eu:s system för handel med utsläppsrätter trädde i kraft 2005. Detta betyder att rättigheter till att släppa ut vissa växthusgaser, så som
eu:shandelmedutsl äppsrät ter … koldioxid, kan köpas och säljas på marknaden. Det är specifika indu- strier som täcks av detta handelssystem, som exempelvis pappersbruk och energianläggningar, och dessa ansvarar sammanlagt för mer än 40 procent av eu:s totala koldioxidutsläpp. Handeln fungerar på så sätt att företag som berörs av regelverket inte får ha större utsläpp än vad de har utsläppsrätter för. Ett företag som klarar av att minska sitt koldioxidutsläpp kan sälja de överskjutande rättigheterna till andra företag. På detta vis skapas ett incitament för att reducera utsläpp av växthusgaser. Priset för en utsläppsrätt, som ger rätten till att släppa ut ett ton koldioxid, har varierat över åren. 2008 var priset ungefär 20 euro per ton och i nuläget cirka 4.5 euro per ton. Den godtyckliga fördelningen av utsläppsrätter anses av bland andra eu-kommissionen vara grunden till det låga priset.
Till en början, och enligt direktiv 2003/87/eg, anförtroddes medlemsstaterna att ta fram egna nationella fördelningsplaner för utsläppsrätter. Dessa innehöll den totala mängden koldioxidut- släpp som medlemsstaten fick ha utifrån de bindande målen i Kyotoprotokollet, och deras tänkta fördelning på energiintensiva industriföretag inom landet. Med detta som grund tilldelades före- tagen utsläppsrätter som sedan kunde handlas inom eu. Trots att eu-kommissionens bedömning av den första perioden med utsläppshandel var generellt positiv så visade den första rapporten över bekräftade utsläppsdata att ett överskott om cirka 44 miljoner utsläppsrätter hade genererats på marknaden. Detta fick priserna på utsläppsrätter att störtdyka. Det ursprungliga eu ets-direktivet utsattes dessutom för flera rättsliga prövningar vid eu:s domsto- lar, vilket fick en dämpande effekt på handeln. Samtidigt kastade finanskrisen sin skugga över marknadslösningar, och då även över handeln med utsläppsrätter. Tillsammans ledde de ovanstående sakerna eu-kommissionen att presentera ett förslag på revidering av eu ets. Målet var att, i ljuset av erfarenheterna från de första handelsbedrivande åren, förfina och förbättra handelssystemet med koldioxidutsläppsrättigheter.
Mot den bakgrunden är det inte överraskande att en av de vikti- gaste förändringarna blev en ökad harmonisering av regelverket för utsläppshandeln, dvs. en ökad överföring av regleringsmakt till eu-
nivån. Istället för att tillåta medlemsstaterna att bestämma om anta- let och fördelningen av utsläppsrätter, är det från 2013 och framåt ett begränsat antal rättigheter som släpps årligen för hela unionen. Det totala antalet utsläppsrätter minskar med 1,74 procentenheter per år. Minskningstakten motsvarar målen i energi- och klimat- paketet, vilket innebär en total minskning av utsläppen motsvarande åtminstone 20 procent till år 2020. Tanken bakom ändringen är att avhjälpa den drastiska effekt som de nationella fördelningsplanerna fick på marknaden för handel med utsläppsrätter, och därmed bidra till att säkerställa en stabilitet på marknaden. Förutom att centrali- sera en stor del av den regleringsmakt som medlemsstaterna tidigare hade i fråga om utformning och styrning av systemet för handel med utsläppsrätter, så tillför det reviderade eu ets-direktivet åtminstone två internationella karaktärsdrag till systemet. Ett av dessa rör vin- ster från auktioner av utsläppsrätter. Det andra rör möjligheterna att koppla eu ets till andra utsläppsmarknader.
Inledningsvis skedde fördelningen av utsläppsrätter utan kostnad. Detta har ändrats och auktionering har nu blivit det huvudsak- liga sättet att fördela utsläppsrätterna. Anledningen är att auktioner anses vara den enklaste och mest ekonomiskt effektiva metoden. Det finns dock ytterligare en anledning som är kopplad till användningen av vinster från handeln. Direktiv 2009/29/eg föreskriver att åtmins- tone 50 procent av de genererade vinsterna bör användas till aktivite- ter som är kopplade till minskning av växthusgasutsläppen och till att underlätta anpassning till klimatförändringarnas verkningar. Även om grundidén är att medlemsstaterna själva ska organisera och styra sina respektive auktioner av utsläppsrätter så är de alltså numera i viss mån förhindrade att själva disponera vinsterna som genereras via dem. I direktivet finns en lista över projekt som vinsterna kan investeras i. Listan omfattar både åtgärder som bidrar till eu:s mål for minskning av utsläpp (20 procent till 2020-målet) och aktivi- teter kopplade till teknikövergångar, avskogning, återbeskogning i utvecklingsländer och bidrag till globala fonder som syftar till att motverka klimatförändringar. I det reviderade direktivet görs alltså en viktig koppling mellan interna och internationella klimatnormer. Dels utvecklar direktivet metoder för att kanalisera finansiella resur-
eu:shandelmedutsl äppsrät ter … ser till att hjälpa utvecklingsländer att vidta lämpliga åtgärder mot klimatförändringar, och dels skapar det ett system som kontinuerligt genererar finansiella resurser till detta. På så sätt reviderar eu sina åtgärder mot klimatförändringar i syfte att främja ansvarstagande både inom och utom sina gränser.
En annan viktig global effekt av det reviderade direktivet om handel med utsläppsrätter är de ökade möjligheterna att ”koppla” eu ets till andra liknande handelssystem. Under det ursprungliga eu ets-direktivet motsvarade varje utsläppsrätt en bestämd mängd tillåtna utsläpp utifrån Kyotoprotokollet, och genom det lades grun- den för en framtida handel mellan olika utsläppsmarknader. Det reviderade direktivet utvidgar dessa möjligheter genom att tillägga att eu ets också kan kopplas till förenliga obligatoriska system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser. Det ska då vara system med absoluta utsläppstak som inrättats i ett annat land eller i en enhet på delstatsnivå eller regional nivå. Utvidgningen innebär att det omfattande system för handel med utsläppsrätter som finns i usa kan kopplas till eu ets. Detta kunde tidigare inte åstadkommas på grund av att usa inte har skrivit under Kyotoprotokollet. Tillägget gällande kopplingen mellan eu ets och andra system är således mycket viktigt och har en stark internationell prägel. Det bekräftar tanken att eu ets bara ska vara början på ett globalt handelssystem med utsläppsrätter och att eu ets, via denna nya möjlighet, kan expandera internationellt. Faktum är att en sammanlänkning av marknaderna för handel med utsläppsrätter i eu och Australien redan har etablerats, och det finns planer på utsläppshandel mellan eu och flera utvecklingsländer. Dessa åtgärder bekräftar eu:s ambitioner att bli ledande inom klimatfrågor, vara en förebild i detta avseende samt hjälpa till att motverka de globala obalanserna i ansvarstagandet för att reducera växthusgaser.