Språket utgör redskapet med vars hjälp vi kodifierar och strukturerar kun- skap, ser likheter, skillnader och samband, och som gör att somligt går att kommunicera och annat inte. Nya begrepp innebär möjligheter se tillva- ron på annorlunda sätt än tidigare, chans att lyfta sig över den vanemässiga förståelsen, och att se de professionella villkoren med andra ögon. Språket förändrar vårt sätt att uppfatta saker. På samma sätt som förståelsen av företeelsen fotboll är beroende av vilka språkliga kategorier som appro- prierats (se s. xx) behövs språkliga begrepp, distinktioner och teorier för att förstå företeelsen handledning. Det finns åtskilliga exempel på hur man genom tiderna försökt påverka människors föreställningar om en verksam- het genom att förändra dess benämning (städare/lokalvårdare, daghem/ förskola, klassföreståndare/mentor, invandrare/nysvenskar), och inom spe- cialpedagogiken föredrar man numera att använda formuleringen barn i behov av särskilt stöd framför barn med behov av särskilt stöd, för att markera en synvända som innebär att barns svårigheter inte bör ses som relaterade till egenskaper, utan till sammanhanget (Bladini 2004). Språket influerar
tanken och styr handlingarna, det utövar ett starkt inflytande på det som sker - språk är makt framhåller Smyth (1995).
När jag nu föreslår en begreppslig indelning av grupphandledning för yrkesverksamma lärare i tre typer, verksamhetsinriktad, professionsutveck- lande och personalstödjande handledning, är det inte bara en språklig förändring som åsyftas. I språket finns värderingar nedlagda, och dessa färgar inte bara förståelsen, utan även utformningen av verksamheten. Till att börja med säger prefixen verksamhet, profession och personal något om vilket handledningssamtalens avsedda fokus är. Den första handled- ningstypen har en vid inriktning mot verksamhetens alla delar, begreppet anger inga avgränsningar. Skolans verksamhet kan beskrivas som allt det målstyrda och kontinuerliga arbete som utförs inom skolan, och handled- ningssamtalen kan därmed gälla så vitt skilda saker som arbetslagsutveck- ling, implementering av skolreformer, utveckling av pedagogiska metoder, elevvårdsfrågor och hantering av konflikter inom personalen. Begreppets suffix, inriktning, innebär att syftet med grupphandledningen kan vara såväl utveckling av nya sätt att förhålla sig, som anpassning till gällande regler och traditioner.
Det andra begreppet, professionsutveckling, består av delarna profession och utveckling. Handledningens deltagare tillhör en viss profession, till exempel lärare eller rektorer, och samtalen syftar till att utveckla sådant som har med professionen att göra. Medan samtalen i verksamhetsinriktad handledning kan föras i yrkesblandade grupper, bör deltagarna i profes- sionsutvecklande handledning per definition tillhöra en och samma pro- fession. Det är professionen som ska utvecklas, det vill säga förändras och inte bara förbättras. Däremot kan handledaren ha en annan utbildning än deltagarna. I diskursen framställs en sådan skillnad i perspektiv och erfa- renheter snarast som en fördel.
Personalstödjande handledning kan däremot innefatta olika yrkesgrupper i en och samma handledningsgrupp. Syftet är mentalt stöd åt personalen, ofta används ord som avlastning, andningspaus, avgränsning, befrielse, minskad känsla av ensamhet för att beskriva sådan handledning. Tanken är inte att deltagarna ska ha intentionen att aktivt granska, ompröva och förändra sitt arbete, tillfälligt överbelastade individer kan inte förväntas ha kraft och förmåga att göra det just när de behöver all sin styrka för att klara av det som är för handen. Här handlar det i stället om att hämta kraft, att få avlastning, stöd, tröst, medkänsla, känna att man inte är ensam,
KAPITEl SEx
få hjälp att se klarare och att sätta rimliga gränser för prestationskraven. Dessa handledningssamtal ska förebygga utbrändhet, visa på framkomst- vägar och ingjuta hopp. Det är däremot inte fråga om terapi, och innehål- let i samtalen ska vara arbetsrelaterat. Privata problem ska inte behandlas i dessa sammanhang, och handledaren måste ha förmågan att upprätta tydliga kontrakt och sätta gränser för samtal som glider iväg åt fel håll. Det är individen i rollen av personal som är i fokus, inte privatpersonen. Handledningens aktörer, skolledare, handledare och handledda, har behov av att kunna kommunicera med varandra på ett otvetydigt sätt. Det är många frågor som behöver klargöras innan handledningen påbörjas:
Vilket är handledningens syfte? •
Är handledningssamtalen obligatoriska för deltagarna? •
Har deltagarna inflytande över valet av handledare? •
Hur sätts handledningsgruppen samman? Ska den vara öppen eller •
sluten?
Ska skolledare delta i samtalen? •
Hur beslutas på vilket sätt handledningen ska organiseras? (tid? •
rum? hur ofta? osv.)
Vem beslutar vad deltagarna ska prata om i handledningen? •
Har handledaren rapporteringsskyldighet till ledningen? •
Hur länge ska handledningens fortgå? •
Var förväntar sig de olika aktörerna (handledare, handledda, skol- •
ledning) ska bli följderna av handledningen? Hur ska verksamheten utvärderas?
•
För att besvara dessa och andra frågor behövs ett gemensamt handlednings- språk. Det är till exempel inte så lätt att uttrycka vilket syfte man vill att handledningen ska ha om man inte tidigare har erfarenhet av handledning. Av det skälet är det viktigt att rektor, eller den som ska fatta besluten, har kunskaper om handledning och dess olika former, och kan tydliggöra skill- naderna. Ett utvecklat handledningsspråk skapar också bättre möjligheter för handledare och handledda att tänka och tala om förväntningar, roller, upplägg och innehåll, under tiden samtalen genomförs, att metakommu- nicera om handledningen. Antaganden och överväganden ska delas och aktörerna analysera det som sker, olika perspektiv och uppfattningar ska syntetiseras och sammanfattas. Samtidigt utvecklar deltagarnas gemen- samma reflektioner i sin tur språket, och därmed verksamheten i sig.
Det är ingen lätt uppgift att etablera nya begrepp eller att förändra språk- ligt förankrade föreställningar. Ofta har ord och begrepp vuxit fram i en praktik, i en social, kulturell och historisk kontext, där de laddats med his- toriskt utvecklad mening, som kommit att påverka praktiken. Till exempel uppfattar en del lärare handledning som en verksamhet avsedd för lär- lingar, studenter, nyanställda och andra som behöver ledas vid handen. Handledning är ur deras perspektiv till för dem som (ännu) inte är tillräck- ligt kunniga, och de upplever det snarast som förödmjukande att själva bli erbjudna handledning (Åberg 2008). Rötterna från hantverkstraditionen sätter på detta vis spår, såväl i föreställningarna om handledning som i det sätt på vilket handledning genomförs, vilket visar på behovet av ett diffe- rentierat språk för att tydliggöra skillnaderna mellan handledningens olika inriktningar och förutsättningar.