Vi konstaterade i föregående avsnitt att handeln med människor inte avtar trots alla försök att motverka den. Bristande implementering av det rättsliga ramverket, svag politisk vilja, samt bristande kunska- per och resurser kan nämnas som möjliga förklaringar. Ytterligare en förklaring är de enorma ekonomiska vinster som människohandel genererar. Det handlar om utbud och efterfrågan samt att risken för
att åka fast bedöms som låg. Som ett belysande exempel kan nämnas det faktum att den ökade efterfrågan på billig arbetskraft i samband med den ekonomiska krisen 2008, enligt den ansvariga kommis- sionären Cecilia Malmström ska ha medfört en ökning av människo- handelsoffer för arbetskraftsändamål. Därutöver visar en rapport från fn:s drog och brottsbekämpningsbyrå, unodc Global Report
2012, att andelen människohandel för tvångsarbete fördubblades från
18 procent 2003–2006 till 36 procent under perioden 2007–2010. I ljuset av detta bör eu:s ökade fokus på att beslagta och konfiskera de vinster som förövarna gör på människohandelsbrott välkomnas. Medlemsstaterna ska enligt människohandelsdirektivet säkerställa att behöriga myndigheter kan ”beslagta eller förverka hjälpmedel till och vinning av” människohandelsbrott (artikel 7).
Utbudssidan brukar beskrivas i termer av samhällen som har låg socio-ekonomisk utveckling, bristande jämställdhet, hög arbetslös- het och stor fattigdom. Enligt ”push and pull”-teorin utgör detta push-faktorn, dvs. det som driver enskilda till att ge sig av. Pull- faktorn består av samhällen i vilka det finns en hög levnadsstandard och möjlighet att tjäna pengar, till vilka personer som befinner sig i push-samhällen dras. Det som lockar är möjligheten att tjäna pengar och skapa sig ett bättre liv. Utsattheten i hemlandet, viljan att för- ändra sin situation och föreställningen om att det är möjligt att tjäna pengar i ett annat land – kombinerat med ett stort informations- vakuum – skapar ett handlingsutrymme för människohandlare. I vissa fall styrs både människohandlaren och offret av den potentiella ekonomiska vinning som finns i mottagarlandet. På så sätt bidrar efterfrågan på till exempel billig arbetskraft till människohandel.
eu:s informella arbetsmarknad utgör en viktig pull-faktor och måste således hanteras såväl politiskt som rättsligt. En kompli- cerande faktor i denna kontext är efterfrågan på vad som har benämnts som okvalificerad arbetskraft inom eu, och det faktum att eu:s befolkning åldras samtidigt som den arbetsföra delen av befolkningen minskar. (För en mer ingående problematisering av förhållandet mellan migration och eu:s informella arbetsmarknad se Gregor Nolls bidrag i Europaperspektiv 2006 och Andreas Inghammars bidrag i Europaperspektiv 2012).
människohandelsomut tryck … Ytterligare en viktig faktor när människohandelns drivkrafter dis- kuteras är den enormt stora summa som årligen sänds tillbaka till de s. k. push-länderna (angående dessa s. k. remitteringar, se även Lisa Pellings kapitel i Europaperspektiv 2012). I Moldavien till exempel, ett land som har drabbats hårt av migration ut ur landet och av män- niskohandel, spelar de pengar som sänds tillbaka till Moldavien från landsmän i utlandet en mycket stor roll. Stora delar av Moldaviens ekonomi var under 1990-talet beroende av dessa transfereringar. Vi vet att det som gör offer sårbara för människohandel är en utsatt socio-ekonomisk situation i hemlandet kombinerat med en dröm om framgång i Europa eller andra delar av västvärlden. Europeiska unionens politik för att främja och underlätta den legala migrationen är därför viktig i kampen mot människohandel. I brist på möjligheter att migrera legalt kan människohandeln spira. Problemet med brot- tets karaktär är att det kan ändras över tid. Inledningsvis kan det vara så att ett offer frivilligt går med på att transporteras, ofta under falska förespeglingar, för att under resans gång finna sig i en situation då all frihet och alla valmöjligheter är borttagna. Därav svårigheterna att dra en skiljelinje mellan människosmuggling och människohandel, och därav kopplingen mellan eu:s migrationspolitik och människo- handel. Det är dock viktigt att komma ihåg att människohandel även är ett stort problem inom eu och att eu:s migrationspolitik inte per automatik når detta problem.
De som tjänar pengar på människohandeln är medlemmar av organiserad brottslighet, arbetsgivare som anställer till minimilöner och som utnyttjar svart arbetskraft, och därutöver smugglare och bordellinnehavare bara för att nämna några. Det är dock inte dessa som skapar efterfrågan. Det är du och jag. Vi vill ha billiga grönsaker och bär, flytta in i nybyggda eller nyrenoverade hus till en inte allt för stor summa, bara för att nämna några exempel. Allting kostar. Om det inte är du eller jag som betalar priset så är det någon annan. Till detta ska läggas att efterfrågan på sexuella tjänster inte avtar, snarare tvärtom. Men hur ska man kunna veta när man köper en tjänst eller produkt som är ett resultat av människohandel? Det är svårt och denna fråga är nära kopplad till de brottsbekämpande myndigheternas svårigheter att identifiera människohandelsoffer.
Det krävs kunskap och rättvisande information, vilket leder oss till frågan om förövare och offer. Vilken är vår bild av det typiska människo handelsoffret? Hur påverkar den bilden genomslaget för åtgärder mot människohandel?
Svårigheterna att identifiera människohandelsoffer är mång facet- terade och de påverkar möjligheterna att förebygga och lagföra människohandel samt att tillhandahålla det brottsofferskydd som människohandelsoffer har rätt till. Implementeringen av det helhets- perspektiv som har efterlysts av så väl forskare som politiker är således beroende av att offren kan identifieras på ett adekvat sätt. Svårigheter att identifiera människohandelsoffer kan förklaras på två sätt. Den första förklaringen är av sociologisk karaktär och innebär att vi ofta har en idealiserad bild av hur ett offer för människohandel bör se ut och bete sig. Den dominerande bilden är att offren ska vara undangömda, rädda, kuvade och sårbara individer, ofta kvinnor eller flickor som är verksamma inom prostitution eller i den svarta sektorn. Forskning visar att män sällan identifieras av andra eller av sig själva som offer, vilket försvårar genomförandet av åtgärder mot människohandel för tvångsarbete. Det finns också en föreställning om att ett människohandelsoffer ska vara av en annan nationalitet än den egna. Under 1990-talet debatterades detta inom forskningen och argumentet förekom att bristande åtgärder mot människohandel bar inslag av rasism. Den andra förklaringen är av lagteknisk karaktär och innebär att den straffrättsliga bedömningen av om ett män- niskohandelsbrott har begåtts eller inte kompliceras av att ett antal svårtolkade villkor (rekvisit) måste vara uppfyllda. Forskning visar till exempel att det är svårt för nationella domstolar att tolka när kra- ven på kontroll, tvång, vilseledande, och användandet av otillbörliga medel är uppfyllda.
I en rapport från 2005 visade jag att personer som på ett inledande stadium prostituerat sig frivilligt sällan identifieras som människo- handelsoffer av svenska domstolar trots att omständigheterna kraf- tigt försämrats vid en senare tidpunkt. Denna bild bekräftas av svenska Åklagarmyndighetens genomgång av domar mellan 2009 och 2012 och den undersökning av finsk rättstillämpning som gjorts av Venla Roth för Finlands nationella rapportör om människohan-
människohandelsomut tryck … del. Sammantaget innebär detta att förståelsen av vem som kan vara ett offer blir mycket snäv och att bilden av offren idealiseras. Oskuldsfullhet, passivitet och hjälplöshet karaktäriserar det ”ideala” människohandelsoffret, medan män och personer som frivilligt har sökt sig till exempelvis prostitution och som sedan blir utsatta för våld, hot och frihetsberövande sällan betraktas som människohan- delsoffer, trots att de enligt den internationellrättsliga definitionen borde betraktas som sådana.
Forskning visar att de personer som gör sig skyldiga till människo- handel ofta finns i offrets närmaste omgivning. Det kan handla om anhöriga, vänner, pojkvänner eller familjemedlemmar. Det är ofta så att den initiala kontakten tas av någon som står offret nära. När så väl skett och processen har satts igång är det inte sällan organiserade nätverk som tar över och sköter transporter och förmedlar tjänster. Tillvägagångssätten varierar och beror på vilken typ av människo- handel som avses. Enligt eu-kommissionens rapport är 75 procent av de misstänkta människohandlarna inom eu män. År 2010 var 76 procent av de åtalade människohandlarna eu-medborgare. Av dessa kom 530 från Rumänien, 195 från Bulgarien, 99 från Tyskland, 85 från Nederländerna och 80 från Grekland. En intressant notering är att Ungern (53) och Österrike (54) har ett relativt högt antal med- borgare som åtalats för människohandel jämfört med det låga antalet människohandelsoffer som är medborgare i dessa länder, något som sannolikt förklaras av dessa länders geografiska läge. Ungern gränsar till Ukraina som historiskt har varit ett stort sändar- och transitland för människohandel. Efter denna genomgång av staters rättsliga ansvar, förekomsten av människohandel, vad som driver den och vilka dess offer och förövare är har vi en god grund att stå på för att kunna förhålla oss till eu:s politik mot människohandel.