I inledningen av detta kapitel berördes metaspråket, det vill säga de men- tala modeller som en yrkesgrupp delar och utgår från i sitt yrkesutövande, och som Colnerud och Granström har kallat yrkesspråket. Det hävdades att det inom handledningsområdet knappast finns någon allmänt omfat- tad och stabil kunskapsbas, och att yrkesspråket ännu är outvecklat, vil- ket är till hinder för utvecklingen inom handledningsfältet. Den praktik- grundade litteraturen utgör den helt överskuggande delen av de texter om handledning som idag finns utgivna, och att söka efter forskningsgrun- dade texter om grupphandledning för lärare har inte varit en okomplicerad uppgift. Tillvägagångssättet vid informationssökningen beskrivs relativt omfattande i bilaga 1. Redogörelsen för sökförfarandet bedöms vara viktig eftersom resultatet blev så magert. Sökningen efter publicerade och empi- rigrundade texter med relevans för min studie om handledda lärargrupper gav sammanlagt elva studier, vars innehåll till stora delar redovisats i före- gående avsnitt.
Det ställs idag alltmer omfattande krav på att aktiviteter inom samhäl- lets olika delar ska vara evidensbaserade, vilket innebär att vetenskapligt fastställda kopplingar mellan insatser och resultat ska kunna redovisas. De verksamheter som inte kan uppvisa sådana samband riskerar att ifrågasättas och dömas ut som oseriösa, ineffektiva och kanske rentav skadliga (Rosen- berg 2009). Till synes goda resultat och nöjda klienter/patienter/elever/ deltagare räcker inte, allt vad som görs inom sjukvården måste exempelvis vara grundat i forskning. Om effekterna av en behandling inte ger tillräck- liga resultat, eller om de inte går att mäta och generalisera, väcks misstan- kar om att insatsen inte är bra nog. Rosenberg hävdar att anspråken på evidensbasering numera gäller allt ”från potträning till musikterapi”, och att det handlar om framväxten av en ny utopi; ”evidensbasering av livet självt”.
I en tidigare artikel (1985) tar Rosenberg upp ”den rationella utopins omöjlighet”. Han lyfter fram maskinsamhällets ideal, den objektiva personligheten med en neutral och inte så känsloladdad inställning till omvärlden (Mumford 1934), och han hänvisar till Popper och Habermas alternativa synsätt, som innebär att den sfär av samhället som bygger på kommunikation av konkreta mänskliga erfarenheter är den som i stället behöver vidgas;
[…] vi måste slå vakt om vardagsspråket, det enda språk med vilket vi fortfarande förmår skriva in oss själva i helheten. ‘Det upprättar, skri- ver Popper, vad man skulle kunna kalla en moralisk plikt för språket, skyldigheten att leva upp till dess krav på klarhet, att bruka det på ett sådant sätt att det kan bevara sin funktion som bärare av argumenten… (Rosenberg 1985)
Rosenberg förespråkar en verklighetsuppfattning, en rationalism och ett förnuft som har individen och kommunikationen som källa, och som innebär en beredskap att lära av erfarenheter och att lyssna på kritiska argument. Han betonar att beprövad erfarenhet är en annan metod att skilja det som fungerar från det som inte fungerar i livet, och han tar upp exemplet med placeboeffekten som kan vara lika påtaglig som effekten av väl utforskade behandlingar. Beprövad erfarenhet är också vad som ligger till grund för merparten av den nordiska handledningsdiskursen. Förfat- tarna förmedlar kunskaper och erfarenheter som de hämtat ur sin praktik, och Rosenberg har i mitt tycke en poäng när han lyfter fram den som annan kunskap, som också kan bidra till utveckling. Icke desto mindre kan bristen på evidensbaserad kunskap om handledning komma att bli ett allvarligt hot mot verksamheten. Den kanske största utmaningen, såväl för handledningssamtalen i sig som för det unga verksamhetsområde som handledning av professionella grupper utgör, handlar om att förena kom- munikation av konkreta mänskliga erfarenheter med forskningsgrundad kunskap, att skapa möten mellan teori och praktik. Det är vad verksam- hetsutveckling handlar om och det är vad handledning handlar om. Hand- ledningsverksamheten kommer inte att undgå att bli ifrågasatt, trots till synes goda resultat och nöjda deltagare, om inte verksamheten kan redo- visa en stabil forskningsbas. De kunskaper som forskningen hittills fram- bringat måste lyftas fram och läggas till grund för handledningspraktik och handledarutbildning, dessutom måste behovet av ytterligare forskning uppmärksammas.
Näslund och Granström (1998) hävdar att handledning bör betraktas som ”ett eget forskningsområde med vissa gemensamma och särskiljande aspekter” (s.13). De hänvisar till den internationella litteraturen om hand- ledning och pekar på en strävan efter att göra handledning till en egen vetenskaplig gren. 1998 utgavs i USA Handbook of research on School Super- vision (Firth & Pajak eds.), vilken i förordet beskrivs som ”a milestone in the evolution of a challenging, contributing and sometimes controversial craft in the field of American education” (s. xiii). Det finns också i USA
KAPITEl TVå
vetenskapliga tidskrifter med supervision som tema, exempelvis Journal of Curriculum and Supervision, men som tidigare nämnts är den amerikanska supervisionsverksamheten svår att överblicka och att jämföra med svenska förhållanden. I Sverige utgavs år 2007 antologin Handledning i Pedago- giskt arbete (Kroksmark & Åberg red.) där 21 nordiska forskare medverkar, och de flesta avhandlingar inom området har tillkommit under det senaste decenniet. Sammantaget tycks handledningsforskningen vara under fram- växt, även om det mesta återstår att göra, särskilt i de nordiska länderna. Jag ska nu avsluta kapitlet med några sammanfattande kommentarer om den skrivna nordiska diskursen, och samtidigt motivera valet av fokus för den aktuella studien.