finns en lång rad mycket speciella företag utan att det hindrar oss från att ta uppdragen. Vi känner oss inte på något sätt mindre skickade än statens revisorer att ta uppdrag inom den offentliga sektorn.
Den nya marknaden skapar ett behov av ökat samarbete mellan revisorer i olika samhällssektorer för att utveckla redovisningsseden och revisionsseden (Balans 1993 nr 2). Frågan är i vilka former samverkan ska ske. Åsikterna skilde sig åt; från akademin varnades för myndigheternas intresse att vara marknadsinriktad och bete sig som företag. Kjell Larsson, direktör på RRV bekräftade denna tanke, men i positiv anda. Han påstod att det pågår en ”’kulturrevolution’ inom myndigheterna” och att myndigheterna går från resurstilldelning till resultattankar, vilket ställer nya krav på revisorerna. Ordförande i FARs kommitté för offentlig verksamhet lyfte fram vikten av Forum för offentlig redovisning och revision som just bildats. Genom forumet ska nätverk skapas mellan de som är aktiva inom området och därigenom identifiera om det finns möjligheter till samarbete mellan privat och offentlig redovisning och revision.
Forumet startade sitt arbete och i Balans 1994 nr 2 refereras ett möte för Forum för
offentlig redovisning och revision, där en övergripande fråga var hur resultat ska kunna mätas
i offentlig sektor. Dessutom hade man haft seminariet Revisorn och etiken. Revisionsdirektör Sven Hedlund från Komrev inledde med att betona vad som är specifikt för den kommunala revisionen:
• Den leds av förtroendevalda revisorer (även om de i alla kommuner biträds av yrkesrevisorer)
• Det är klart uttryckt att revisorn är oberoende och fristående från alla andra organ i kommunen. Envar revisor är alltså självständig
• Inslaget av förvaltningsrevision är mycket klart och den definieras annorlunda i offentlig sektor, som medborgarnas intresse av ”value for
money”
• Öppenhet och offentlighetsprincip gäller, det finns förmodligen dessutom fler som är intresserade än i ett vanligt aktiebolag
• Minoriteten är ofta representerad, vilket ger god insyn i eventuella ”affärer” från majoritetens sida
Hedlund menar att en ytterligare skillnad mellan privat och offentlig sektor är att: ”… ute i kommunerna är det verksamheten som är målet och pengarna medlet att nå dit. I den privata sektorn är det tvärtom”.
Forum för offentlig redovisning och revision fortsätter sitt arbete och arrangerar ett seminarium tillsammans med Kommunförbundet, Landstingsförbundet och RRV kring en
remissutgåva av Kommunförbundets och KomRevs God revisionssed inom kommunal
förvaltning (Balans 1994 nr 6-7). En av de mer allmänna kritiska uppfattningarna var att man
i skriften inte skiljt på god revisorssed och god revisionssed och – sannolikt just därför – kommit att i högre grad behandla god revisorssed än god revisionssed. En hänvisning till god revisionssed hade infördes i Kommunallagen 1991, men där framgick inte mer exakt vad som avses med god revisionssed och förarbetena var knapphändiga. Vid ”Forum för offentlig redovisning och revision” var den allmänna meningen att man i första hand bör ta sikte på vad som förenar redovisning och revision inom staten, kommuner och aktiebolag och därefter bedöma varje sektors särart.”
Den förändringen som pågick inom den offentliga sektorn under 1990-talet öppnade allt fler områden inom kommunerna för revisorerna i Sverige. Revision av kommuner kompliceras dock av att dessa revideras av såväl professionella revisorer som lekmannarevisorer (förtroendevalda revisorer). Det ställde särskilda krav på dem som ger sig in på denna marknad. I Balans 2000 nr 8-9 kan vi under rubriken: ”Noteringar: Även FAR
får kritik i rapport om den kommunala revisionens brister” läsa att en SNS publikation av
Filip Cassel, revisionsdirektör vid Riksrevisionsverket ”Behovet av kommunal externrevision”, som i viss mån kan säga sammanfatta erfarenheterna från revisorernas intåg på offentliga markanden. I rapporten diskuterar Cassel relationen mellan de förtroendevalda revisorerna och de professionella. Han sammanfattar:
Det finns ett behov av yrkesmässig oberoende kommunal revision som komplement till den förtroendevalda revisionen. Det behovet är inte uppfyllt och de gjorda lagändringarna är otillräckliga. Behovet är motiverat av att förtroendet för kommunala politiker och tjänstemän är rubbat.
Generellt tycker Cassel att FAR hållit allt för låg profil när det gäller att utveckla området och bidra med att problematisera området. Här får han medhåll när diskussionen fortsätter i Balans 2003 nr 8-9. Här skriver Ulf-Johan Olson, verksam vid Ernst & Young som Senior Manager/förvaltningsrevisor under rubriken ”Debatt: Oberoende offentlig revision –
Är formen viktigare än innehållet?” bl.a. att:
Revisionens integritet och saklighet måste vara syftet och den oberoende ställningen bara ett av flera medel för att uppnå dessa värden. Ett större fokus på revisionens förhållningssätt och metoder skulle tjäna revisorernas integritet mer än att genom orealistiska organisatoriska oberoendekrav isolera demokratiska församlingar och revisionen från varandra. Revisionen ska vara oberoende i förhållande till styrelse, nämnder och förvaltning, men den kan inte vara oberoende i förhållande till det politiska systemet och bör inte vara oberoende i förhållande till fullmäktige - den naturliga uppdragsgivaren.
Under 2004 kommer ett betänkande från den statliga Utredningen om den
oberoende ställning vill man att rätten att anlita personer med utbildning på revisionsområdet tydliggörs, det ska även gälla lekmannarevisorer i de kommunala bolagen, dvs. en rätt att anlita sakkunniga biträden (Balans 2004 nr 11). Den kommunala marknaden är således öppen för revisorerna, men den verkar inte ha varit helt problemfri att träda in på.