Kontextuella resurser, eller den kontextuella rymden, är begrepp som används av Linell (1998) för att beteckna alla de kontexter, på olika nivåer, som vi människor ingår i. Kontexter är alltid någontings kontext, de är till sin natur relationella. Ett samtals (diskurs) kontextuella rymd kan innefatta en rad olika aspekter, situerade eller kulturella, lokala eller globala, gemen- samma för de samtalande, eller inte. Exempel på sådana kontexter som innefattas i intervjusamtalets kontextuella rymd är:
Den fysiska miljö i vilket samtalet försiggår (rummet, placeringen, •
material)
De samtalandes förförståelse av det som samtalet gäller •
De samtalandes förkunskaper om varandra •
Hur intervjusituationen definieras av den intervjuade och av inter- •
vjuaren
Vad som tidigare yttrats om det som samtalet gäller (den övergri- •
pande diskursen)
Den organisatoriska kontexten (arbetsförhållanden, styrdokument, •
arbetsdelning osv)
Den samhälleliga kontexten •
Den historiska kontexten •
Språkkunskaper och kommunikativa rutiner •
Generell bakgrundskunskap om världen, det kollektiva minnet, •
common sense (Linell 1998)
De olika kontexterna kan vara svåra att särskilja, de överlappar varandra, och de delas aldrig helt av aktörerna i ett samtal. Den kontextuella rymden består av en samling potentiella resurser, vilka i olika grad aktualiseras, och kommer till uttryck i aktörernas röster (voice), beroende på vilka kontex- tuella dimensioner de uppfattar som mest relevanta, eller som framträder tydligast för var och en i situationen.
Contexts are never objective environments; contexts only comprise those contextual dimensions which stand out as salient or relevant to the actors. (Linell 1998, s. 135)
Bakhtin använder begreppet voice för att beskriva den talande personlighe- ten, eller det talande medvetandet. Ett yttrande (som kan vara skrivet likaväl som uttalat) är alltid riktat till en mottagare, den andre, även om denne inte är fysiskt närvarande, ”den-andre-orienteringen finns där ständigt” (Linell, s. 35). Yttrandet kan vara riktat till röster, som i tid och rum befinner sig långt borta. Det kan vara riktat till närstående eller främling, likasinnad eller fiende, underordnad eller chef, till en auktoritet eller till någon, vem som helst, yttrandet är enligt Bakhtin laddat med dialogisk medtext. Dia- logiciteten innebär att ordvalet i den konkreta situationen färgas av den talandes omedvetna dialog med mottagaren, av hans/hennes försök att svara, argumentera, övertyga eller förklara något för någon (Rommetveit 1996). Varje kommunikativ akt är ett svar på någonting (ofta implicit) i kontexten. Yttrandet utgör en länk i en kommunikationskedja, och det finns alltså alltid anledning att som lyssnare fråga sig ”Vem är det som talar?” och ”Vem är yttrandet riktat till?”, menar Bakhtin (Wertsch 1991, s. 53).
Dialogicitet
Dialogiciteten handlar om hur en aktörs yttrande kommer i kontakt med en annan aktörs. Det kan ske genom direkt kommunikation, ansikte mot ansikte, men det kan också ske genom en inre dialog, eller med olika dia- logiska grepp som t.ex. parodi eller ventriloquation. Wertsch (1991) ger ett illustrativt exempel på dialogicitet i analysen av en passage i ett tal som hölls av George Bush 1988, då han av Republikanerna nominerats till president:
We’ve created 17 million new jobs in the past five years, more than twice as many as Europe and Japan combined. And they’re good jobs. The majority of them created in the past six years paid an average of more than $22,000 a year. Someone better take ”a message to Michael”: tell him we’ve been creating good jobs at good wages. The fact is, they talk, we deliver. They promise, we perform. (New York Times, August 19, 1988, p. A14) (Wertsch 1991, s. 63)
På frågan ”Vem är det som talar?” tycks det givna svaret vara: George Bush. Men med ett bakhtinskt perspektiv är hans röst inte den enda som hörs.
KAPITEl TRE
Flera röster kan urskiljas, varav åtminstone två förekommer i de flesta moderna kampanjtal, menar Wertsch. För det första representerar ”The fact is, they talk, we deliver. They promise, we perform” ett stilistiskt grepp som är vanligt i sådana tal. Bakhtin kallar detta en talgenre. För det andra är moderna presidentkampanjstal alltid en produkt av flera personer. Ett utkast skrivs av ett en grupp talskrivare, detta omarbetas sedan av talaren själv och av andra medarbetare, innan talet slutligen presenteras.
Det finns fler dialogistiska grepp i citatet. Ett av dem har ett parodiskt syfte, som åstadkoms genom, vad Bakhtin kallar ventriloquation. Det kommer till uttryck i meningen ”tell him we’ve been creating good jobs at good wages”. Busch tal innebar ett dialogiskt möte med den demokra- tiske presidentkandidaten, Michael Dukakis, som i sin kampanj ständigt upprepade uttrycket ”good jobs at good wages”. Denna refräng kom sig av demokraternas åsikt att även om nya jobb hade skapats under Reagan- administrationen, så var många av dem tillfälliga, och dåligt betalda. Den strategi som Bush och hans talskrivare använde här var att istället för att öppet bemöta Dukakis ord, göra orden till sina egna. Den parodiska effek- ten uppnås genom att Bushs och Dukakis röster därmed hörs samtidigt.
Det sociala språkets33 funktion är särskilt märkbar i den process som visar
sig i hur lyssnarna förstår Bushs uttalande ”Someone better take `a mes- sage to Michael`. Den frasen är direkt hämtat från en poplåt med Dionne Warwick från 1966, som hette just ”Take a message to Michael”, och Bush valde formuleringen för att slå an hos unga väljare, vilket genomgående var en stark strävan i hans kampanj. I bakhtinska termer involverar Bushs strategi, då han använder uttrycket ”take a message to Michael” flera for- mer av dialogicitet. För det första framträder flera röster genom talgenren (60-talet popmusik) och en speciell sång av en särskild artist. För det andra innefattades ventriloquation (ur lyssnarens perspektiv) eftersom lyssnarens
33 Det sociala språket är “a discourse peculiar to a specific stratum of society (pro-
fessional, age, group, etc.) within a given social system at a given time” (Holquist & Emerson 1981, s. 430). Exempel på sociala språk är yrkesspråk, maktspråk och rinkebysvenska. Bakhtin menar att en talare alltid använder ett socialt språk när han/hon yttrar sig, och att detta språk bestämmer vad talarens individuella röst kan säga. Det sociala språket är knutet till en viss grupp (ett visst strata) men sät- tet att tala kan också vara bundet till vissa situationer. Olika sorters språk används till exempel vid militära kommandon, födelsedagsuppvaktningar, begravningar, fotbollsmatcher eller forskningsintervjuer. Bahtin kallar detta för talgenrer.
inre tal, under processen att komma i dialogisk kontakt med Buschs ytt- rande, kan ha påverkats av talgenren popmusik. Det dialogiska mötet varierade tveklöst mellan olika generationers lyssnare, det vill säga lyssnare med olika repertoirer av socialt språk. Äldre lyssnare kanske bara hörde ett utfall från Demokraternas nominerade, medan yngre väljare också hörde något annat, nämligen Buschs försök att solidarisera sig med dem. De olika generationeras skilda sociala språk, framkallade olika responser i åhö- rarnas inre tal och därmed olika förståelse av talet.
I enlighet med Bakhtins synsätt färgas skolledarnas yttranden av de i situa- tionen relevanta kontextuella resurserna. För att skolledarnas yttranden ska kunna beskrivas, måste de förstås i relation till den kontextuella rymden. För detta använder jag ett tolkande angreppssätt, som ska beskrivas i det följande.