Sedan början av 1980-talet har Kina gradvis tagit en allt synli- gare position i världsekonomin. Från att ha varit en inåtvänd och i princip självförsörjande ekonomi fram till slutet av 1970-talet har Kina utvecklats till världens största exportör och en av de främ- sta destinationerna för utländska direktinvesteringar. Exporten har varit den främsta drivkraften för den kinesiska utvecklingen, och exportandelen av bnp steg som högst till nästan 40 procent av bnp, under 2006–2007. Sedan dess har bnp-tillväxten varit snabbare än exporttillväxten och exportandelen har krupit ner mot 30 procent. Givet ekonomins storlek antyder detta ändå en anmärkningsvärt hög internationaliseringsgrad – stora länder brukar ofta uppvisa låga exportkvoter. I Indien uppgår exportkvoten till drygt 20 pro- cent, i Japan till 15 procent och i usa 14 procent. I denna föränd- ringsprocess har hundratals miljoner människor lyfts ur fattigdom, och landets genomsnittliga inkomst har vuxit från 300 dollar per capita 1980 till 6 000 dollar per capita 2012. Figur 1 visar hur export- utvecklingen och tillväxten i per capita-inkomster samvarierat över tiden: inkomstökningarna har varit snabbare under de perioder då exporten vuxit snabbare.
Det finns naturligtvis inget tvivel om att olika politiska beslut bidragit starkt till att skapa det kinesiska exportundret. Besluten att överge planekonomin och att gradvis utveckla en marknadsekonomi är så fundamentala att de knappt behöver nämnas, men det finns flera andra stora reformer som har format den specifika exportinrik- tade modell som Kina representerar. Transitionen inleddes i början av 1980-talet i södra Kinas kustregioner, där ett antal städer (och så småningom provinser) fick experimentera med marknader, handel och internationalisering. Dessa geografiskt avgränsade experiment förutsatte att exporten skulle vara motorn i ekonomin – det fanns
obal ansernamell aneuochkina …
helt enkelt inte tillräcklig inhemsk köpkraft för att driva utveck- lingen, eftersom största delen av landet levde kvar i planekonomin i ytterligare ett årtionde. En annan motor utgjordes av utländ- ska direktinvesteringar. Kina hade varken investeringskapital eller kommersiell teknologi i mängder som skulle räcka för att erövra världsmarknaden. Genom att tillåta utländska direktinvesteringar lockade man till sig båda dessa resurser. Experimenten skapade också stora skillnader i regional utveckling. Tillväxten i kustregionerna blev mycket snabbare än i resten av landet, vilket skapade en ”dual” ekonomi. Medan kuststäderna blev allt rikare och modernare blev centrala och västra Kina kvar på en mycket lägre utvecklings- och inkomstnivå.
I början av 1990-talet togs nästa stora steg i reformerna. Deng Xiaopings observation att ”det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar möss” bekräftade att marknadsekono- min kommit för att stanna. De regionala experimenten utvidgades till nationell nivå, och även de statliga företagen omfattades av refor- merna. Samtidigt började inflödet av direktinvesteringar att växa snabbt. En stor devalvering 1994 förstärkte den kinesiska exportens
figur1. exportochpercapita-inkomsterikina1980–2012
Källa: UNCTAD Statistics.
0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000 0 500 1000 1500 2000 2500 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 USD M iljar der USD
konkurrenskraft och kan ses som en liten försäkring för att garantera den exportorienterade modellens överlevnad i en omgivning där den bredare liberaliseringen och marknadsreformerna förväntades bidra till betydande inflation. Med en billigare renminbi skulle export- priserna i utländsk valuta ändå kunna hållas relativt låga samtidigt som möjligheten att tjäna värdefulla dollar utgjorde ett starkt incita- ment för fortsatta exportsatsningar.
Utvecklingen i de inre och västra delarna av Kina gick emellertid i ganska långsam takt i början. Eftersom kustregionerna fått ett stort försprång under det föregående årtiondet var de mycket mera attraktiva som lokaliseringar för nya investeringar. Där fanns både infrastruktur, utbildad arbetskraft och lokala myndigheter som hade lärt sig att agera i en marknadsekonomi. Figur 2 visar hur dominanta kustprovinserna fortfarande var 2006, med största delen av expor- ten, investeringarna, men klart mindre än hälften av befolkningen.
figur2. fördelningenavbnp, utländskadirektinvesteringar,
exportochbefolkningmellanregionerår2006
Källa: National Bureau of Statistics, Kina.
61,6
82,9 92,6
obal ansernamell aneuochkina … Nästa fas kom i början 2000-talet i form av Kinas medlemskap i wto. Det tydligaste budskapet som förmedlades genom inträdet i wto 2001 var att Kinas exportörer nu hade en mera förutsägbar exportomgivning – i de allra flesta fall kunde de räkna med att ha relativt fri tillgång till de stora exportmarknaderna i andra wto-län- der.Tidigare hade det funnits en viss osäkerhet om detta, eftersom reglerna om marknadstillträde och likabehandling endast gäller för handeln mellan wto-medlemmar. Som Figur 1 visade accelererade exporttillväxten vid denna tidpunkt och Kinas handels- och bytes- balansöverskott började snabbt byggas upp – innan millennieskiftet uppvisade Kina sällan stora överskott.
Marknadsreformer, liberalisering, utländska investeringar, deval- veringar och wto-medlemskap hör således till byggstenarna för det kinesiska exportundret. Dessutom finns det ytterligare geografiska och demografiska förklaringar till Kinas konkurrenskraft. Dessa är också relaterade till den utvecklingspolitik som drivits. Det note- rades ovan att politiken resulterat i stora geografiska skillnader i Kinas utveckling, med en dual ekonomi och ett stort försprång för kust områdena. Medan kusten industrialiserades och urbani- serades förblev inlandet i stor utsträckning en jordbruksekonomi. Denna dualitet har bidragit starkt till att den exportorienterade industrin i kustprovinserna kunnat upprätthålla sin internationella konkurrenskraft under ovanligt lång tid. Trots att både den totala sysselsättningen och produktiviteten ökat betydligt har lönerna i den arbetsintensiva exportindustrin förblivit relativt låga. Det har funnits en stor reserv av billig arbetskraft i form av lågt betalda och i många fall undersysselsatta människor från centrala och västra Kina, som varit beredda att ta lågavlönade jobb i kustprovinsernas fabriker. En låg lön har räckt för att locka dem att flytta från sina hemprovinser, eftersom alternativet – att stanna kvar hemma med ett mycket knappt leverne i jordbruket – varit ännu mindre attraktivt. Uppskattningarna om antalet ”inhemska utvandrare” varierar, men även försiktiga uppskattningar säger att minst 190 miljoner människor arbetade utanför sin hemprovins 2005. Förutom denna stora arbetskrafts- reserv har bristen på självständiga fackföreningar varit viktig för att hålla lönenivåerna nere. De existerande fackföreningarna styrs av