av Ari Kokko
Kinas svindlande utveckling sedan de första marknadsekonomiska reformerna inleddes i slutet av 1970-talet har haft en kolossal effekt på den globala ekonomin. Efter ett första årtionde av försiktiga expe- riment med liberalisering, marknader och internationalisering tilltog reformtakten i början 1990-talet och Kinas ekonomi började växa i ett tempo som andra dynamiska ekonomier inte kunnat hålla mer än några får år i taget. I det kinesiska fallet talar vi om nästan ett kvarts sekel med en genomsnittlig årlig tillväxt på nära 10 procent – de lägsta tillväxttalen sedan 1990 registrerades 1999, i efterdyningarna av den asiatiska finanskrisen, och 2012, då den svaga ekonomiska utvecklingen i Europa och usa ledde till att exporten stagnerade. Även under dessa svaga år var tillväxten nästan 8 procent.
Den fantastiska utvecklingen i landet har naturligtvis främst gynnat det egna landets befolkning. I mitten av 1980-talet låg Kinas per capita-inkomster fortfarande på samma nivå som Indiens, motsvarande ungefär 300 dollar i den tidens penningvärde. År 2013 hade Kinas bnp per capita ökat till närmare 6 500 dollar, medan Indien kämpade för att nå upp till en fjärdedel av detta. Även om de kinesiska inkomsterna inte är jämnt fördelade har tillväxten lyft hundratals miljoner medborgare ur fattigdom och bidragit till att fn:s första millenniemål – att halvera andelen extremt fattiga människor mellan år 1990 och 2015 – uppnåddes redan år 2010. Kinas tillväxt har också gynnat andra länder. Genom att kombinera billig inhemsk arbetskraft med kapital och teknologi från andra län- der (via de multinationella företagens direktinvesteringar i landet)
har Kina byggt upp världens största och inom många branscher världens mest konkurrenskraftiga tillverkningsindustri. De företag som investerat i Kina har minskat sina produktionskostnader och många har också lyckats öka vinsterna, trots den allt intensivare konkurrensen på världsmarknaden. Konsumenterna har dragit nytta av det stora utbudet av billiga produkter som är ”made in China”, både inom traditionella arbetsintensiva industrier som kläder och skor och i högteknologiska industrier som elektronik och telekom. I många branscher har de snabba produktivitetsökningarna i Kina bidragit till att inflationen kunnat hållas låg. Råvaruproducenter på olika håll i världen har däremot sett Kinas expansion i form av högre priser för sina varor. Detta har varit särskilt viktigt för relativt fattiga länder i Asien, Afrika och Latinamerika, som sett betydande tillväxt tack vare efterfrågan och investeringar från Kina. Kina har t.ex. blivit Afrikas största handelspartner och investerare.
Samtidigt har Kinas tillväxt skapat allvarliga utmaningar. Kina har fördubblat sin andel av världsekonomin ungefär vart åttonde år sedan reformexperimenten permanentades. År 1992 var Kinas andel av världens bnp 2 procent, vid millennieskiftet hade andelen vuxit till 4 procent, 2008 uppnåddes 8 procent och 2013 uppskat- tades andelen till 13 procent. Samtidigt var eu:s andel knappt 26 procent. Om nuvarande trender fortsätter kommer Kina att stå för 16 procent av världsekonomin innan år 2016, räknat i nominella växelkurser. Kinas andel av världsexporten har ökat på motsvarande sätt, och uppgår till omkring 12 procent år 2013. Kinas andel av världsimporten har också ökat, men under det senaste årtiondet har importen inte alls vuxit lika snabbt som exporten. Stora överskott i handelsbalansen har blivit en karakteristisk del av Kinas utveckling sedan millennieskiftet.
På andra håll i världen har Kinas expansion medfört att gamla industriländer tappat exportandelar när Kina tagit över och plåg- samma strukturomvandlingar har blivit nödvändiga. Varor som förr producerades på hemmaplan importeras nu från Kina, medan den inhemska produktionen och exporten har lagts om mot branscher där Kina ännu inte har stora konkurrensfördelar. I synnerhet har högteknologisk industri och tjänsteindustri blivit viktigare.
obal ansernamell aneuochkina … Många länder har emellertid haft svårt att hitta de nya branscher och produkter som ska ersätta de traditionella exportindustrierna. Exporten – i synnerhet exporten till Kina – har helt enkelt inte kunnat hålla jämna steg med importen, och stora bilaterala han- delsunderskott har uppkommit bland Kinas handelspartners, som en direkt återspegling av de kinesiska handelsöverskotten. I många fall har de bilaterala underskotten i handeln med Kina inte kunnat kompenseras av överskott i andra handelsrelationer, utan resultatet har varit att länder byggt upp underskott även i sina globala handels- och bytesbalanser. Stora och långvariga underskott slår hårt mot ekonomin. Inhemska företag slås ut av den hårda importkonkur- rensen, vilket leder till att arbetstillfällen och skatteintäkter går förlorade, den finansiella sektorn hamnar under hård press på grund av kreditförluster och lägre intäkter från näringslivet, och skulderna till omvärlden ökar när exportintäkterna inte räcker för att betala importnotan. Det är inte förvånande att stora bytesbalansunderskott ofta leder till finansiella kriser.
I usa, där den globala finanskrisen startade 2007–2008, har oba- lanserna i handeln varit större än i något annat land och underskotten har skapat störst debatt. I synnerhet har kritiken mot Kina varit hård. Under skotten – och därmed en del av ansvaret för finanskrisen – har skyllts på att Kina undervärderar sin valuta, vilket ökar den kinesiska exportens konkurrenskraft men gör importen dyrare. Kina har också beskyllts för att begränsa importen med olika handelshinder, och det förekommer också kritik mot Kinas höga spar- och investerings- kvoter, som bidrar både till att exportkapaciteten ökar onaturligt snabbt och att den privata konsumtionen hålls på en onaturligt låg nivå. Kina möter också hård kritik för att blockera några av de anpassningsprocesser som normalt skulle kunna bidra till att de amerikanska underskotten korrigeras.
En sådan anpassningsprocess verkar via en deprecierande valuta – när växelkursen i underskottslandet försvagas blir exportpriserna lägre medan importen blir dyrare. Ge n om att binda renminbin till den amerikanska dollarn under lång tid (fram till 2005) och sedan endast tillåta en långsam appreciering anklagas Kina för att motverka denna typ av anpassning. En annan process verkar via räntehöjningar
i underskottslandet. Räntan förväntas gå upp som ett resultat av ett bytesbalansunderskott (eftersom pengar hela tiden rinner ut ur lan- det för att finansiera underskottet), vilket bör öka sparandet medan både konsumtion och investeringar antas sjunka. Lägre konsumtion och investeringar innebär också lägre import. I detta sammanhang får Kina kritik för sin villighet att finansiera det amerikanska bytes- balansunderskottet genom att slussa tillbaka sina egna överskott till den finansiella marknaden i usa. Inflödet av kapital från Kina bidrog till att marknadsräntorna förblev låga trots att Federal Reserve försökte pressa upp de korta räntorna genom att suga upp kapital från marknaden.
Även eu har pressats hårt av konkurrensen från den kinesiska exporten. Under finanskrisens första år var eu:s handelsunderskott med Kina på 230–240 miljarder dollar nästan lika stora som de ame- rikanska underskotten. Sedan dess har eu:s underskott krympt till under 200 miljarder dollar, medan usa:s har ökat till 315 miljarder dollar (år 2012). Vissa av eu:s medlemsländer har utan tvivel lidit svårt av konkurrensen från den kinesiska exporten, men för hela unionen är situationen inte fullt så allvarlig som för usa. Orsaken är att det bilaterala underskottet i förhållande till Kina balanseras av överskott i handeln med andra regioner. Det finns dock ingen garanti för att andra handelsrelationer alltid kommer att kunna nyttjas för att täcka obalanserna i relationen med Kina. Dessutom finns det anledning att tro att fortsatta obalanser som rör Kina förr eller senare kommer att orsaka allvarliga problem för eu, vare sig de har sin grund i den bilaterala relationen mellan eu och Kina eller i någon annan del av världsekonomin. Den globala finanskrisen är ett tydligt exempel på detta.
Syftet med detta kapitel är att diskutera tre områden där obalan- serna mellan eu och Kina är så allvarliga att de riskerar att orsaka framtida kriser. Det första temat rör Kinas överlägsna exportkon- kurrenskraft som bidragit till landets fantastiska tillväxt, men som redan skapat besvärande handelsunderskott i olika delar av världen. De frågor som ligger i fokus gäller förklaringarna till det kinesiska exportmiraklet och eu:s möjligheter att bidra till att överbrygga de obalanser som följer av de kinesiska exportöverskotten. Det
obal ansernamell aneuochkina … andra temat handlar om en obalans som är lika allvarlig som han- delsobalanserna, men som ännu inte resulterat i någon kris eller konflikt som kan mäta sig med de akuta konsekvenserna av Kinas handelsöverskott: asymmetrin vad gäller marknadstillträde och kon- kurrensförutsättningar för utländska investeringar på den europeiska och den kinesiska marknaden. Huvudfrågorna här rör skillnaderna mellan eu-företagens inskränkta spelutrymme på den kinesiska marknaden och de kinesiska företagens obegränsade tillgång till eu:s inre marknad, och eu:s möjligheter att överbrygga obalansen. En tredje obalans gäller förutsättningarna för eu att agera som en jäm- bördig motpart i förhandlingar med den kinesiska regeringen. eu:s medlemsländer har olika intressen i relationen med Kina, och denna splittring har medfört att eu inte har någon gemensam Kina-politik. Fragmenteringen har också gjort det möjligt för Kina att maximera sin förhandlingsstyrka genom att lägga sin energi på bilaterala rela- tioner med utvalda medlemsländer istället för att sträva efter ett strategiskt partnerskap med hela eu (jfr Anke Schmidt-Felzmanns kapitel som beskriver motsvarande problematik i relationen mellan eu och Ryssland). Huvudfrågan – eller snarare utmaningen för eu – är hur eu ska kunna överbrygga skillnaderna mellan medlemsländer- nas intressen för att kunna agera kraftfullt och uppnå goda resultat i förhandlingarna med Kina.
Kapitlet har följande struktur: Nästa avsnitt fokuserar på orsa- kerna till Kinas exportmirakel, betonar statens roll i denna process och hävdar att Kinas ”onaturligt” starka konkurrenskraft redan börjat avta. Därefter diskuteras marknadstillträde och konkurrens- förutsättningar på den kinesiska marknaden, med fokus på flera områden där omfattande statliga ingrepp snedvrider marknaden och diskriminerar mot utländska företag. En slutsats av diskus- sionen är att det kommer att bli svårt för eu att åstadkomma förändringar, i synnerhet inom de industrier som Kina definierar som strategiska tillväxtbranscher. Obalanserna inom eu och möj- ligheterna att formulera en gemensam Kina-politik tas upp i det därpå kommande avsnittet. En av slutsatserna som presenteras i den sista delen av kapitlet är att ett transatlantiskt frihandelsav- tal förmodligen utgör den enda möjligheten att jämka de olika
eu-ländernas intressen och att stärka eu:s förhandlingsposition i relationen med Kina.