”Det har faktiskt blivit så, att en del säger: Handledning är svaret! Vilken var frågan?” skrev Gunnar Handal för 25 år sedan (1994 s. 32). Handled- ning hade redan då kommit att bli den goda strategin för allt fler inom utbildnings- och utvecklingsarbete. Under de år som därefter passerat har handledningsexpansionen bara fortsatt, och 2007 skriver Handal;
Jag riskerar knappast att bli motsagd om jag påstår att omfattningen av de verksamheter som går under den gemensamma beteckningen handledning har ökat betydligt under det senaste kvartsseklet. (Handal 2007, s.19)
Googlesökningar på handledning och liknande begrepp ger miljontals träf- far, handledningslitteraturen ökar stadigt i omfattning, fler och fler läro- säten erbjuder kurser i handledning och det tycks otvivelaktigt finnas en stor enighet om att handledningsverksamheten expanderat kraftigt, även om bara ett fåtal studier av handledningens utbredning och omfattning i Sverige finns redovisade, och ingen alls som berör yrkesverksamma lärare. Däremot finns undersökningar som visar på en ökning av handledning inom socialtjänsten (se s. 33). Liknande trender finns också i andra länder. I USA har antalet instructional supervisors i skolan uppskattningsvis ökat med 286 % under åren 1985 till 1992 (Firth & Pajak 1998), medan lärar- personalen under samma tid ökade med 200 %.
Grupphandledning, skriver Högberg (2005), har inom många s.k. män- niskovårdande verksamheter blivit en så allmänt vedertagen verksamhet att den knappast är möjlig att ifrågasätta. Hon hävdar att det varit omöjligt för henne, oavsett i vilket sammanhang hon rört sig under sitt 30-åriga yrkesliv som psykolog, handledare och forskningsledare, att utmana eller kritisera fenomenet handledning. Handledningen har alltid framstått som något gott och handledaren som en ‘god fe’ som skänker lindring i ett slitsamt yrkesliv. All antydan om att handledning skulle kunna vara något annat har väckt indignation hävdar hon, och framhåller att bilden av handledning som ‘det goda’ har blivit institutionaliserad. I Höjer, Beijer och Wissös studie (2007) om handledning av yrkesverksamma inom soci- alt arbete, ställdes frågan om tillgång till handledning verkligen betraktas som så självklart av de anställda. Deltagarna svarade att de aldrig hade varit med om att handledningen ifrågasatts, men däremot kan möjligen perso- nal som inte ville ha handledning ifrågasättas. Även i Carlgren och Hörn- quists rapport (1999) om erfarenheter av skolutveckling under 90-talet,
framhålls handledning som både det mest eftersökta och det mest uppskat- tade inslaget, och av utvärderingen av det landsomfattande ITiS-projektet vilket engagerade 75 000 lärare, framgår att handledningen uppfattades som ”kanske den främsta innovativa delen i hela kompetensutvecklingen” (Chaib, Chaib & Ludvigsson 2004, s. 169).
Med tanke på det stora intresset för handledning finns det all anledning att resa frågan om vilka konsekvenser som handledningsverksamheten egent- ligen får i de berörda verksamheterna. Ökar de handleddas professionali- tet? Motverkar handledningen stagnation och utbrändhet? Får eleverna det bättre? Vilka är motiven för handledningens ökande efterfrågan? Vilken evidensbaserad kunskap finns som kan legitimera handledningsverksam- heten? (Stiwne 2005). Hittills har presenterats undersökningar som visar att chefer, handledare och handledda sätter stort värde på handledningen, och att handledningen ofta är uppskattad av dem som tar emot den. Det hävdas också, även om inga regelrätta utvärderingar genomförts, att hand- ledningen har positiv betydelse för arbetsmiljön, för det professionella utförandet av arbetsuppgifterna och för hur brukarnas behov blir tillgodo- sedda (Höjer, Beijer & Wissö 2007):
Nästan alla av personalen ansåg i personalenkäten att de har stor nytta av handledningen och att den utgör ett yrkesmässigt stöd och motver- kar stress och utbrändhet. Skäl som motiverar handledning har att göra med arbetsmiljö, brukarperspektiv, professionsutveckling men också organisationsutveckling. (Höjer, Beijer & Wissö 2007, s. 104)
Den enda forskningsstudie som redovisar påverkan på utförandet av arbetsuppgifterna som en följd av grupphandledning av lärare är Ahlberg, Klasson och Nordevalls studie (2002). De har i en studie av specialpe- dagogers handledning visat att handledningen kan bidra till lärares för- måga att distansera sig och utveckla ett kritiskt förhållningssätt till den egna undervisningen, vilket också kan lämna synliga uttryck i det dagliga arbetet. Samtalen bidrar dessutom till att skapa ett gemensamt språk och
gemensamma referensramar hos de deltagande lärarna13 (studien beskrivs
utförligare på sidan 67).
Vad vet man då om handledningens eventuellt negativa följder? Finns det någon kunskap om handledningens oönskade effekter? Kvale (1998) påpe-
KAPITEl TVå
kar att detta är ett tema som inte behandlas i handledningslitteraturen. Något undantag finns emellertid. Lauvås och Handal (2001) framhåller att i handledningen är de handledda, i jämförelse med andra arbetsfor- mer, mer utsatta för handledarens privata motiv, antingen det handlar om behov av makt och kontroll, en vilja att visa sin egen förträfflighet eller en önskan att få insyn i andras privatliv. Särskilt i individuell handledning kan finnas risker som har med utsatthet och brist på insyn att göra.
Stiwne (2005) betonar också att handledning kan ha en negativ potential. Hans intresse gäller handledning av behandlare, men de aspekter han tar upp bör rimligen också kunna gälla annan handledning. Med egna erfa- renheter och iakttagelser som grund hävdar Stiwne att det kan finnas till- fällen då handledning gör mer skada än nytta. En sådan situation uppstår när handledningen är uppifrån beslutad, och då de handledda inte upple- ver att de har behov av handledningssamtal, eller att det i deras yrkesvardag inte finns utrymme för handledning. Att klara dagens akuta utmaningar kan stundom upplevas som en fullt tillräcklig uppgift, och det finns till- fällen när lärare känner att de inte orkar med att reflektera över, eller att ifrågasätta sitt sätt att hantera arbetsuppgifterna. Stiwne påpekar också att det finns arbetsplatser som inte riktigt tål nya perspektiv på arbetets för- utsättningar - handledning kan vara avslöjande! Handledda kan genom samtalen få nya insikter som får dem att ompröva sin arbetssituation, vil- ket kan göra att arbetsgivare uppfattar handledningen som uppviglande. Det är därför viktigt att en handledare har förmågan att tacka nej till ett uppdrag “om inte alla omständigheter kritiskt får granskas”, hävdar Stiwne (s. 135).
En annan fara ligger i att handledare kan låta sig engageras i sammanhang där det egentligen inte är handledning som behövs. Kanske är det i själva verket utbildning, konflikthantering eller arbetsledning som organisatio- nen är i behov av. Handledaren kan vid sådana tillfällen komma att utnytt- jas som en bricka i ett internt spel, eller som tröst i en omöjlig arbetssitua- tion, vilket medför fara för att handledaren snart ska vara förbrukad och handledningen misskrediteras, framhåller Stiwne. Risken finns också för att relationerna mellan handledare och handledda, eller mellan de hand- ledda, inte fungerar tillfredsställande, och att handledningen därmed inte leder till någon utveckling.
Stiwne lyfter också fram situationer där handledarens makt riskerar att bli för stor. Den handledde kan bli alltför beroende av handledarens stöd, med minskad autonomi som följd. Han/hon kan bli en marionett utan egen beslutspotens, vilket kan innebära att handledarens värderingar ges stort inflytande. Stiwne pekar på faran i att vissa handledare enögt företrä- der en viss inriktning, och har svårt att se aspekter av verkligheten som inte stämmer överens med den handledningsmodell de företräder. På samma sätt uppmärksammar Lendahls Rosendahl och Rönnerman (2002) risken att handledningsbegreppet kan bli statiskt, men medan Stiwne hänvisar till att många handledare är vetenskapsteoretiskt ointresserade och likgiltiga inför de begränsningar som vidhäftar varje inriktning, vilket i sin tur kan göra den handledde mer konfessionell än kritiskt ifrågasättande, påtalar Lendahls Rosendahl och Rönnerman att handledningsbegreppet är otyd- ligt och inte problematiseras av vare sig beställare eller handledare. Stiwne varnar alltså för ett vetenskapligt ointresse hos handledarna, vil- ket kan medföra oförmåga att kritiskt överväga olika handledningsformers möjligheter och begränsningar. Men vilket stöd har han för sitt påstående? Vad vet vi om handledarnas kompetens och om handledningens kun- skapsgrund och vetenskapliga bas? Detta är frågor som ska beröras i det följande kapitlet.
Handledningsdiskursen
Begreppet diskurs är ursprungligen hämtat från franskan till latinet (dis-
cursus ‘som löper hit och dit’)14 och har därefter kommit att användas om
samtal och kommunikation i olika kontexter och med varierande inne- börd. Jag kommer att i avhandlingstexten använda handledningsdiskurs som en samlande benämning på vad som sägs och skrivs om handledning i skolan, i lärarutbildningen, i handledningslitteraturen, i presentationen
KAPITEl TVå
av forskningsrön, i den offentliga debatten, i de intervjuade skolledarnas
yttranden osv.15
I detta kapitel ska den skrivna diskursen om handledda lärargrupper under- sökas närmare. Först ska diskursbegreppet analyseras och den språkliga formens betydelse för kunskapsbildning beröras. Därefter riktas intresset mot nordiska publikationer om handledning i allmänhet, och diskursiva uppfattningar om handledningens karaktär, genomförande och innehåll i synnerhet. Kapitlet avslutas med en diskussion om forskning och kun- skapsgrund inom området.