I enlighet med de antaganden som ligger till grund för avhandlingen är yttranden om världen (eller om handledning) alltid uttalade från en utsiktspunkt, ett perspektiv, vilket innebär att den talade eller skrivna diskursen speglar talarens, eller skribentens, kontextbundna tolkning av det som beskrivs. ‘Spegling’ bör dock inte tolkas som enbart ett återsken, utan det handlar om komplexa processer och en rörelse fram och tillbaka (Wertsch 1991; Dysthe 2003). Diskursen, inte bara speglar världen, utan den formar också distinktioner, skillnader och kategorier som skapar värl- den (Popkewitz 1991). Värderingarna som finns nedlagda i handlednings- diskursen influerar inte endast förståelsen, utan också utformningen av handledningsverksamheten och är av avgörande betydelse för dess utveck- ling och framväxt. Biesta uttrycker det på följande sätt:
Language is not simply a mirror of reality. At least since Dewey and Wittgenstein we know that language is a practice, that it is something that we do. And at least since Focault we know that linguistic or dis- cursive practices delineate - and perhaps we can even say: constitute – what can be seen, what can be said, what can be known, what can
15 Diskurs används här närmast i enlighet med den mening som Focault gav
begreppet. Han använde det på två sätt, dels som en generell benämning på alla skrivna och yttrande fraser, dels som benämning på hela den praktik som fram- bringar en viss typ av yttranden, t.ex. handledningens diskurs (översättaren Mats Rosengrens noter, s. 57, i Focault 1993). Det innebär att jag i denna text inte kommer att ansluta mig till Habermas användning av begreppet, vilken är mer normativ och innebär symmetrisk kommunikation, dvs ett maktfritt samtal. Habermas tolkning av begreppet används däremot av flera andra författare och forskare inom handledningsfältet, däribland Lauvås & Handal (2001).
be thought and, ultimately, what can be done. Just as language makes some ways of saying and doing possible, it makes other ways of saying and doing difficult or even impossible. (Biesta 2004, s.70)
Diskursen bestämmer vad som räknas som sant, viktigt och relevant, vad som kan sägas och vad som kommer att förbli osagt. I diskursen finns antaganden om vad handledning är och inte är, om hur den ska organise- ras och genomföras och om vad som är bra och dålig handledning:
Discourse comprises a field in which there are preferred claims of truth about the depictions of the objects and events to which the field is directed and how they are actualized. (Smyth & Zantiatos i Smyth 1995, s. 103)
I diskursen framförs alltså antaganden om vad som är giltigt och sant, bra och dåligt, och genom diskursen produceras och reproduceras där- med kunskaper likaväl som fördomar, allmänt tyckande likaväl som veten- skapligt grundade uppfattningar. Utmärkande för den rådande handled- ningsdiskursen kan sägas vara en ambition att utveckla praktiken. Den är i huvudsak formulerad av erfarna praktiker och har mestadels normativ karaktär, det vill säga författarna ger råd, grundade i praktisk erfarenhet, om hur man bör tänka och göra för att bedriva god handledning. Endast i liten utsträckning förmedlar diskursen evidensbaserad kunskap, ett förhål- lande som jag ska återkomma till i slutet av kapitlet.
Diskursen handlar inte bara om vad som framförs utan också om hur det framförs och vilka termer och begrepp som används. Språket är inom alla sociala praktiker avgörande för vad som sker i verksamheten. Med hjälp av språket sätter handledare, handledda och andra berörda ord på sina antaganden och överväganden vad gäller handledningen, och kom- municerar dessa till varandra. De för samtal om samtalen, de analyserar, samråder och planerar gemensamt. De tar del av varandras erfarenheter, hanterar gemensamma problem och reflekterar över det de tillsammans deltagit i. Handledningsspråket är ett kulturellt utvecklat redskap som ger de berörda tillgång till den samlade kunskapen om handledning. Språ- ket internaliseras, eller approprieras, i individen och bidrar också till att utveckla identiteten som till exempel handledare eller handledd (Wertsch 1991; Dysthe 2001; Linell 1998).
Mellan utövarna av handledning utvecklas ett yrkesspråk. Genom yrkes- språket utvecklar handledarna en gemensam förståelse för vad som krävs,
KAPITEl TVå
och gemensamma sätt att förklara vad som sker inom yrkesområdet (Col- nerud & Granström 2002). Yrkesspråket formas i samspelet mellan utö- varna och sprids genom litteraturen, det omfattar teorier, modeller och gemensamma antaganden som handledarna använder i sitt praktiska yrkesutövande:
Yrkesspråkets viktigaste funktion är att vara ett kunskapsinstrument som hjälper yrkesutövarna att kodifiera och strukturera den samlade kunskap som finns inom yrkesgruppen. En sådan samlad och struktu- rerad kunskap kan hjälpa de yrkesverksamma att se samband, orsaksre- lationer, förklaringsmodeller och förklaringar till företeelser inom yrket. Yrkesspråket kan sägas vara den samlade förståelsen inom yrket. (Col- nerud & Granström 2002)
Colnerud & Granström hävdar alltså att språket är liktydigt med den sam- lade förståelsen, eller kunskapen inom fältet. Ett väl utvecklat yrkesspråk kännetecknas av en större andel metaspråkliga inslag. Metaspråkets funk- tion är, enligt författarna, att i yrkesutövandet ”vara ett instrument för kommunikation av hypoteser, antaganden, modeller och teorier om yrkes- praktiken” (s. 45). Metaspråket kompletterar det vardagliga yrkesspråket på så sätt att medan vardagsspråket gör det möjligt att beskriva och relatera de direkta handlingarna och upplevelserna, kan man med metaspråkets hjälp beskriva hypoteser om varför handlingarna genomförts, om mönster som kunde urskiljas i händelserna och teorier om vad som bör göras eller om vilka åtgärder som inte fungerar:
En yrkesgrupps tillgång till ett metaspråk präglar gruppens sätt att lösa problem och planera ny verksamhet. Genom att yrkesutövarna klargör för sig själva (och andra) sina utgångspunkter, sina syften och sina pla- nerade åtgärder blir den genomförda praktiken mer synlig och begrip- lig för dem själva (kompetens är att veta vad man gör). (Colnerud & Granström 2002, s. 48)
Vardagsspråket är oreflekterat, spontant och lättillgängligt medan meta- språket gör det möjligt att teoretiskt och reflekterat beskriva praktiken. Båda språken behövs, hävdar Colnerud och Granström (ibid.), som också introducerar en mellanform av dessa två nivåer, ett peseudometaspråk. Detta beskrivs som ett vardagsspråk med stor inblandning av fackuttryck och specialtermer, utan inbördes samband. De tre nivåerna kan samman- fattas enligt följande;
Metaspråk - Förklarande, teoretisk nivå (teorier, modeller, genera- •
liseringar, samband)
Pseudometaspråk - Abstrakt, icke-teoretisk nivå (abstrakta begrepp, •
benämningar utan samband)
Vardagsspråk - Konkret handlingsnivå (konkreta begrepp, känslor, •
upplevelser)
Metaspråket innefattar vetenskapligt underbyggda fackuttryck (fackspråk), teorier och modeller. Diskussioner kring problem och frågeställningar gäl- lande handledning förutsätter ett metaspråk som innefattar fackuttryck som är gemensamma och väldefinierade. Idag saknas ett sådant gemensamt fackspråk inom handledningens område. Metaspråket är dåligt utvecklat, och det finns ännu inte någon allmän kunskapsbas eller något därmed sammanhängande yrkesspråk för att beskriva, bearbeta och utveckla de kunskaper som är specifika för handledning. Som jag kommer att visa i följande kapitel, används i litteraturen en rad centrala begrepp med olika innebörder, vilket är uttryck för att den gemensamma förståelsen av hand- ledning som företeelse och praktik, trots sin ökande utbredning, ännu är outvecklad.