Principen om ansvar för den egna vården

Principen om ansvar för egen vård innebär att individen har skyldigheter att se till att han eller hon får den vård som det finns behov av. Vi kommer här inte, som tidigare nämnts, att diskutera t ex föräldrars ansvar för barns vård eller vuxna barns ansvar för sina äldre föräldrars vård. Det betyder att individen själv så långt som möjligt utför, ombesörjer (med eller utan hjälp av anhöriga) eller bekostar sin vård. Begreppet egen vård inkluderar således tre olika aktiviteter: att själv utföra vården, ibland med stöd av andra d v s det brukar kallas

”egenvård”; att ombesörja den egna vården, t ex se till att den genomförs av andra samt egen finansiering av vården oavsett vem som utför den.

Principens tillämpning blir beroende av i vilken grad som individen har

praktiska möjligheter att utöva ansvaret. Personer som saknar förmåga (mentalt eller fysiskt) bör inte tillskrivas ansvar. Principen om egenansvar bör därför

endast tillämpas på kapabla eller autonoma personer. Vården av icke kapabla personer bör samhällets institutioner ta ansvar för. Ansvar förutsätter också att de yttre omständigheterna tillåter ett ansvarstagande. Det kan handla om att närstående eller andra personer bidrar till personens egna vård eller att personen har de ekonomiska möjligheterna.

Principen om egenansvar har dels sin grund i människovärdesprincipen och dels i idén om solidaritet mellan människor. Den förra innebär, som vi tidigare

nämnt, att vi bör betrakta människor som ansvariga för sina handlingar och konsekvensen av sina handlingar – bl a sin hälsa. Idén om solidaritet innebär ett krav på allmän försiktighet med offentliga resurser. Den som slösar med

gemensamma medel utsätter andra för svårigheter när resurserna inte räcker till. Krav på försiktighet med offentliga resurser gäller i alla sammanhang. Det kan t ex komma till uttryck vid läkemedelsanvändning. Individen har här enligt ansvarsprincipen både skyldighet att inte slösa med läkemedel på så sätt att kostnadsfria läkemedel som inte används tas ut men också inta förskrivna läkemedel i enlighet med rekommendationerna så att de kommer till nytta. Att tillämpa denna princip vid resursfördelning inom hälso- och sjukvård kan t ex innebära att individen själv får bekosta viss typ av vård oavsett om den utförs av den offentliga vården eller den privata vården. Principen kan tillämpas genom olika former av ransoneringar. Vid t ex målransonering åtgärdas inte vårdbehoven fullt ut – han eller hon får fortsätta på egen hand. Detta

förekommer t ex vid kostgjord befruktning. Det kan också handla om bortval – att vissa åtgärder inte bekostas inom det offentligt finansierade systemet. Sådana exempel är kosmetiska ingrepp, glasögon i normalfall, vuxentandvård,

vaccinationer vid utlandsresor eller vissa handikapphjälpmedel. Men det är oklart om i vilken utsträckning dessa ransoneringar är ett resultat av tradition eller övervägda val baserade på etiska principer. Det finns olika motiv för dessa avgränsningar. Ett motiv kan vara att vissa vårdtjänster antagligen, ur

effektivitets -och rättvisesynpunkt, med fördel kan fördelas på en marknad. Ett annat är att de faller utanför hälso- och sjukvårdens traditionella

kompetensområde.

Tillämpning av principen om ansvar för sin vård kan bli aktuell som en konsekvens av att principen om ansvar för sin hälsa har tillämpats. Någon är ansvarig för sin ohälsa och får därför ombesörja eller bekosta den på egen hand. Det andra skälet för att tillämpa principen om ansvar för egen vård torde vara effektivitet, d v s vården utförs mest kostnadseffektivt av individen själv. Ett tredje motiv grundar sig i utgångspunkten att det råder resursbrist inom hälso- och sjukvården. I ett läge av resursbrist, kräver solidariteten, att alla individer tar ett ansvar på så sätt att resurserna inte utnyttjas i onödan. Det kan innebära att individen själv ombesörjer vård för lätt åtgärdade vårdbehov. Med lätt åtgärdade

vårdbehov avses vårdbehov som inte kostar för mycket att åtgärda, som är enkla att åtgärda utanför det offentliga systemet eller som kan åtgärdas av individen själv.

Vissa villkor måste dock vara uppfyllda för att principen om ansvar för sin vård ska kunna tillämpas inom den offentliga hälso- och sjukvården. De första

villkoren berör situationer där individen själv bör bekosta hela eller delar av vården. Egen finansiering kräver att:

• individen har förmåga att utöva ansvaret (ha tillräcklig grad av autonomi), • individen har information eller kan tillägna sig information om åtgärdens

egenskaper (t ex förmåga att värdera nytta och risker),

• liten risk för allvarliga biverkningar avseende både individ och andra

personer. Det senare innebär t ex att närstående inte bör belastas på så sätt att de riskerar sin hälsa eller livskvalitet,

• kostnaderna är överkomliga för de allra flesta i målgruppen. De andra villkoren berör egenvården. Den kräver att:

• individen har förmåga att utöva ansvaret,

• individen har tillräckliga kunskaper och färdigheter,

• individen har praktiska möjligheter (t ex anpassad bostad eller tillgång till hjälp från andra personer),

• liten risk för biverkningar avseende både individ och andra personer. Det senare innebär t ex att närstående inte bör belastas på så sätt att de riskerar sin hälsa eller livskvalitet.

Dessa villkor avseende tillämpning av ansvarsprincipen inom offentligt

finansierad hälso- och sjukvård innebär att ransonering endast bör bli aktuell att tillämpa om dessa villkor är uppfyllda. Det innebär t ex att kravet på att själv ta ansvaret för sin omvårdnad i hemmet, som är verklighet för många kroniskt sjuka, bör värderas mot dessa kriterier. Beslut om ransonering bör också följas av beslut om att bidra till att villkoren blir uppfyllda genom att t ex informera. Det kan med andra ord ibland krävas resurser för att rusta individen eller medborgare i allmänhet för ett ansvarstagande för att göra ransonering möjlig. En fråga som kan diskuteras rör i vilken grad som hälso- och sjukvården bör försöka motivera medborgare till att ta ansvar för sin hälsa eller sin vård.