Rådgivning kontra revision

Under 1980-talet hade revisorernas rådgivning till klientföretag ökat framför allt inom skatte- och redovisningsområdena. I Balans nr 1 1989 påpekade Göran Tidström, ny ordförande i FAR, att den ökande rådgivningsverksamheten kunde uppfattas som ett hot mot revisorns oberoende. En sådan debatt hade funnits i flera ledande länder. Generellt hade man då konstaterat att rådgivningsverksamheten är både önskvärd och förenlig med granskarrollen. Förutsättningen är att rådgivningsverksamheten bedrivs i former som är i överensstämmer med de professionella och etiska regler och kvalitetskontroller som gäller för revisionsverksamheten, och att dessa regler gäller även för de specialister som är anställda vid revisionsbyråer. Man bör alltså, enligt Tidström, inte på sakliga grunder kunna ifrågasätta revisorers kompetens och förmåga att alltid följa god revisionssed. Så hade också revisorer bara i ett fåtal fall fått kritik från Kommerskollegium (den statliga myndighet som 1989 hade ansvar för tillsynen av revisorer). Dock, här fanns ett orosmoln…:

… genom att kollegiet i ökande antal ärenden där någon påföljd inte utdömts i stället gjort uttalanden om innebörden av vad som kollegiet anser vara god revisions- eller redovisningssed utan att ha förankrat eller avstämt frågeställningen med FAR.

Genom detta kan ifrågasättas om den roll för att utveckla god sed som tilldelats professionen i 1975 års aktiebolagslag trampats på tårna av Kommerskollegiet.

Men utvecklingen sker alltmer på europeisk nivå och några år senare i Balans, 1996, nr 8-9, beskriver Markland, generalsekreterare i FAR, den Europeiska kommissionens grönbok för revision ”Roll, ställning och ansvar för revisorer som utför lagstadgad revision

inom Europeiska Unionen” (EGT, C 321). Där behandlas bl.a. hot mot oberoende som problem med ”opinion shopping” (dvs. att företagsledning söker revisorer som ger vissa uttalanden) och offertgivning, liksom revisorns roll som rådgivare till revisionsklienter. Slutsatsen i Grönboken blir att kombinationen måste tillåtas, men att revisorn aldrig får bli inblandad i klientens beslutsfattande. Kommissionen föreslår att en ”kärna av väsentliga etikregler” skall tas fram, och att detta skall göras av ’professionen på EU-nivå’, dvs. av FEE.

Under hela perioden fram till 2000 fortsätter diskussionen mellan tillsynsmyndigheter och FAR om den rådgivande rollen mer eller mindre intensivt. I Balans nr 5 1999 sammanfattar Thomas Thiel, VD för KPMG, diskussionen och konstaterar att problemet är att det hos de regelskapande myndigheterna finns en uppfattning att en utökad rådgivning skulle stå i konflikt med revisionen. Tidsperioden avslutas dock på ett för revisorerna positivt sätt. Den statliga utredningen Oberoende, ägande och tillsyn i

revisionsverksamhet (SOU 1999:43) går nämligen i mycket på FARs linjer. Utredningen

ursprungliga avsikt var att behandla det indirekta ägandet26. I Balans nr 4 1999 presenterar generalsekreterare Björn Markland utredningen. Enligt hans beskrivning kom mer perifera frågor än ägande att skickas med till utredningen i så rikligt mått att huvudfrågan nästan hamnade i periferin.

Helt oväntat uppdrog regeringen också åt utredaren att undersöka om man borde begränsa rätten för revisorer att bistå revisionsklienter med rådgivning. […]. Frågan var […] nyligen behandlad av Revisorsutredningen och Aktiebolagskommittén, som menade att detta var en fråga för den professionella etiken, och av Europeiska kommissionen, som i sin grönbok konstaterat att en begränsning av revisorns rätt att lämna andra tjänster åt revisionsklienter ”is not a viable solution”.

Detta till trots noterar FAR med tillfredsställelse i sitt remissvar utredningens insikt om att hot mot revisorns opartiskhet och självständighet kan uppstå både genom revisions- och revisionsrådgivning och genom fristående rådgivning:

I vilken utsträckning sådana hot skall accepteras beror på intresseavvägningar, inte på att det ena eller andra slaget av hot skulle vara mindre allvarligt.

Konstaterandet kan synas trivialt, men i praktiken möter man ofta vanföreställningen att exempelvis ett förbud mot fristående rådgivning till revisionsklienter skulle vara ett radikalmedel för att säkerställa revisorns opartiskhet och självständighet. Som utredningen förtjänstfullt visar i kapitel 8 är verkligheten betydligt mer komplicerad (Balans 1999 nr 10).

FAR tillstyrker utredningens förslag som innebär att förbudet begränsas till verksamheter som i sig själva ”är av sådan art eller omfattning” att förtroendet kan rubbas. ”Detta ligger i linje med den allmänna principen att undvika begränsningar i revisorers näringsfrihet som inte motiveras av skyddet för tredjemansintresset.”

26

Från att upplevts som ”hot mot oberoende” har således gränsen mot rådgivning under tidsperioden kommit att legalt definieras på ett sätt som åtminstone revisorerna kan acceptera. 4.1.2 Rådgivningens och revisionens gränser

I slutet av 1980-talet har de flesta rösterna i Balans accepterat att rådgivning ligger inom gränserna för vad ett revisions- och redovisningsföretag kan utföra. Men vilken typ av

rådgivning kan ingå? Här var diskussionen mer livlig. Ett första inlägg finns i Balans 1989 nr 5 där ingressen, mot bakgrunden av en revisors bisysslor, lyder ”Auktoriserade revisorer får inte arbeta som ombud för försäkringsbolag. Det äventyrar deras oberoende. Revisorn som arbetat som försäkringsombud har fått en erinran av FAR och man skriver:

Auktoriserade revisorer får inte vid sidan av revisionsverksamheten ägna sig åt annan näringsverksamhet. Bestämmelser härom har av ålder funnits i Sverige och har med skärpa övervakats av yrkeskåren. Motivet till dessa bestämmelser är att en yrkesutövande revisor skall stå oberoende i sin yrkesutövning. Den som anlitar en auktoriserad revisor skall kunna göra det i förvissningen om att revisorn inte står i t.ex. något ekonomiskt förhållande till någon av klientföretagets intressenter.

Frågan är då istället om revisorn får ägna sig åt verksamhet på frivillig basis. En revisor som förespråkar detta är Reidar Peters som i Balans 1989 nr 6-7 uppmanar revisorerna att engagera sig som förtroendevalda revisorer i kommunerna. Han menar att alldeles för många medborgare klankar på politikerna och att enskilda medborgare därför bör dra sitt strå till stacken och utveckla demokratin.

Enligt Peters bör således revisorn bidra med sin kompetens. Problem uppstår när revisorn ombeds utföra uppgifter utanför sitt kompetensområde. Ett sådant fall kan vara när revisorerna tillfrågas att utföra så kallade revisorsintyg, dvs. intyga att företaget har vidtagit vissa åtgärder eller att vissa händelser har skett. Sådana intyg från revisorer kan t ex olika myndigheter önska. Siv Berlin, ordförande i FARs regelkommitté, intervjuas i Balans 1989 nr 11 i en artikel med rubriken ”Intyg ett otyg?”. Ingressen lyder:

Myndigheterna i kontrollsamhället vill ha in intyg från auktoriserade revisorer. Vet myndigheterna egentligen vad revisorer har rätt att intyga? Vet revisorerna själva?

Enligt FARs revisionskommitté gäller för intygen god revisorssed.

För att undvika konflikter med tystnadsplikten ska det alltid vara företaget som begär att få intyget av revisorn.

Det är också, enligt samma uttalande, nödvändigt att det som ska granskas verkligen ligger inom revisorns kompetensområde.

Gränsen för vad man kan intyga går således vid vilken kompetens man har.

Kompetensargumentet används också i andra sammanhang när det gäller var gränserna går. FAR tillsatte 1989 en ”utlandsgrupp” för att arbeta med frågan om eventuell utländskt ägande av redovisnings- och revisionsföretag. Kan revisionen, eller snarare revisorn,

internationaliseras? Här har man en tvetydig inställning. Med utgångspunkt i revisionens legala ställning är det tveksamt om ägandet kan internationaliseras. I en intervju säger Jan Eriksson, ordförande i FARs utlandsgrupp(Balans 1989 nr 11):

Även om man kommer fram till att ett vidgat ägande kan skapa större kompetens och en bredare erfarenhetsbas så finns risken att detta ägande kan bli bredare än vad som är nyttigt med hänsyn till attestfunktionen, säger Jan Erikson

Å andra sidan är internationaliseringen redan på gång och samarbeten måste finnas. Erikson fortsätter:

Hur som helst är det viktigt att för svenskt näringsliv säkerställa möjligheterna att samarbeta med EG. Och EG är förmodligen vår största samarbetspartner när det gäller tillväxt inom revisionsområdet på 90-talet.

Kompetensargumentet kompletteras av oberoendeargumentet vilket återkommer i debatten 1996 (Balans nr 2) då FARs ordförande Leif Lundfors påpekar att uppdraget som rekonstruktör av ett företag i kris knappast kan utföras av den som är vald revisor i bolaget. Däremot kan naturligtvis personal från annan revisionsbyrå åta sig uppdraget.

I FARs ögon sattes således gränserna för revisorns arbetsuppgifter under tidsperioden fram till 2000 av primärt vilken kompetens revisorn besatt, men också av behovet av oberoende gentemot olika parter.