1800­talets industrialisering och den sociala frågan

I dokument Att laga revor i samhällsväven : om social utsatthet och sociala risker i den postindustriella staden (sidor 37-39)

Bakgrunden till våra rättighetsbaserade ersättningar från välfärdssamhället finns i den socialpolitik som växte fram ur 1800-talets misär. När industrialiseringen slog genom på allvar ökade fattigdomen i städerna och blev ett allt större problem. En familj kunde inte klara sig på en industriarbetares lön och hade inte heller längre råd att försörja gamla föräldrar. Antalet fattiga steg och tiggare drev omkring i städerna. Den fattigvård som fanns var ytterst sparsmakad även om föräldralösa barn, sjuka och gamla som inte hade familj kunde få understöd. Föreningar och stiftelser startade det som kallas för filantropi och gav understöd åt dem som ansågs kunna förändra sin situation. En del av filantroperna skapade opinion och skaffade kunskap för att driva fram socialpolitiska lösningar. Så gjorde också många folkrörelser som nu växte fram. Starkast opinion för rättighetsbaserade lösningar drev socialdemokraterna och de fackliga or- ganisationerna. År 1913 infördes den allmänna pensionsförsäkringen med efterföljande tilläggspensioner vilket innebar att en stor grupp, som hittills hade varit beroende av fattigvården, nu kunde försörja sig. Statens ansvar blev tydligare när socialdepartementet och socialstyrelsen inrättades i början av 1900-talet (Stråth 2012 s. 408). En förutsättning för att kunna genomföra de socialpolitiska förändringarna var den allmänna progressiva skatten som infördes 1902 (Edebalk 2008 s. 54 ff.). 1900-talets reformer innebar barnbidrag, fri skolmat, mödravård, sjukkassa och så småningom föräldrapenning, det vill säga det som även idag är grunden till välfärden. Redan på 1800-talet utvecklades medicinen som vetenskap med bättre sjukvård som följd och vaccinationer t.ex. mot smittkoppor gjorde att många fler barn överlevde de första levnadsåren (Hirdman 2012, s. 207 ff. ;Stråth 2012 s. 249 ff.).

Under 1800-talet förändrades synen på fattigdom och hur man skulle lösa problemen. Tankar om sociala rättigheter kan delvis spåras tillbaka till den franska revolutionen. Att människan i sig har grundläggande rättigheter för att kunna leva fördes fram i samband med naturrätten (Qvarsell 2008 s. 75 ff.). Idéhistoriskt går de grundläggande tankegångarna för vår tids välfärdspolitik också tillbaka till nytestamentliga etiska, idag sekulariserade, principer om allas samma värde och att behandla alla människor lika. Dessa idéer har haft betydelse även om begreppet socialpolitik blev användbart först långt senare med statens utökade roll. Även den antika grekiska läkaretiken som utgick från att den sjukes bästa ska vara vägledande för läkarens arbete finns kvar i vårdetiken idag (Qvarsell 2013 s. 65-66).

Den växande arbetarrörelsen betonade rättigheter för arbetarna med utgångspunkt i socialistiska idéer och skapade en kollektiv kraft bakom kraven på jämlikhet. De mindre bemedlade och fattiga kunde göra sin röst hörd i ett sammanhang som också innebar en möjlighet att påverka politiken (Stråth 2012 s. 424 ff.).

Figur 4.2. Fattighuset i Sölvesborg byggt 1821. Foto: T. Nieminen Kristofersson.

hur fattigvården växte fram

Det man på 1800-talet bland annat reagerade mot var otillräckliga resurser inom fattigvården och den stigmatisering och förödmjukelse som den innebar. Bakgrunden till de knappa resurserna och kontroll av de fattiga går tillbaka delvis till antiken och till 1500-talet. Från 300-talet och fram till 1500-talet hade de fattiga en speciell idéhistorisk funktion. Utdelning av allmosor ansågs i den dåtida kristna uppfattningen gagna givarens liv efter döden, och tiggeriet var allmänt accepterat. Under medeltiden fanns det därför en tolerant syn på fattigdom. Olika syn på fattiga fanns dock sida vid sida. Förutom det andliga värdet ansågs fattigdomen innebära ett moraliskt förfall och social degradering (Geremek 1991 s. 41 ff.).

Redan under antiken fanns det en uppfattning om att arbetslösa friska män borde försörja sig själva och inte tigga allmosor (Parkin 2006 s. 76 ff.). Frågan återkom på 1500-talet när antalet fattiga i städerna ökade dramatiskt på grund av ekonomiska strukturella förändringar. Följden blev att den strikta kontroll, som hade börjat tillämpas redan på 1300-talet i vissa städer, spred sig. Det innebar att de fattiga fick tigga bara i sina egna städer och var tvungna att bära speciella tiggarmärken, och arbete blev en plikt för de ar- betsföra. Så småningom byggdes s.k. arbetshus där de intagna var tvungna att arbeta för sin försörjning. I Sverige var utvecklingen ungefär densamma även om arbetshus inte slog genom här. Det blev de enskilda socknarna och städerna som med kyrkoherdarnas ledning i praktiken fick ta ansvar för sina fattiga. Staten var huvudman för hospitalen som tog emot både sjuka och fattiga (Blom 1992 s. 11; Linde 2010 s. 52 ff.). Denna mera kontrollerande syn på fattigdom spred sig och blev allmän både i katolska och protestantiska länder. De katolska humanisterna som Erasmus av Rotterdam diskuterade arbetets värde (Geremek 1991 s. 209 ff.). I de nordiska länderna började statsmakten och borgarna tränga undan skråväsendet. Staten behövde fler arbetande för att höja skatterna som i sin tur behövdes för att finansiera krig. I städerna ville borgarna redan före reformationen kontrollera den katolska kyrkans egendom som kloster och hospital (Norström 2012 s. 190). Reformationen gynnade dock hemsjukvården av de fattiga i städerna i norra Tysk- land, Danmark liksom i de städer i Holland där den reformerta kyrkan fanns. Det innebar gratis läkarvård

och medicin. För att höja kvaliteten på mödravården kontrollerades barnmorskorna (Grell 1997 s. 43 ff.; Grell & Cunningham 1997 s. 12). Brist på utbildade läkare och annan medicinsk personal gjorde att ut- vecklingen av fri hemsjukvård för fattiga inte kom till stånd i Sverige förutom att man isolerade dem som smittats av spetälska och syfilis (Kouri 1997 s. 196 ff., s. 172 ff.).

Figur 4.3. Östra längan på klostret i Ystad från 1400-talet som efter reformationen och fram till år 1777 an- vändes som hospital. Foto: T. Nieminen Kristofersson.

I dokument Att laga revor i samhällsväven : om social utsatthet och sociala risker i den postindustriella staden (sidor 37-39)