BEGREPPET HÄLSA

Hälsa respektive livskvalitet utgör det operationella målet för hälso- och

sjukvården. Det betyder att både begreppen ”behov” och ”effektivitet” definieras i relation till detta operationella mål. Åtgärden behövs för att återställa eller behålla hälsa respektive livskvalitet. Effekten av en åtgärd bör bedömas i relation till uppnådd grad av hälsa eller livskvalitet. För att precisera det operationella målet kan det därför vara lämpligt att ge en kort introduktion till framför allt begreppet hälsa. (För en introduktion till begreppet ”livskvalitet” se under begreppet ”gott liv.”)

Det finns flera sätt att analysera begreppet ”hälsa”. I grova drag kan

hälsoteoretikerna indelas i två grupper. Den ena gruppen analyserar begreppet ”hälsa” i termer av frånvaro av sjukdom, medan den andra gruppen analyserar begreppet ”hälsa” i termer av handlingsförmåga.

5.3.1 Sjukdomsbaserat hälsobegrepp

I den amerikanske medicinfilosofen Christofer Boorses karakterisering av

sjukdom utgör subnormalitet ett nyckelord. En sjukdom är något som förhindrar normalfunktionen hos något organ eller organfunktion. Tecknet på att en

sjukdom föreligger är att funktionerna på ett subnormalt sätt avviker från det som är typiskt för arten människa. Normaliteten är här således en statistisk normalitet. (Boorse 1977) Sjukdom är i detta tänkande det grundläggande begreppet. Hälsa karakteriseras sedan i termer av sjukdom. En person är sjuk eller vid ohälsa om han eller hon har minst en sjukdom. Vi har här ett exempel på den välkända tanken att hälsa är frånvaro av sjukdom.

5.3.2 Handlingsbaserade hälsobegrepp

Enligt WHO är hälsa ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och ej endast frånvaro av sjukdom och svaghet”. Vi har här ett hälsobegrepp som vi skulle kunna kalla för maximalt holistiskt. Hälsa är enligt detta synsätt något annat än frånvaro av sjukdom. WHO:s hälsobegrepp för oss bort från sjukdomsorienteringen. Å andra sidan för det oss nära upplevelsesidan av den mänskliga tillvaron. I och med att hälsa likställs med välbefinnande tenderar begreppet att bli mycket inklusivt. En person som t ex har låg grad av välbefinnande har då automatiskt (per definition) också låg grad av hälsa. En nyckelterm hos de hälsobegrepp som har sin grund i ett mera begränsat holistiskt perspektiv är handlingsförmåga. Detta faktum är anledningen till uttrycket ”handlingsbaserade hälsobegrepp”. Kännetecknande för detta

holistiska synsätt är dess betonande av tre faktorer. För det första att individen som helhet och dess förhållande till sin omgivning är det centrala. Framför allt betonas aktivitetens centrala plats i en människas liv. För det andra att hälsa är

det grundläggande begreppet, och begreppet sjukdom definieras i termer av hälsa; och slutligen för det tredje att hälsa inte är detsamma som välbefinnande utan något som tenderar att bidra till välbefinnande.

Det finns flera varianter av handlingsbaserade hälsobegrepp. (Nordenfelt 1987) Enligt en ofta citerad analys består hälsan i att ha förmåga att utföra det som är viktigt för individen. Mer precist uttryckt innebär hälsa förmåga att, under standardomständigheter förverkliga sina vitala mål.

5.3.3 Avslutande kommentarer om hälsobegrepp

Vi föreslår att ett handlingsbaserat hälsobegrepp bör användas som operationellt mål för hälso- och sjukvården.

Vad innebär användningen av ett på handlingsteori baserat hälsobegrepp? Blir det t ex mindre intressant att bekämpa sjukdomar? Nej, självklart inte, och förklaringen är mycket enkel. De allra flesta sjukdomar angriper den basala förmågan hos individen. Oavsett vilka handlingsförmågor som är viktiga för individen kommer därför de allra flesta sjukdomar att innebära en begränsning av dessa förmågor.

Användningen av handlingsbaserade hälsobegrepp kan däremot ställa vissa krav på relationen mellan hälso- och sjukvården och individerna i ett samhälle. Varje individ har en unik uppsättning vitala mål och eftersom de vitala målen

bestämmer den enskilde individens hälsovillkor blir begreppet hälsa

individrelaterat. Samtidigt får detta inte överdrivas - det finns säkert en stor överensstämmelse mellan människors vitala mål.

Konsekvenser för resursfördelning inom hälso- och sjukvården

Användningen av ett handlingsbaserat hälsobegrepp som mål för hälso- och sjukvården får påtagliga konsekvenser jämfört med om målet utgörs av ett sjukdomsbaserat hälsobegrepp. För det första kommer hälso- och sjukvårdens uppgift att vidgas. Det handlar inte enbart om att bekämpa sjukdom eller skada. Allt som påverkar handlingsförmågan, och som hälso- och sjukvården har verksamma metoder för att åtgärda, kommer att ingå i uppgiften. Det behöver inte automatiskt innebära att all vård som ingår i uppgiften behöver vara

subventionerad med statliga medel. För det andra kommer behovsprincipen att preciseras annorlunda. Förbättrad eller bibehållen handlingsförmåga utgör nu behovets mål. Med andra ord: åtgärden behövs för att påverka personens handlingsförmåga. För det tredje påverkar det preciseringen av

kostnadseffektivitetsprincipen. Valet av effektmått bör nu ske i relation till

påverkan av handlingsförmågan. Ju mer positiv påverkan på handlingsförmågan, desto högre grad av effektivitet hos åtgärden. Med handlingsförmåga avses här inte enbart fysisk förmåga utan även mental förmåga.

Det hälsobegrepp som föreslås i rapporten är ett individrelaterat begrepp. Att ha hälsa för en person innebär att ha förmåga att realisera sina mål – ju sämre

förmåga desto högre grad av ohälsa. Det betyder att behovets svårighetsgrad inte i sig bedöms efter sjukdomens art, typ av skada eller grad av

funktionsnedsättning, utan efter konsekvenserna för personens förmåga att utföra det som är viktigt för personen. En och samma grad av

funktionsnedsättning kan således betyda olika grad av svårigheter för olika personer. En lätt nedsättning i rörelseförmågan hos ena handen kan sakna

praktisk betydelse för en individ medan den kan medföra svåra konsekvenser för en annan (t ex pianist eller konstnär). I en samhällskultur där lönearbete och egen försörjning anses viktigt kan tillämpningen av ett sådant individrelaterat hälsobegrepp medföra att det blir viktigare för en arbetande person att snabbt få tillbaka sin förmåga jämfört med t ex en ålderspensionär. I så fall bör den

arbetande rangordnas före den pensionerade – men inte på grund av

samhällsnyttan utan på grund av behovets svårighetsgrad. Vid prioritering på gruppnivå där individuella hänsyn är svåra att ta kan detta innebära att personer som tillhör arbetskraften bör rangordnas före personer som inte gör det.