Med hermeneutik avses en kunskapsteoretisk inriktning ”vars metod och forskningsmål innefattar tolkning av texter och textliknande dokument genom en dialektisk process i avsikt att nå en så djup förståelse som möj- ligt av dokumentens innebörd och mening” (Åkerberg 1986, s. 18). Inom hermeneutiken eftersträvas aldrig den absoluta sanningen, det finns all- tid flera sätt att förstå världen eller en viss företeelse på. När vi beskriver verkligheten gör vi det utifrån en tolkning som är färgad av vår historia och vår kultur, våra sociokulturella erfarenheter, eftersom vi är en del av den verklighet vi studerar. Trovärdighet och giltighet är därför begrepp som snarare än reliabilitet och validitet används inom hermeneutiken (Alves- son & Sköldberg 1994; Stensmo 1994; Ödman 1979). Hermeneutiken är principiellt odogmatisk, vilket dock inte innebär att all förståelse betraktas som likvärdig. Uppfattningen att de egna beskrivningarna av verkligheten är de enda giltiga ses t.ex. inte som likvärdig med uppfattningen att det finns flera sätt att förstå världen. Ett sätt att tolka kan vara bättre och mer genomtänkt än ett annat (Ödman 1979).
Varje skolledares förståelse framträder ur hans eller hennes uttalanden genom en tolkningsprocess, där varje yttrande avlockas sin situerade och språkligt medierade mening. Förståelsen bör därför ses som ett resultat, och inte som en utgångspunkt (Alvesson & Sköldberg 1994). Texten ska inte i första hand granskas och observeras. I stället ska uttolkaren lyssna sig fram till vad som sägs i den. Tolkningprocessen innebär en förväntans-
KAPITEl TRE
full öppenhet för att något ska hända, forskaren ska inte försöka fatta intel- lektuellt utan låta en värld öppna sig (Ödman 1979, s. 21). Öppenhet är ett centralt begrepp inom hermeneutiken. Det handlar om att inte stänga dörren inför möjligheten av flera alternativa tolkningar. En tolkning som verkar rimlig idag kan med nya erfarenheter ersättas av andra tolkningar i morgon. Forskarens tolkning kan aldrig betraktas som slutgiltig.
Hermeneutisk förståelse avser en händelse eller en text, i det här fallet skol- ledarnas yttranden, i dess kontext. Meningen hos delen kan bara förstås om den sätts i samband med helheten. Ett kapitel i en bok kan t.ex. bäst förstås mot bakgrund av hela boken, skolledarnas utsagor måste förstås i sitt sammanhang. De är invävda i en kontext och oupplösligt förenade med tiden och rummet liksom med sociala historiska, språkliga och kulturella förhållanden. Omvänt består ju helheten av delar och kan bara förstås med hjälp av dem, historien kan bara förstås genom sina händelser, perioder och eror, samtalet bara genom de yttranden som utväxlas. Detta cirkelre- sonemang, att delarna bara kan förstås genom helheten och helheten bara utifrån delarna, löser hermeneutiken genom bilden av den hermeneutiska cirkeln, eller snarare spiralen. Genom att växelvis fokusera helheten och delarna borrar man sig mot en djupare och mer komplett förståelse (Alves- son & Sköldberg 1994).
Förståelsen av en text sker genom en process i vilken de enskilda delar- nas mening bestäms av textens helhetliga mening, sådan den föregrips. Den närmare bestämmelsen av de enskilda delarnas mening kan så småningom förändra den ursprungliga föregripna meningen hos hel- heten, som återigen kan komma att förändra meningen hos de enskilda delarna och så vidare. En sådan hermeneutisk tolkning är i princip en oändlig process, men upphör i praktiken när man har kommit fram till en rimlig mening, en giltig enhetlig mening, fri från inre motsägelser. (Kvale 1996, s. 50)
Linell menar att för att förstå en diskurs bör diskurs (yttrande) och kontext växelvis fokuseras. Å ena sidan måste man känna till den relevanta kon- texten för att kunna göra en rimlig tolkning av ett yttrande å andra sidan måste man känna till yttrandet för att kunna avgöra vilken som är den relevanta kontexten. Det betyder att diskurs och kontext måste utforskas genom en spiralformad rörelse, genom vilken förståelsen successivt fördju- pas. Applicerat på den aktuella studien bör skolledarnas yttranden förstås parallellt med kontexten i form av t.ex. informanternas tidigare erfaren-
heter, skolans organisation, den skriftliga diskursen om handledning osv. Ödman (1979) jämför denna pendlande process med att lägga pussel;
Ofta startar vi ganska planlöst, eftersom vi sällan har tillgång till någon total helhetsbild. I sådana situationer försöker vi bilda oss en uppfatt- ning om små helheter som tillsammans konstituerar en större. När vi pusslar ger oss t.ex. de olika bitarnas färg och teckning föreställningar om begränsade fält av pusslet, och med utgångspunkt härifrån försöker vi komma fram till hur de enskilda pusselbitarna ska placeras, deras innebörd i sammanhanget. (Ödman 1979, s. 78)
En liknande pendlingsrörelse bör finnas mellan tolkning av förförståelse respektive förståelse (Gadamer 1997). Som forskare kommer man aldrig utan bagage till en forskningsprocess, utan man bär med sig teorier, refe- rensramar, begrepp, värderingar som tillsamman utgör den egna förförstå- elsen. Vi har en föreställning om vad vi kommer att möta, en förståelse som under forskningsprocessens gång kommer att kontinuerligt förändras. Det är denna förförståelse som bildar utgångspunkt och riktning för vår tolkning, och som av det skälet bör explicitgöras, för oss själv såväl som för andra. Genom att lägga sin förförståelse på bordet, minskar forskaren den egna tendensen att enögt uppfatta vissa företeelser och inte andra, samtidigt som det egna perspektivet tydliggörs för läsaren och därmed gör kritisk granskning möjlig.
Svårigheten ligger i att avgöra vilken förförståelse det är som behöver redo- visas, det vill säga vad som är relevant. Larsson (1993) föreslår tre möjliga sätt att redovisa förförståelsen;
Att redovisa forskningsläget, det vill säga tidigare hypoteser och •
tolkningar, på det sätt Ödman gör vid sin genomgång av olika hy- poteser om Andrémännens död (Ödman 1979)
Att redogöra för den teori man använder som utgångspunkt för •
tolkningen (t.ex. psykoanalytisk eller marxistisk), och därmed göra det möjligt för läsare att förstå hur tolkningen färgas av detta per- spektiv
Att beskriva personliga erfarenheter och upplevelser som format •
förförståelsen av det som ska tolkas. (Alvesson & Sköldberg 1994, s. 166)
En strävan inom vetenskapligt arbete över huvud taget är att redovisa så mycket som möjligt av forskningsprocessen för att möjliggöra kritisk
KAPITEl TRE
granskning. Det är inte bara insamling och behandling av data som bör tydliggöras, betonar Alvesson och Sköldberg (1994), utan väl så viktigt är att redovisa tolknings- och reflektionsprocessen, både vad gäller materialet och den egna förförståelsen. Den egna förförståelsen bör kritiskt granskas och utmanas, annars finns risk att den kommer att ställa sig i vägen för förståelsen, och om en beskrivning av de egna föreställningarna kan vara av betydelse i sammanhanget bör den redovisas. Tolkningar som stämmer alltför väl med förförståelsen bör göra en misstänksam, och när sådana samband upptäcks bör de egna föreställningarna utmanas. Det kan till exempel ske genom att man aktivt söker något som bestrider dem. Ödman (1979) nämner att den hermeneutiska cirkeln kan ”vara ond” (sid. 83), om och när information som inte stämmer med den tidigare förståelsen omtolkas så att den går att passa in i mönstret, eller avfärdas som betydel- selös utan att prövas. Förförståelsen fungerar därmed som ett filter, endast data som bekräftar teorin samlas in och cirkeln (spiralen) blir sluten och fördomsfull.