Människohandel är en dold brottslighet där både förövare och offer håller sig undan. När det gäller förövaren kan detta anses vara en självklarhet. Omständigheterna är dock annorlunda när det gäller människohandelsoffer. Ofta kommer offren från samhällen där det finns en mycket stor misstro mot, och kanske även rädsla för, myn- digheter. Detta kombinerat med det faktum att förövarna inte sällan hotar offren, hotar med myndigheter, tar deras identifikationshand- lingar och på andra sätt gör offren beroende av sina förövare, gör att människohandelsoffer ofta har mycket svårt att lita på och därmed att samarbeta med brottsbekämpande myndigheter. Dessutom är det inte ovanligt att människohandelsoffer själva har deltagit i verksam- het som är olaglig och som i sig självt kan utgöra grund för utvisning från det land där de befinner sig. Enligt människohandelsdirektivet bör medlemsstater avstå från att lagföra eller straffa människo- handelsoffer för deras deltagande i brottslig verksamhet om de har tvingats till sådana handlingar som en direkt följd av att vara utsatta för människohandel. Att offren ser sig som medbrottslingar snarare än offer, kombinerat med att offren inte känner till sina rättigheter bidrar till att det är svårt att identifiera människohandelsoffer och därmed att uppskatta brottets omfattning.
Statistiskt underlag är viktigt för politiskt beslutsfattande och prioriteringar. I tider av finansiella kriser hårdnar kampen om resur- ser och argumenten vässas. Människohandel står som sagt högt på eu:s prioriteringslista och åtgärderna är många och omfattande. Det är inte orimligt att ställa sig frågan huruvida insatserna är proportio-
människohandelsomut tryck … nella i förhållande till brottets förekomst, men låt oss först konstatera att människohandelsbrottets art är så allvarlig att detta i sig självt är tillräckligt för att placera frågan högt upp på agendan. Inte desto mindre behövs ett statistiskt underlag för att bedöma behovet och effekterna av planerade och genomförda åtgärder. Ovan nämndes eu-kommissionens rapport om människohandel som presenterades 2013 och som är den första som presenterar statistik kring människo- handel på eu-nivå. Låt oss studera rapportens innehåll lite närmare. Rapporten består av data från eu:s 28 medlemsstater, samt Island, Montenegro, Norge, Serbien, Schweiz och Turkiet. Statistiken från de olika länderna är inte helt jämförbar vilket innebär att resultaten måste tolkas med försiktighet. Till exempel är det bara 15 med- lemsländer som har kunnat tillhandahålla information om stöd till människohandelsoffer. Med tanke på att brottsofferperspektivet är en av de viktigaste aspekterna av eu:s åtgärder mot människohandel är detta en allvarlig brist och något som alla medlemsstater behöver arbeta mer målinriktat och effektivt med. Därutöver är det viktigt att notera att ett ökande antal människohandelsoffer inte per automatik kan förklaras med att människohandeln ökar. En parallell förklaring är förmodligen att myndigheter av olika anledningar har blivit bättre på att identifiera människohandelsoffer.
Av rapporten framkommer att det fanns 23 632 människo handels- offer i eu under perioden 2008–2010. Enligt uppgifter som presen- teras i rapporten har antalet offer ökat med 18 procent under den aktuella perioden. Fördelningen mellan könen är dock konstant under perioden; 80 procent är kvinnor och 20 procent män. Av dessa beräknas 15 procent vara barn, varav 12 procent är flickor och 3 procent pojkar. En majoritet av offren, 62 procent, utnyttjas i sex- handel. 25 procent utsätts för människohandel för tvångsarbete och 14 procent faller under kategorin övrigt, som innefattar organhandel, tiggeri och adoptioner m. m. Människohandel för sexuella ändamål ökade varje år under den aktuella perioden. Människohandel för arbetskraftsexploatering var vanligast 2008 med 28 procent, då eu gick igenom en finansiell kris, för att minska med 5 procentenheter 2009 och 2010. Om dessa data bryts ner framkommer det att män- niskohandelsoffer som utnyttjas för sexuella ändamål till 96 procent
är kvinnor och de som utnyttjas för arbetskraftsändamål till 77 pro- cent är män. Kvinnor och flickor är överrepresenterade i kategorin övrigt. Dessa siffror sammantagna bekräftar tidigare forskning som understryker att människohandel fortfarande till stor del är en jäm- ställdhetsfråga.
Ett intressant och tankeväckande resultat i rapporten är att 61 procent av de identifierade människohandelsoffren är eu-medbor- gare, ofta rumänska eller bulgariska medborgare. Det är fler män (74 procent) än kvinnor (66 procent) som är eu-medborgare och människohandelsoffer inom eu. Trenden är dock att antalet män- niskohandelsoffer som inte är eu-medborgare stiger. Forskning visar att människohandelsoffer ofta har uppehålls- och arbetstillstånd i det land som de påträffas i. Det förekommer också att de vistas temporärt i landet och att de har fallit offer för människohandel redan i en annan eu-medlemsstat i samband med att de har sökt asyl där. Nigeria och Kina är de tredjeländer som flest människohandels- offer kommer från under den aktuella perioden. De östeuropeiska ländernas förekomst minskade i statistiken efter 2008, medan de central- och sydamerikanska länderna är starkt representerade som sändarländer 2010.
De länder som hade högst antal identifierade och misstänkta offer per 100 000 invånare under perioden 2008–2010 var Cypern, Rumänien, Nederländerna, Bulgarien och Estland. När statistiken bryts ner ytterligare efter olika typer av människohandel framgår det att vad gäller människohandel för sexuella ändamål är Spanien det medlemsland som har högst antal rapporterade offer (1 605) år 2010. Därefter kommer Nederländerna (749), Frankrike (726), Tyskland (610), Rumänien (482) och Bulgarien (366). Sverige rap- porterade 19 offer vilket är en minskning med åtta sedan 2009. Vad gäller människohandel för tvångsarbete har Rumänien det största antalet rapporterade offer 2010 (503), följt av Storbritannien (139), Nederländerna (121) och Belgien (72).
Uppgifter om hur många offer för människohandel som har identifierats och vilket stöd de har erbjudits är viktiga för att kunna utvärdera eu:s insatser på området. Som framkom ovan var det 2008–2010 enbart 15 av de dåvarande 27 medlemsstaterna som
människohandelsomut tryck … kunde tillhandahålla sådan information. År 2010 fick totalt 5 086 människohandelsoffer stöd i eu. Ett argument som ofta förs fram mot att ge människohandelsoffer uppehållstillstånd är att detta skulle kunna utnyttjas för att få stanna i ett land som man annars inte har rätt att stanna i. Statistiken visar att i de 18 medlemsländer som hade statistik i frågan tilldelades totalt 965 offer tillfälligt uppehållstillstånd år 2010. I de 19 medlemsländer som för statistik över permanenta uppehållstillstånd som beviljats på grundval av människohandel tilldelades totalt 1 196 personer ett sådant. Det finns, åtminstone inte idag, något statistiskt underlag som bekräftar misstanken om att rätten till uppehållstillstånd skulle missbrukas i detta sammanhang. Däremot redovisar Matilde Ventrella vid brit- tiska University of Wolverhampton i sin studie om människohandel och människosmuggling till Italien, hur rätten till uppehållstillstånd har bidragit till en effektivisering av insatserna mot smuggling av och handel med människor i Italien.
Låt oss uppmärksamma att människohandelns mörkertal är myck- et stort. Siffran som är angiven ovan anses vara toppen av ett isberg. Brottets natur gör att det är svårt att föra en rättvisande statistik. Samtidigt kan vi konstatera att antalet fällande domar i människo- handelsmål minskar, från 1 534 fällande domar år 2008 till 1 334 år 2010. Vi kan alltså notera att det inte finns några tecken på att handeln med människor avtar, utan att den snarare ökar samtidigt som antalet personer fällda för människohandel har minskat med 13 procent under 2008–2010. Detta utgör en stor utmaning för eu och dess framtida insatser mot människohandel.