De flesta författare av handledningslitteratur har ambitionen att förmedla vad som är utmärkande för handledning, och vad som skiljer handledning från andra, näraliggande verksamheter, och flera av dem formulerar egna definitioner av begreppet. I dessa klarlägganden och definitioner besvaras frågor om vem det är som är den tänkta mottagaren av handledning, vad det är som genom handledningen ska utvecklas och vilka resultat det är som avses. Jag kommer här att använda begreppen handledning av, för och i (Lönn Svensson 2007) som analysverktyg då jag närmare undersöker hur handledning definieras i den nordiska handledningsdiskursen. Jag har för avsikt att lyfta fram olikheter i författarnas definitioner och språkbruk, men kommer också avslutningsvis att presentera en syntes av vad som i diskursen framförs om handledningens karaktär.
Handledningens ‘av’, ‘för’, ‘i’ och ínom
Handledningen riktas alltid till någon, eller några, personer, och denna relation kan uttryckas på olika sätt. Det vanligaste är formuleringen hand-
ledning av någon eller några,17 men det finns också andra formuleringar,
till exempel handledning ’med’18 eller handledning ’till’.19 Handledning
innebär att en handledare ansvarar för en kvalificerad pedagogisk aktivi- tet, som visserligen är riktad till en eller flera mottagare, men som sker i interaktion med deltagarna, varför jag undviker begreppet handledning ‘till’ eftersom det ger associationer till envägskommunikation. Jag väljer också bort begreppet handledning ‘med’, eftersom handledning, trots att samspelet är centralt, inte är en aktivitet som deltagarna genomför tillsam- mans, med varandra, på lika villkor. Handledning inbegriper en särskild medvetenhet hos handledaren i handlingen, varför jag föredrar handled-
17 Exempelvis (Lendahls Rosendahl & Rönnerman 2002) Handledning av
pedagogiskt yrkesverksamma; Handledning av blivande psykologer (Larsson 2005); Veiledning av studenter av motsatt kön (Ahlberg 2002).
18 I boktitlarna Grupphandledning med yrkesverksamma i människovård (Per-
toft & Larsen 1991; 2003), Veiledning i virkeligheten. Praksisveiledning med lærerstudenter (Sundli 2002) och Det mångtydiga mötet. Ett försök att förstå komplexiteten i pedagogisk handledning med yrkesverksamma (Hammarström- Lewenhagen & Ekström 1999).
KAPITEl TVå
ning av framför handledning ‘med’, och kommer att använda den formu- leringen i den fortsatta texten.
Handledning för något innebär svaret på frågan vad man vill åstadkomma genom handledningen, till exempel lärande, yrkesmässig utveckling eller
bättre samarbete20 (det vill säga handledningens funktion), om detta tycks
finnas en diskursiv enighet. Men när det gäller handledning i någonting märks återigen skillnader i olika författares sätt att uttrycka sig. I vissa fall används formuleringen för att beskriva vilken sorts kunskaper och färdig-
heter det är som fokuseras i handledningen,21 i andra fall handlar det om
i (inom) vilken typ av verksamhet som handledningen bedrivs.22 Jag kom-
mer att använda formuleringen handledning i i den förstnämnda betydel- sen. För att beskriva vilken sorts verksamhet det gäller kommer jag i stället
att använda uttrycket handledning inom.23
Vid en genomgång av ett 20-tal definitioner gällande handledning inom
de människovårdande yrkena24 användes följaktligen handledning av, för
och i som analysverktyg. Citat av Pertoft & Larsen (1991) och av Ahlberg (2001) får här utgöra exempel:
20 Exempel: Mentorship for learning and development (Lindgren 2003);
Handledning för förändring (Ahlberg 2007); Handledning för organise- ring av praktiklärandet (Mathisen 2000, s.41).
21 Handledning i pedagogiskt arbete (Kroksmark & Åberg 2008), Handledning i
psykosocialt arbete (Bernler & Johnsson 1985); Handledning i modern organi- sationsteori (Lauvås & Handal 1993).
22 Handledning i barnomsorgen (Andersen & Weiss 1994; Handledning i lärar-
utbildningen (Emsheimer & Göhl 1996/2002).
23 Handledning inom behandlande yrken (Hawkins & Shohet 2008); Handled-
ning inom professionerna (Lauvås & Handal 1993).
24 Bernler & Johnsson (1985); Rønnestad & Reichelt (1999); Boalt Boethius
& Ögren (2003); Andersen & Weiss (1994); Crafford (1994); Gordan (1992); Aili, Persson & Persson (2003); Stiwne (1993); Granfors & Kavander (2001); Chekol (2003); Sandelin (1987); Killén (2001); Stålsett, Sandal & Tveiten (1991); Gjems (1997); Tveiten (2000), 2003; Horning (2002), Lauvås & Han- dal (1993); Hammarström-Lewenhagen & Ekström (1999); Kjærnet Haugen (2005); Hammarström-Lewenhagen (2006).
En grupp personer som är verksamma i människovårdande yrken sam- las regelbundet på avtalad tid med en utifrån kommande handledare. Gemensamt arbetar de med att ta tillvara och utveckla gruppens sam- lade kompetens. Avsikten är att underlätta och öka förmågan att ge klienten god behandling och service. (Pertoft & Larsen 1991, s. 13)
I ovanstående definition gäller det handledning av personer som är verk- samma inom människovårdande yrken, handledning för att ta tillvara och utveckla gruppens samlade kompetens och handledning i att ge klienten god behandling och service. Ett annat exempel kan utgöras av Ahlbergs definition:
Handledning innebär någon form av verksamhet som syftar till vägled- ning och utveckling och kan vara en del i ett ständigt pågående arbete för att skapa en kollektiv lärarkompetens samt stärka och utveckla yrkesprofessionen. Lärare kan involveras i olika typer av handledning som ger dem möjligheter att reflektera tillsammans och överväga olika vägar för att skapa kreativa inlärningsmiljöer som inkluderar alla elever. (Ahlberg 2001, s. 159)
Här avses handledning av lärare. Handledningen ges för att skapa en kol- lektiv lärarkompetens, för att stärka och utveckla yrkesprofessionen, och i vägar för att skapa kreativa och inkluderande inlärningsmiljöer. Enligt Lindén (2005) kan följande drag sägas vara gemensamma och utmärkande för handledning enligt de flesta författare:
Den involverar två eller ett fåtal personer i en organiserad verksam- •
het.
Den bedrivs i skärningspunkten mellan teoretiskt och praktiskt •
kunnande.
Dess huvudsyfte är lärande och kompetensutveckling. •
Med andra ord beskriver de flesta definitioner, enligt Lindén, handledning av en eller ett fåtal personer inom en organiserad verksamhet, för lärande och kompetensutveckling och i att skapa kopplingar mellan teori och praktik. I figur 2 sammanfattas definitionerna med avseende på vad som yttras om vem man avser att handleda (handledning av vem?), vad man vill åstadkomma med handledningen (handledning för vad?) och vilken sorts kunskaper och färdigheter som fokuseras i handledningen (handledning i vad?):
KAPITEl TVå
Figur 2: Innehåll (handledning av, för och i) i 20 definitioner av handledning inom de människo- vårdande verksamheterna.
De 20 definitionerna, som alltså gäller handledning inom olika former av människovårdande verksamheter, kan sålunda sammanfattas på följande sätt; Handledning är en aktivitet som riktar sig till individer eller grupper, som fokuserar individens eller gruppens utveckling, den professionella kompe- tensen och/eller verksamhetens måluppfyllelse och kvalitet, och som syftar till utveckling av kunskaper, färdigheter och/eller reflektion kring yrkesanknuten teori och praktik. Många sorters handledning kan innefattas av en sådan samlande beskrivning. Syftet uttrycks alltså dels som kvalitetsutveckling och dels som professionsutveckling. Fokus kan vara riktat antingen mot de yrkesmässiga handlingarna i sig, eller mot tänkandet om dessa hand- lingar.
av individer och/eller grupper i studier eller yrkesverksamhet.
för utveckling av yrkesidentiteten
personlig utveckling, ökad självkännedom och medvetenhet om egna reaktioner och bevekelsegrunder.
utveckling av individuell eller kollektiv professionell kompetens ökad kvalitet i arbetet
att nå utbildningsmål.
i att ge god behandling/service och att möta patienter/elever på ett professionellt
sätt
att få syn på, och analysera, egna beteenden, val och värderingar
att reflektera kring situationer hämtade ur yrkespraktiken, upptäcka nya perspektiv att integrera teorier, yrkeskunskaper och värderingar
att arbeta mot utbildningsmål
Figur 2: Innehåll (handledning av, för och i) i 20 definitioner av handledning inom de människovår-
Försök att avgränsa
Det finns i litteraturen åtskilliga exempel på försök att avgränsa hand-
ledning från andra näraliggande verksamheter25, till exempel vägledning,
konsultation, undervisning, ledarskap, terapi, rådgivning, mentorskap och coachning. Många författare har också bemödat sig om att jämföra hand- ledningsbegreppet med en rad anglosaxiska begrepp, såsom counseling, supervision, guidance och facilitating (Lauvås & Handal 2001; Lendahls Rosendahl & Rönnerman 2002), men varken avgränsningar eller jämfö- relser är enhetliga eller särskilt övertygande. Skälen till otydligheterna kan vara av flera slag. Lauvås och Handal (2001) hävdar att en orsak har att göra med att handledningsverksamheten utvecklats inom flera olika tradi- tioner som kommit att ge begreppen olika innebörder, och att det också kan finnas ett visst revirtänkande mellan olika professioner som innebär en önskan att lägga beslag på vissa termer och hindra andra från att använda dem. Ett annat skäl är att impulserna från utlandet är starka, och när det gäller de anglosaxiska begreppen är den handledande verksamheten svår att överblicka och få grepp om, såväl inom som utom de länder där de används (Pajak 2007; Lauvås & Handal 2001).
Fler begreppsliga tvetydigheter
Ytterligare en försvårande omständighet vid försöken att tydliggöra hand- ledningsbegreppet gäller skillnaderna mellan roll och funktion. En coach kan till exempel säga sig arbeta med handledning och en handledare med coachning. Det råder också delade meningar om vilka begrepp som är överordnade i förhållande till andra. Lauvås & Handal (2001) använder exempelvis handledning som ett paraplybegrepp för olika verksamheter. Det gör även Sahlin (2005) och Emsheimer (1995), medan Hägg och Kuoppa (1997) brukar vägledning som ett samlande begrepp för samtal i olika professionella sammanhang och betraktar handledning som ett specialfall av vägledande samtal. Hawkins och Shohet (2008) hävdar att en förutsättning för att bli en bra handledare är att vara en duktig coach eller vägledare, och Andersen och Weiss (1993) skriver att en konsult kan använda sig av olika metoder, såsom undervisning, handledning och rådgivning (s. 87). Som synes finns här såväl skillnader som otydligheter,
25 Anderssen & Weiss (1993); Bjørndal (2008); Gjerde (2004); Hägg & Kuoppa
(1997); Lendahls Rosendahl & Rönnerman (2002); Lauvås & Handal (2001); Lindgren (1997; 2000; 2006); Lönn Svensson (2007); Näslund (1995); Persson (1999); Selander & Selander (1989,) Wahlström (1996)
KAPITEl TVå
och det kommer fortsättningsvis att framgå att detta är karakteristiskt för handledningsdiskursen, vilket i och för sig inte behöver vara förvånande ur ett språkligt perspektiv. Exempel på några andra diskursiva begrepp som används med olika innebörder i olika handledningskontexter är modell, strategi, struktur, metod, process och problem. Begreppsbetydelser skiftar med tid och rum, och begrepp kan tömmas på det innehåll de haft i en speciell kontext och laddas med nytt innehåll i en annan. För den gemen- samma förståelsens skull, och för att göra det möjligt att utveckla kollektiv kunskap, måste dock vissa begrepp förtydligas (Gustavsson 1996).