Lärare är en av flera yrkesgrupper som har relationer till andra människor som sin mest centrala arbetsuppgift. Dessa relationsprofessioner (Moos, Krejsler & Laursen 2004) inom skola, vård och socialtjänst, lärare, sjuk- sköterskor, socionomer med flera, har åtskilligt gemensamt. De är alla yrkesgrupper som expanderat kraftigt under 60-talet. De har medellånga utbildningar, de arbetar huvudsakligen inom offentliga institutioner som under de senaste årens reformering av den offentliga sektorn har genomgått många omstruktureringar, blivit föremål för offentlig granskning på ett sätt som aldrig tidigare, och i många fall konkurrensutsatts och blivit tvingade att marknadsföra sin verksamhet. Detta har inom samtliga verksamheter aktualiserat frågor om professionalitet och kompetensutveckling.
Inom alla dessa arbetsfält har handledning kommit att bli ett allt vikti- gare inslag. Det är fråga om komplexa verkligheter, där den professionella kunskapen knappast kan ha sin grund i teknisk rationalitet, allting kan inte regleras genom regler och föreskrifter. Många beslut och ställningsta- ganden lämnas ovillkorligen åt praktikernas professionella omdöme. Dessa yrkesgruppers behov av kompetensutveckling handlar till stora delar om sådan analytisk och intuitiv kunskap som kan stärkas i handledda grupp- samtal, där deltagarna kan tränas i den process som ligger till grund för ett professionellt och kvalificerat omdöme.
Det finns uppenbara paralleller mellan de handledningstyper som fram- kommit i resultaten av skolledarintervjuerna, och de handledningstyper
KAPITEl SEx
som finns inom till exempel socialtjänsten. Där har de flesta anställda två sorters handledning, metod- och processhandledning, vilka kan jäm- föras med verksamhetsinriktad och professionsutvecklande handledning inom skolan. Processhandledning ges i regel av en extern handledare, ”där handledare kontrakteras vid sidan av organisationens ordinarie linjesys- tem” (Höjer, Beijer & Wissö 2007). Handledningen ges kontinuerligt, på regelbundet återkommande tider, och innehållet i handledningssamtalen beskrivs som mycket skiftande. ”Vanligast är ämnen som på olika sätt bely- ser klient- och brukarärenden, metoder, arbetssätt, förhållningssätt och personalens känslor inför klienter/brukare” (ibid.). Nio av tio arbetsgrup- per inom socialtjänstens har sådan handledning.
Den professionsutvecklande handledningen uppvisar flera likheter med den processhandledning som socialsekreterare inom individ- och famil- jeomsorgen har. Bernler & Johnsson (1985) har ställt upp följande åtta kriterier för att definiera sådan handledning:
Kontinuitet. Handledningen ges över lång tid 1.
Global målsättning. Handledningen har som mål att hjälpa de 2.
handledda att integrera samtliga aspekter av arbetet
Processinriktning. Den handleddes förhållningssätt och reaktioner 3.
granskas
Icke-linjärt organisatoriskt förhållande. Handledaren bör inte vara 4.
den handleddes arbetsledare eller chef
Processansvar. Handledaren har ansvar för handledningsprocessen, 5.
men inte för hur arbetet utförs
Fakultativt obligatorium. Handledningen bör vara en rättighet för 6.
alla, men det är tveksamt om det kan vara en skyldighet
Expertis. Handledaren bör ha expertis inom tre huvudområden; 7.
psykosocialt arbete, handledningsteknik och handledningsteori, kulturkompetens
Grupphandledning. Handledningen bör ske i grupp 8.
De flesta av dessa kriterier är också mer eller mindre utmärkande för den professionsutvecklande handledning som ges inom skolan.
Den andra formen av handledning inom socialtjänsten, metodhandled- ning, ges i någon form på alla socialkontor (Frennberg & Walter 2005). Metodhandledningen är influerad av den anglikanska supervisionen inom psykosocialt arbete, och beskrivs av Bernler & Johnson (1985) som en
interaktionell hjälpprocess mellan två personer, varav den ena är överord- nad den andra, och som syftar till att förbättra yrkesfunktionen hos den senare:
Handledare och handledd tillhör samma yrke och de är medlemmar av samma organisation. Handledaren har en positionell auktoritet över den handledda och också ett direkt ansvar för den klientorienterade verksamheten. (Bernler & Johnsson 1985, s. 60)
En annan definition av metodhandledning inom socialtjänsten ges av Stadskansliet i Göteborg år 2000 (Frennberg & Walter 2005):
Metodhandledning ges av arbetsledaren eller en i arbetsgruppen utsedd metodhandledare. Det handlar i första hand om utveckling av färdig- heter i yrket och det konkreta arbetet (professionen) till exempel meto- der, praxis, rättsläge, samverkan med andra aktörer, möjligheter, hinder, stöd m.m. Kan ges både i grupp och enskilt. (Stadskansliet i Göteborg 2000, i Frennberg & Walter 2005)
I det dagliga arbetet inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg anses det som självklart att socialsekreterarna har tillgång till metodhandledning av en överordnad. Den kan ges enskilt eller i grupp på fasta tider, men ofta ges den spontant vid behov, och innehållet i samtalen brukar handla om juridik, rutiner, förhållningssätt, val av metoder och insatser med mera (Frennberg & Walter 2005). Handledningen fyller alltså funktionen av såväl arbetsledning som kunskapsöverföring, vilket också gäller verksam- hetsinriktad handledning i skolan.
Supervisionssystemet i den amerikanska skolan har, trots vad som ofta framhålls i den nordiska handledningsdiskursen, uppenbara likheter med svensk handledning i sin verksamhetsinriktade form. Amerikansk super- vision är som tidigare uppgetts svårt att få grepp om, delvis beroende på att den decentraliserade styrningen har skapat stora skillnader mellan olika delstater. Gemensamt är dock att supervisionen i allmänhet är nära kopplad till ledarskap och administrativa funktioner, i likhet med den verksamhetsinriktade handledning som här beskrivits. Handledare med olika yrkesmässig bakgrund återfinns på alla nivåer inom det amerikan- ska skolsystemet. Dessa kallas med ett samlande namn för supervisors, och deras uppgifter kan i hög grad variera mellan olika typer av administrativa och pedagogiska uppgifter (ibid.). Merparten av alla supervisors har dock
KAPITEl SEx
koppling till någon sorts ledningsfunktion51. Supervisorns roll är ofta
svagt definierad, uppdragets fokus varierar beroende på lärarnas specifika behov och organisationens krav, och diskussionen om supervisorns makt och övervakande funktion har periodvis varit häftig. Sedan 1980-talet har det alltmer blivit de amerikanska rektorernas uppgift att leda undervis- ningen i sina skolor, och att ha ansvaret för att den pedagogiska kvaliteten bibehålls och förbättras. Rektor är den som i första hand ger klasslärarna handledningsstöd (Pajak 2007, s. 437). I sin administrativa funktion styr rektor över lokaler, undervisningsprogram och allt annat som har med den dagliga verksamheten att göra, och de hjälper lärarna med utrustning och material. I sin handledande funktion har rektor också ansvar för att observera lärarna och att reagera på deras prestationer. Ibland har han eller hon hjälp av andra pedagogiska experter inom skolan för dessa uppgifter. Intresset för grupphandledning tycks dock inte vara lika utbrett i USA som i Sverige, även om sådan också förekommer i den vida och oöverskådliga floran av amerikansk handledningsverksamhet.