av Arne Bigsten
eu, dvs. kommissionen tillsammans med medlemsländerna, svarar för över hälften av världens samlade officiella bistånd. Syftet med detta bistånd är att minska globala obalanser och orättvisor. Den största obalansen är den mellan de rika länderna och Afrika, och att angripa denna obalans har därför högsta prioritet inom eu. Detta kapitel diskuterar hur den ekonomiska obalansen mellan eu och Afrika kan minskas av eu med hjälp av dess utvecklingspolitik.
Kapitlet inleds med en diskussion av obalansen mellan Afrika och Europa. Fattigdomen i Afrika är en allvarlig utmaning för eu ur ett rättvise- och solidaritetsperspektiv, men det är också i eu:s eget intresse att ha ett stabilt och välmående Afrika. Det finns därför både ett altruistiskt motiv för och ett egenintresse av att minska obalansen mellan Afrika och eu. Därefter ställer vi frågan vad biståndspoliti- ken kan göra för att minska det ekonomiska gapet mellan eu och Afrika. Vi går genom resultaten från biståndsutvärderingar, dels med avseende på olika eu-givares effektivitet, dels med avseende på hur effekter på mottagarländerna varierar utifrån biståndets utformning och graden av samordning mellan givarna inom eu.
Huvuddelen av kapitlet ägnas åt att diskutera hur biståndspoliti- ken inom eu bör struktureras och vad som kan göras inom eu för att få biståndet till Afrika att bli effektivare. Vi diskuterar vad vi vet om konsekvenserna av bristande samordning mellan givare. Det handlar bland annat om administrativa bördor som läggs på mottagarna men även effekter på effektiviteten i samhällsstyrningen och därmed på tillväxten. Vi ser också på konsekvenserna av att biståndsflödena
är oförutsägbara för mottagarna och att bistånd binds för inköp i givarländerna. Vi diskuterar vidare valet av mottagarländer. eu har å ena sidan ställt sig bakom Millenniemålen som syftar till att minska fattigdomen i u-länderna, men samtidigt har eu och speciellt de största givarländerna inom eu strategiska eller kommersiella intressen av att vara på plats i olika länder, inte nödvändigtvis de fattigaste. Slutligen diskuteras hur kommissionens och medlems- ländernas utvecklingspolitik bör organiseras mot bakgrund av de gjorda erfarenheterna och de slutsatser vi dragit om den önskvärda strategiska inriktningen på eu:s bistånd. Vi avslutar med en kortare diskussion om möjlig heterna att minska obalansen genom att öppna upp för ökad migration från Afrika till eu.
Den ekonomiska obalansen mellan EU och
Afrika
För tusen år sedan var inkomstnivåerna tämligen lika i Asien, Afrika och Europa. Därefter inleddes en långsam differentiering, men när den industriella revolutionen tog fart exploderade skill- naderna mellan världens länder i produktivitet och inkomster. Den industriella revolutionen började i Storbritannien och spreds
0% 2% 4% 6% 8% 10% 12% 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012
figur1. percapita-inkomstiafrikasöderomsahararelativtdenieu(%)
Anmärkning: Köpkraftskorrigerad BNI per capita i löpande priser. Källa: World Development Indicators 2013.
biståndetsrolli at töverbrygga … utanför landet under 1800-talet, vilket ledde till en mycket stark acceleration av tillväxttakten i många länder. De nuvarande oecd- länderna fördubblade sina inkomster per capita under 1800-talet, för att sedan sexdubbla dem under 1900-talet. Inkomstgapet till de
länder som vi under senare decennier kallat utvecklingsländer, men som under lång tid var kolonier till i första hand europeiska länder, ökade enormt. Denna divergerande utveckling pågick fram till andra halvan av 1900-talet. Under de senaste decennierna har det dock skett en stark tillväxtacceleration i ett flertal tidigare stagnerande och fattiga länder. Fortfarande har dock 1,3 miljarder människor en konsumtionsstandard som ligger under Världsbankens gräns för extrem fattigdom. Förbättringarna har varit mest påtagliga i Asien, medan Afrika är den region som har störst andel fattiga och där minskningen av fattigdomen varit minst. Men även i Afrika har den ekonomiska tillväxten tagit bättre fart och fattigdomsgraden har minskat sedan mitten av 1990-talet.
eu:s ekonomier har sedan sekelskiftet vuxit långsammare än samtliga regioner i tredje världen. Afrika söder om Sahara har haft en tillväxt som ökat per capita-inkomsterna med över 2 procent per år sedan millennieskiftet. Vi har nu nått ett läge där inkomsterna även i länderna i Afrika söder om Sahara börjar konvergera mot
40 50 60 70 80 90 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010
figur2. förväntadlivslängdinomeuochiafrikasöderomsahara (år)
Anmärkning: Övre kurvan EU, undre kurvan Afrika söder om Sahara. Källa: World Development Indicators 2013.
eu:s inkomstnivå, som visas av Figur 1. Men även om Afrika växer snabbare än eu, speciellt nu när Europas inkomster stagnerar, så är inkomstgapet fortfarande gigantiskt. Gapet var som störst 2002 när Afrika söder om Sahara hade en köpkraftskorrigerad bruttonatio- nalinkomst som var 5,9 procent av eu:s. År 2012 hade Afrika söder om Sahara minskat det relativa gapet och uppnått en inkomst som var 6,8 procent av eu:s. Efter tio ”framgångsrika” år så hade man krympt gapet med mindre än en procentenhet.
Man kan också illustrera gapet mellan Afrika och eu med skillnader i andra indikatorer. I fn:s Human Development Index brukar man förutom per capita-inkomst (loggad för att ge ökningar avtagande vikt) och förväntad livslängd också se på utbildning eller läskun- nighet. Vad gäller förväntad livslängd (Figur 2) ser vi att gapet har hållit sig på ungefär 25 år sedan 1980. Vi ser att 1990-talet var ett mörkt decennium för Afrika utan någon förbättring alls på grund av att aids-epidemin slog till med full kraft under denna period. Dess effekt har avtagit något, men gapet gentemot eu (och andra delar av världen) är fortfarande stort.
Även när det gäller utbildningsnivåerna så är gapet gentemot eu fortfarande mycket stort, även om en allt större andel av den
0% 10% 20% 30% 40% 50% 1962 1965 1968 1971 1974 1977 1980 1983 1986 1989 1992 1995 1998 2001 2004 2007 2010
figur3.eu:srespektiveafrikasöderomsaharasandelavvärlds-
exporten(%)
Anmärkning: Övre kurvan EU, undre kurvan Afrika söder om Sahara. Källa: World Development Indicators, 2013.
biståndetsrolli at töverbrygga … afrikanska befolkningen går i skolan. Läskunnigheten i Europa ligger på 99 procent, medan den i Afrika söder om Sahara bara gick från 57 procent till 60 procent mellan åren 2000 och 2011. Ser man på det samlade välfärdsgapet mellan de två kontinenterna så är det fort- farande gigantiskt, hur man än mäter det.
För att avsluta denna snabbskiss över gapet mellan eu och Afrika kan vi också se på de två regionernas roll i världsekonomin. I Figur 3 visas deras relativa andel av den samlade världsexporten. Här ser vi att Afrika söder om Sahara, som har dubbelt så stor befolkning som eu, står för cirka två procent av världens samlade export medan eu står för ungefär 35 procent. Vad gäller Afrika kan vi se att regionen blev gradvis allt mera marginaliserad från sextiotalets början till kring 2000. Sedan har man ökat sin andel av exporten något på grund av en något bättre ekonomisk politik och ekonomisk utveckling, men mest på grund av att bytesförhållandet har förbättrats tack vare den ökande efterfrågan på de råvaror man levererar till världen. Vi måste notera att det inte skett något genombrott i termer av produktion av tillverkade varor. Afrika har fortfarande inte kunnat dra nytta i någon större grad av den outsourcing-våg som involverat resten av världen i omfattande handel med insatsvaror. Detta har inneburit att Afrika inte har förmått generera tillräckligt med arbetstillfällen för den snabbt växande arbetskraften, utan denna har antingen fått vara kvar i jordbruket eller försöka försörja sig i den så kallade informella sektorn. Afrikas länder måste lyckas bättre med att skapa bra arbeten åt befolkningen om de ska kunna minska gapet gentemot de rika länderna på ett mera effektivt sätt.
Det finns alltså ett enormt inkomst- och välfärdsgap mellan eu och Afrika, och detta har sin grund i att förutsättningarna för tillväxt är så mycket sämre i Afrika. Det är för att snabba på slutandet av välfärdsgapet som eu:s utvecklingspolitik behövs. För att lyckas med ambitionen att minska gapet mellan eu och Afrika måste den inrik- tas på att stödja strävandena att få till stånd en hållbar ekonomisk utveckling i Afrika.