Den straffrättsliga utvecklingen – från mökränkning till

I dokument Synd och skam : ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680–1880 Lindstedt Cronberg, Marie (sidor 50-56)

2. LAGSTIFTAREN OCH OSEDLIGHETEN

2.1 Den straffrättsliga utvecklingen – från mökränkning till

En viktig utvecklingslinje i den svenska rättskipningen har varit övergången från en rättvisa där främst lokala intressen dominerat, till en rättvisa där stat-liga och kyrkstat-liga intressen fått en mer dominerande roll. I samma process kom lekmannainflytandet i de lokala domstolarna att minska och utbildade experter övertog efter hand den dömande verksamheten. Denna utvecklings-process kan iakttas i olika västeuropeiska länder och sträcker sig över lång tid. Processen, som kommit att benämnas ”den judiciella revolutionen” var tydigt märkbar under 1600-talet och framstår som i huvudsak slutförd under 1800-talet. Införandet av den första hovrätten, 1614, var ett viktigt led i denna omvandling till en enhetlig formell rättskipning.94 Den äldre formen av lokalt förankrad rättvisa syftade i första hand till att lösa konflikter och att förmedla skadestånd till den part som lidit skada. I denna rättstradition skulle helst en konflikt lösas så, att båda parter ansåg sig milt och rättvist behandlade.

Straffet, som vanligtvis var böter, anpassades efter den brottsliges ekonomiska förmåga, eftersom lokalsamhället inte var betjänt av att den brottslige kom varaktigt på obestånd.95 Vid grövre brottslighet har dock vedergällnings- och avskräckningstanken funnits alltsedan medeltiden.

I den lokalt baserade rättvisan var det alltså i huvudsak enskilda individers intressen som ledde till att mål togs upp, men grövre brott borde straffas oav-sett om det fanns någon enskild målsägare som var villig att driva målet vid tinget eller ej. Ett av de äldsta motiven för samhällets straffande verksamhet hade sin grund i religionen, i den s k talionsprincipen, lika för lika. Om någon bröt mot Guds lagar borde det vedergällas för att inte Guds hämnd skulle drabba hela folket. Denna teokratiska vedergällningslära upptogs av kyrkan som dess egen straffteori och förmedlades vidare till de världsliga härskarna.

En annan grundläggande tanke förmedlad av kyrkan var föreställningen om den enskildes ansvar för sina gärningar, för skulden. Via kyrkans lära kom också insikten att man borde skilja mellan handlingar begångna av vilja res-pektive vådaverk.96 Områden som berörde familjeliv och folkmoral var av speciellt intresse för kyrkan, och det ingick i kyrkans ambition att utveckla en egen rättskipning på dessa områden. I de länder och tider kyrkan inte lyckades skaffa sig egen domsmakt i sedlighetsmålen kom den istället att utnyttja sitt inflytande på den världsliga lagstiftningen. I Sverige kom dessa brott att upptas i den världsliga lagen, men rättskipningen handhades under

94Ang denna utveckling se t ex Jan Sundin, 1992, kap 1 och där refererad forskning, samt Rudolf Thunander, 1993, s 282 ff.

95Jan Sundin, 1992, s 6. Eva Österberg och Dag Lindström 1988, s 63.

96Erik Anners, 1974, s 9 och 12.

långa perioder av kyrkan.97 Eftersom kyrkan var bunden vid den mosaiska lagen när det gällde sexualbrotten, kom kyrkan att ivra för en sträng lagstiftning. Efter reformationen, då statsmakten blev kyrkans överhuvud, kom den mosaiska lagen att få än större inflytande över straffrätten när det gällde sedlighetsbrotten samtidigt som världsliga domstolar tog över målen.98 Kyrkans stora ideologiska inflytande under 1600-talet gjorde kyrkans lära till hela samhällets uppfattning som staten inte bara förordade utan också begagnade sig av.99

I samband med den ovan skildrade förändringen – bort från den lokala för-likningsrättvisan, över till en statligt dirigerad och kontrollerad rättskipning – förändrades också behandlingen av sexualmålen. När förlikningstanken dominerade rubricerades sexuellt umgänge mellan två ogifta personer som

”mökränkning.” Mökränkning var ett manligt brott. En man hade kränkt en annan ätts kvinna och han skulle därför böta 40 marker, varav en del skulle gå till den kränkta kvinnans släkt som kompensation. I början av 1600-talet benämndes fortfarande sexuellt umgänge mellan två ogifta som mökränkning, och endast mannen dömdes att böta. Enstaka undantag finns där handlingen redan under 1500-talet och tidigt 1600-tal rubricerades som lönskaläge. I lönskalägesmålen var kvinnas sedlighet ifrågasatt och böterna uppgick då endast till en bråkdel av mökränkningsboten – vanligtvis 3 marker.100 I dessa fall kunde även kvinnan dömas till böter.

Sett ur kyrkans perspektiv var det inte tillfredsställande att endast mannen dömdes till böter. Både mannen och kvinnan hade syndat och båda borde följaktligen straffas för sin synd. Genom kyrkans ökade inflytande över sed-lighetslagstiftningen kom individens synd att betonas. 1680 utfärdade Karl XI en förordning för flottan och armén som föreskrev att kvinnor som begått lönskaläge med båtsmän och soldater skulle straffas med 20 marker. Detta förfarande utvecklades till praxis även i civila domstolar. Genom ett kungligt

97Straffet för mökränkning på 40 markers böter upptogs i Uppsala stadga 1538 och det var, enligt Nils Stjernberg, först då som detta straff började tillämpas allmänt. Nils Stjernberg, 1929.

98Enligt Erik Anners utmärktes kyrkans hållning till sedlighetens beivrande redan under medeltiden av en avsevärd stränghet. Erik Anners, 1974, s 12.

99Idéhistorikern Bo Lindberg, 1980, redogör för hur den under 1500- och 1600-talet förhärskande teokratiska statsläran var uppbyggd kring tre samverkande komponenter;

statsmaktens gudomlighet, den teokratiska straffteorin inklusive den mosaiska rätten samt Luthers treståndslära (s 113 ff).

100Eva Österberg, 1982, s 50.

brev till hovrätterna 1694 bekräftades denna praxis.101 1734 års lag medförde ingen förändring utan kodifierade denna regel.

Den kyrkliga normen blev alltså utslagsgivande för lagstiftningen. Den gamla brottsrubriceringen ”mökränkning” försvann och samma handling kallades istället för lönskaläge. Omrubriceringen anger en attitydförändring.

Att en ogift man och kvinna hade en sexuell relation med varandra fick däri-genom helt andra konsekvenser.

Under tiden efter reformationen kom sedlighetsbrotten allt mer i blickfånget och straffen skärptes påtagligt. Det var kring sedlighetsbrotten man formu-lerade sig i den rättsliga debatten. Sedlighetsbrotten blev, som Eva Österberg formulerat det, ”Den Stora Synden”.102 Som en följd av äktenskapets markant ökade status framstod just äktenskapsbrottet som ett av de grövsta brotten.

Att begå hor med gift kvinna skulle enligt Erik XIV:s hovordning från 1560 medföra dödsstraff, medan gift mans umgänge med ogift kvinna ledde till 40 markers böter och fängelse på vatten och bröd. Influensen från den mosaiska lagen var tydlig. Dödsstraff för dubbelt hor (båda parter gifta) föreskrevs redan i Johan I:s Ordinantia om horssaker från 1577.103 Vid tryckningen av Kristoffers landslag 1608 bifogades, i brist på en färdigställd kyrkobalk, ett appendix med texten hämtad ur dekalogen. Härigenom kom åtskilliga sedlig-hetsbrott att beläggas med dödsstraff istället för som tidigare böter. Efter 1608 skulle både mannen och kvinnan straffas till livet både vid enkelt horsbrott (ena parten gift) och dubbelt.

Segern för kyrkans syndaföreställning kom därmed till uttryck i två viktiga fall, dels genom att en otrogen make och en otrogen hustru kom att dömas lika strängt, och dels genom att ogifta kvinnor konsekvent började dömas till böter vid lönskaläge.104 Kyrkans strävan var att mannen och kvinnan skulle ses som lika ansvariga för synden; och den av kyrkan påverkade världsliga lagstiftningen kom att i den meningen bli könsneutral.

I den rättshistoriska litteraturen har infogandet av den mosaiska lagen i ett appendix till den svenska landslagen 1608 skildrats som ”en djupgående bru-talisering av straffrätten” av Erik Anners, och som ”en barbarisk straffordning” av Göran Ingers.105 Konsekvenserna av den mosaiska lagens

101Jan Sundin, 1992, s 324 f.

102Eva Österberg, 1995 s 163.

103Schmedeman, 1706, s 67.

104Jan Sundin, 1992, s 319.

105De viktigaste studierna av receptionen av den mosaiska lagen har gjorts av Jan Erik Almquist, 1942, Karl IX och den mosaiska lagen, och Henrik Munktell, 1936, Mose lag

infogande i den svenska rätten blev dock i praktiken inte så vittomfattande som rättshistorikerna antagit utifrån de normativa källorna. Detta visar Rudolf Thunander i sin avhandling om Göta hovrätt, Hovrätt i funktion.

Underrätternas dödsdomar för okomplicerat enfalt horsbrott kom i praktiken i samtliga fall att omvandlades till böter av hovrätten, och mer än hälften av dödsdomarna för dubbelt horsbrott omvandlades till böter.106 En skärpning i rättspraxis inträffade dock mot slutet av 1600-talet som en följd av de enväldiga kungarnas syn på Guds lag.107 Utifrån hovrätternas praxis ifrågasätter Thunander starkt att Appendix konsekvenser blev särskilt omfattande eller innebar någon djupgående brutalisering av rättskipningen.

Endast några få procent av de dödsstraff som verkställdes var en följd av Appendix. Straffomvandlingarna var omfattande, och tidigare lagstiftning hade också haft dödsstraff i åtskilliga fall.108 Varför följde då hovrättens praxis inte den stränga lagen? Här har Jan Eric Almqvist sett en motsättning mellan juristerna som hårdnackat vägrat tillämpa Appendix fullt ut och teologerna som blint och fanatiskt följt det gamla testamentet.109 En sådan uppdelning av jurister och teologer i två skilda läger har dock Sven Kjöllerström ställt sig skeptisk till som alltför tillspetsad.110 Thunander uppmärksammar denna motsättning i forskningsläget, men han tar inte själv ställning till frågan om hovrätternas juristerna hade en avvikande rättsuppfattning i förhållande till lagen och Appendix och om de befann sig på kollisionskurs mot rikets teologer. Thunander för ett annat resonemang. På frågan varför hovrätten inte tillämpade lagen i all dess stränghet menar Thunander att det kan ha varit en anpassning till allmänna uppfattningar om vad som var ett rimligt straff och till den straffutmätning som av tradition tillämpats. Thunander åberopar Eva Österbergs formuleringar om att lagen inte kan distansera sig alltför långt ifrån vad människor anser riktigt utan risk för att det leder till öppen konflikt. ”Både i teori och praktik bör lagen ha stått i viss samklang med informella värdesystem.” Thunander drar alltså slutsatsen att rättspraxis i hovrätten utvecklades under påverkan av detta informella värdesystem.111

och Svensk rättsutveckling. Konsekvenserna av Appendix har studerats av Gustav Olin, 1934, i Några blad ur det svenska straffsystemets historia.

106Rudolf Thunander, 1993, s 5, 55 f och s 97.

107Aa s 57.

108Aa s 59.

109Jan Eric Almquist, 1942, s 26.

110Sven Kjöllerström, 1957. (Denna motsättning i forskningsläget finns omtalad i Rudolf Thunander, 1993, s 57.)

111Rudolf Thunander, 1993, s 60, med hänvisning till Eva Österberg, 1987, s 474 f.

Även om detta resonemang framstår som hållbart, förefaller det mig också rimligt att uppfatta hovrätternas humanisering av straffrätten som utslag av vad de högsta juristerna själva uppfattade som rätt och billigt – alltså en modifiering av det teologiska inflytandet.

Vad enfalt hor beträffar upphävdes dödsstraffet igen redan 1653 genom drottning Kristinas straffordning så att underrätterna slapp att döma ut ett dödsstraff som ändå alltid omvandlades i högre instans.

Hur skall man då förklara att statsmakten lät den teokratiska uppfattningen få så stort inflytande på den världsliga lagen? Det är här disciplinerings-perspektivet brukar lyftas fram i forskningen så som bl a Per-Johan Ödman gett uttryck för det i Konformismens triumf. Införandet av Appendix i svensk rätt uppfattas då som ett sätt för överheten att kontrollera och uppfostra folket till lydnad. I synnerhet försökte staten uppfostra folket till sedlighet. Även Thunander gör sig till tolk för disciplineringsperspektivet och skriver att ”I grunden fanns ändå ett gemensamt intresse hos den framväxande nationalstaten och den reformerade kyrkan att disciplinera sina medborgare.

Hand i hand med kyrkan drev den världsliga makten kampanjen mot oordning, omoral och ohörsamhet mot både Guds och kungens påbud.”112 Det förefaller inte orimligt att statsmakten haft ett intresse att disciplinera befolkningen i en tid då militära kostnader och utskrivningar krävde sina tributer av folket. Men det förblir viktigt att betona att denna statsmakt inte enbart handlade pragmatiskt utan verkligen var delaktig i en religiös ideologi som genomsyrade statsapparaten, kulturen och vetenskapen. Statsstyret var lutherskt ortodoxt. I och med reformationen hade kungen personligen blivit kyrkans högsta företrädare, och därmed också dess främste försvarare. Därför var det också kungens uppgift att bevaka Guds lag. Detta framgår t ex av Matthias Hafenreffers dogmatik, som intog en ledande ställning som lärobok i den svenska prästutbildningen under 1600-talet och början av 1700-talet.

”Den världsliga överheten är en person av Gud insatt för att i människornas yttre samfund vara en trogen väktare över dekalogens båda tavlor och andra därmed samstämmiga, goda och nyttiga lagar, men en rättfärdig hämnare för överträdarna” stod det i denna lärobok.113 Att kungen var medveten om denna skyldighet kan vara en delförklaring till att Karl IX bifogade Appendix till den svenska landslagen. Att de enväldiga regenterna, Karl XI och Karl

112Rudolf Thunander, 1993, s 54. Se även Marja Taussi Sjöberg, 1996, s 40.

113Citatet av Matthias Hafenreffer är här hämtat ur Carl-E Normann, 1948, s 14 som över-satt detsamma. Denne tyske teolog levde 1561–1619 och var professor i Tübingen.

Hans Loci theologici trycktes i Stockholm år 1600 och fick status som lärobok vid Uppsala universitet 1612.

XII ansåg sig förpliktade att döma i enlighet med bibeln är ett välkänt faktum.114 (Angående kyrkans position i samhället, se även kapitel 7.)

Den skärpta synen på sedligheten under den lutherska ortodoxin har gett kraftfulla utslag i brottsstatistiken. Forskare som ägnat sig åt brottsstrukturens variationer över tiden har funnit samma mönster i olika undersökningsom-råden runt om i Sverige. Från en medeltida brottsprofil med få sedlighetsmål blev just sexualförbrytelserna ett av de dominerande brotten från 1600-talet och för lång tid framåt. Till exempel utmärktes brottsprofilen i Arboga under 1400-talet och början av 1500-talet av lindrigare såramål, som var den allt överskuggande brottskategorin följd av grövre såramål. Däremot upptog stölder, sexualförbrytelser och förtal under samma tid endast några få procent vardera.115 I ett småländskt härad finner Rudolf Thunander att sexualbrotten, från att ha varit sällsyntheter, under perioden 1610–1619 kom att utgöra 36%

av samtliga brottmål. I ett östgötskt härad svarade de för samma andel under åren 1603–1648.116 Med viss tidsförskjutning genomgick samtliga nordiska länder motsvarande utveckling.117

I dokument Synd och skam : ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680–1880 Lindstedt Cronberg, Marie (sidor 50-56)