En fjärde, ganska ofta underskattad aktörsgrupp, är civilsamhällets organisationer. Dessa kan ha väldigt olika karaktär. Det kan vara allt från mer formella föreningar till lösa och tillfälliga nätverk. Oftast är de samlade runt en idé, ett intresse eller baseras på gemensamt etniskt eller nationellt ursprung. Även om det finns olika bidragssystem drivs mycket av verksamheten på frivillig och ideell basis. I större bostads områden kan det finnas många olika former av mer eller mindre formellt organiserade föreningsverksamheter. En del baseras på ett gemensamt intresse för området och platsen, men i de flesta fall påverkas bostads området mer indirekt genom att det finns lokaler där verksamheterna bedrivs. Ofta har de ingen direkt inriktning mot ett bostadsområdes utveckling. Den förmåga som civilsamhället kan uppbringa benämns i denna rap- port som civilt mobiliserande förmåga.
näringsliv
Slutligen finns det en femte aktörsgrupp som i bostadsområden ofta består av få aktörer men som på grund av sin verksamhet har stor betydelse. Det handlar om de näringsidkare och företagare som har etablerat sig där. Det är exempelvis olika typer av serviceinrättningar som livsmedelsaffär, annan handel, café, restau- rang, frisör m.m. och som har en stor del av sin kundkrets i området. Dessa verksamheter har ofta stor betydelse för ett område eftersom de utgör det som brukar kallas för tredje rum eller platser, dvs. ställen där människor mer eller mindre spontant kan träffas utanför hemmet och arbetsplatsen. De blir en form av lokala mötesplatser. Eftersom många människor söker sig dit under dygnets olika timmar skapas det också en form av social kontroll. Denna kan dock bli negativ om vissa av dessa platser tas över eller kon- trolleras av grupper av ungdomar, främst killar som ägnar sig åt mer eller mindre kriminell verksamhet. Vid sådana fall får dessa platser direkt motsatt effekt. Istället för att vara trygghetsskapande kan boende känna otrygghet och undviker dem. Om det fungerar bra har emellertid denna typ av serviceverksamhet och näringsidkare en viktig betydelse för hur det sociala livet i ett bostadsområde fungerar. Det finns även en outnyttjad potential i den kompetens som de har vad gäller entreprenörskap och företagande. I samarbete med vissa av civilsamhällets aktörer skulle de kunna utveckla lokalt näringslivsarbete exempelvis i form av socialt företagande. Vi kallar denna kompetens för entreprenöriell förmåga.
Inom och mellan sig utvecklar dessa fem aktörsgrupper olika typer av nätverk och maktrelationer (se figur 10.1). Då ett bostadsområde fungerar bra och människor känner trygghet, trivsel och delaktighet finns oftast en stark tillit i relationerna mellan dem. Genom aktörernas olika förmågor finns det goda förutsättningar att gemensamt hantera olika utmaningar och störningar i ett bostadsområde. Finns det brister i förmågorna eller dålig samverkan inom och mellan aktörsgrupperna kan det uppstå svårigheter att hantera olika typer av problem om sådana dyker upp.
Figur 10.1. Olika aktörsgrupper i ett bostadsområde. Källa: Gerell och Hallin, 2014.
tillit
Tillit är det som ligger till grund för relationerna inom och mellan bostadsområdets aktörer. Men det finns olika former av tillit och de upprätthålls på olika sätt. Generell tillit utvecklas i förhållande till människor i största allmänhet och dem som man inte har någon närmare kännedom om. Denna form av tillit utveck-
Boende
Kollektiv förmåga FörvaltningsförmågaFastighetsföretag
Kommun och myndigheter Institutionell förmåga Civilsamhälle Civilt mobiliserande förmåga Företag Entreprenöriell förmåga
las tidigt i livet, främst genom samspel med föräldrar eller andra vårdnadshavare och upprätthålls sedan genom olika institutioner som skola, sjukvård osv. Ofta ligger den stabil över tid. Det finns omfattande internationell forskning kring generell tillit där särskilt Sverige och de nordiska länderna utmärker sig genom att ligga på höga nivåer i olika mätningar. En form av generell tillit är synen på myndigheter. Det ”svenska samhällskontraktet” kan förenklat uttryckt ses som att staten genom lagstiftning behandlar alla lika och är tillförlitlig för den enskilde. Om medborgarna följer lagen får de ett stort mått av frihet, tillgång till gemensamma nyttigheter och möjligheter till social rörlighet. Enligt statsvetaren Bo Rothstein (2003) är det en fungerande och rättsäker välfärdsstat som utgör grunden för att svenskar i hög utsträckning litar på andra medborgare. Om tilliten till olika myndigheter minskar skulle det enligt detta resonemang även kunna få konsekvenser för den generella tilliten i samhället. Den generella tilliten ställs ofta i relation till den partikulära tilliten. Med denna menas den tillit vi har i relation till dem som befinner oss nära som familj, vänner eller bekanta. En fjärde form av tillit betecknas av historikern Lars Trädgårdh m.fl. (2013) som lokalsamhällestillit. I en studie över Sverige visar de på att det var svårt att finna skillnader vad gäller synen på generell och partikulär tillit om hänsyn bara tas till kön, inkomst och ålder. Däremot fanns det betydande skillnader mellan bostadsområden och kommuner avseende hur boende uppfattade pålitligheten hos människor i sitt grannskap, närområde eller kommun. Lokalsamhällestillit skall ses som en rumsligt avgränsad tillit till dem som bor inom ett gemensamt geografiskt område som t.ex. gård, grannskap, bostadsområde eller i vissa fall kommun.